En text om dig och tårarnas profet Jeremia:
Detta är egentligen en artikel jag skrev för några år sedan, men jag har gjort en del förändringar i texten
Vi befinner oss i slutet av Juda rikes historia, omkring 624 före Kristus. Då möter vi Profeten Jeremia en andens storman av första rang. Det står:
”Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän du lämnade modersskötet, helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken.” Jer. 1:5
Det var inte Jeremia själv som gjorde det. Det var Gud som gjorde det och när vi studerar Bibeln och helheten i Bibelns budskap till oss människor så får vi uppfattningen att Gud, trots allt vet vad han gör.
Därför tror vi att Gud visste vad han gjorde när han utvalde Jeremia till att bli profet.
Gud visste också vad han gjorde när han utvalde dig och mig. Om vi inte blev utvalda till att bli profeter så valde han oss till att bli människor som han kunde använda som sina redskap för att förverkliga Guds plan. Han visste vad han gjorde när han valde oss till att bli rättfärdiga genom tron på Jesus Kristus. Bortsett ifrån att han vet hurudana vi är formar han oss efter sin egen bild.
”Ty den som han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder” Rom.8:29
När det gäller själva planen med kallelsen så läser vi i Bibeln att det alltid är Gud som börjar och han börjar alltid i förväg. Gud vet alltid vad han gör när han kallar och utväljer oss människor.
Det är inte självklart för alla att Gud vet vad han gör .
Hur kan Gud i sin allsmäktighet tillåta ondskan på jorden utan att gripa in? Först menar jag att frågan inte är tillräckligt genomtänkt. För vem har sagt att det är Gud som tillåter ondskan på jorden och vem är det som kan säga att Gud inte har gripit in? Trots att jag tror att jag genom att studera min bibel har fått ett tillfredsställande svar, så är jag medveten om att frågan kvarstår för andra.
Det är inte heller självklart för alla att tro på Guds goda avsikter när det gäller den frälsningsplan vi läser om i Bibeln.
”Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden, utan till att vinna frälsning, genom vår Herre Jesus, Kristus” 1.Tess. 5:9
Även om Gud vet vad han gör när han kallar och utväljer oss människor, så har han gett oss en fri vilja. Vi kan ta emot frälsningen, som en fri gåva av nåd och genom tron, men om vi har fått en fri vilja så kan vi också förkasta Guds erbjudande. Det är detta som är så paradoxalt. Å ena sidan har Gud bestämt våra liv och dess utformning, men å andra sidan är det vi som bestämmer och gör som vi vill. Människan har sin fria vilja.
Gud vet vad han gör, men han vet också vad som kommer att ske.
Gud hade en genetisk plan för Jeremias liv redan innan han var född och en dag får han veta Guds plan med sitt liv. Då uppstår en dialog mellan honom och Gud som handlar om två saker.
Först handlar det om 1.talet, sedan handlar det om 2. åldern.
Låt oss ta en sak i taget.
1. Jeremia ser på sig själv och sin begränsade förmåga till uppgiften att vara profet och kunna tala till ett helt folk. Hur skall han kunna klara detta? Han säger: ”Ack Herre, Herre! Se, jag förstår inte att tala” Jer.1:6
Jeremia behövde hjälp med sitt tal. Även om vi inte alla är kallade till att bli profeter, så behöver vi hjälp med vårt tal. Vårt tal skall vara rent, fyllt av kärlek, nåd och barmhärtighet.
”Han räckte ut sin hand och rörde vid min mun, och Herren sade till mig: ”Se jag lägger mina ord i din mun.” ” Jer.1:9
Om Guds ord läggs i vår mun, så är det en underbar utrustning vi får. Gud ville lägga sitt ord i Jeremias mun. Våra ord har stor betydelse både för oss själva och för andra.
Orden som vi talar är färgade av våra tankar och vår livsföring. Ibland kan det vara så att människor inte hör vad vi säger därför att våra liv inte är i harmoni med våra ord Tankar är som fåglar som flyger över våra huvuden. Vi kan inte hindra dem till det, men vi kan hindra dem till att bygga bo där. Jag tror att vi kan få kraft till att stänga av väldigt mycket av det som hotar vårt inre och vi kan bli befriade ifrån de onda tankar, som orenar våra hjärtan. Det är ifrån hjärtat som tankarna kommer och vad hjärtat är fullt av talar munnen. Därför skriver Jakob i sitt första brev: ”ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv. Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste.”
Så här säger Herren till Dig som läser detta:”Jag vet vilka ord och tankar, som fyller ditt hjärta, men jag kan lägga mina ord i din mun.” Du blir ställd inför en helig Gud, som vet om dina tankar. Du konfronteras med honom och det får konsekvenser på ett eller annat sätt. Vad är det då som sker när jag möter Herren i sin helighet? Det kallas för syndanöd. Vi talade mycket om detta förr, men det verkar inte vara lika angeläget i dag, eftersom vi lever i självtillräcklighetens tid. Du kan be så här: Låt det ske, jag ber. Låt mig förstå min belägenhet inför din helighet. Befria mig från allt som tynger.
Är det nödvändigt att tala om synd? Det finns en del som påstår att kyrkan skall plocka bort talet om synd, därför att det känns så motbjudande i vår tid att tala om att människan är försonad med Gud och att det har skett genom att Jesus har offrat sitt liv för oss genom sin död på korset. Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod och slaktade lamm.
Om du tycker att kyrkan skall göra detta, så vill jag tala om för dig vad som kommer att hända, något som för övrigt aldrig kommer att hända, eftersom Gud vakar över sitt ord. Om detta skulle hända så kommer alltsammans att ramla som ett korthus ”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor” Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.” 1.Kor1:18
Det andra problemet som Jeremia hade när han fick kallelsen var åldern: Han sa: ”Ack Herre, Herre, Se, jag förstår inte att tala, ty jag är för ung” Han tyckte att han var för ung. Ja, man kan komma med olika ursäkter för sin ålder och lämplighet. Jag som nu är 77 år borde i stället säga att jag är för gammal. Jag har gjort mitt. Det är så mycket som tar emot Herre! Hälsa och krafter tillåter mig inte längre som förr att vara så verksam som jag vill. Kan du förstå det? Nej, svarar Herren, än är du inte framme. Än finns det möjligheter att gå in i rustkammaren. Därinne finns det olja. Det är Andens olja, med vilken han vill smörja dig. Ja, tack Herre, jag vill gärna gå in för att bli bättre rustad att gå ut och tala och skriva tänd av din heliga eld och smord av Andens olja.
Herren gav sitt löfte till Jeremia när han lagt sina ord i hans mun. Han sa:
"ty jag skall vaka över mitt ord och låta det gå i fullbordan" Jer. 1:9
onsdag 30 januari 2019
måndag 28 januari 2019
Elden i mitt hjärta
Det finns en del mycket goda vänner i min närhet, som brukar uppmana mig att inte engagera mig så mycket att jag mår dåligt. Det är en frestelse för mig att lyssna på deras välmenande förmaning. Mitt illamående beror i alla fall inte på att jag engagerar mig för mycket, snarare tvärtom hur underligt ni än tycker att det låter.
Det står om profeten Jeremia i Bibeln att han klagade inför Herren Man kan väl förstå av det man läser att han inte mådde så bra och just därför klagade han på Gud. Det kanske kan verka patetiskt att jämföra sig med en gammaltestamentlig profet, men jag tror att människor i alla tider har känt sig som Jeremia. Så känner jag också. Han uttrycker sig så här:
"Du Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas. Du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje, var man smädar mig. Ty så ofta jag talar, måste jag klaga. Jag måste ropa över våld och förtryck, ty Herrens ord har blivit mig till vanära och hån beständigt. Men när jag sade: "Jag vill inte tänka på honom, eller vidare tala i hans namn," då blev det i mitt hjärta som där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte."
Så kände sig Jeremia när han klagade inför Herren och det är nog många som liksom jag kan känna på samma sätt.
"Herren övertalade mig och jag lät mig övertalas" Den erfarenheten satte sin prägel på mitt liv. Jag blev inblandad i ett dramatiskt skeende, som påverkade allt det jag ville och gjorde. Det hade hänt något med min personlighet, som resulterat i att andra reagerat.
"Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid" Det var Jesu ord, och dessa ord gällde även för mig. Jag är glad att jag fått lida för mitt val att bli en kristen, även om det kostade på. Jag har aldrig ångrat att jag lät mig övertalas.
Jag tänker på dem som fortfarande får lida för sin kristna tro över hela världen och blir då tacksam för att få leva i ett land med religionsfrihet.
Nog har det funnits tillfällen i mitt liv då jag frestats att resignera precis så som Jeremia gjorde, när han inte vill tänka på honom eller tala i hans namn. Det har alltid varit så för den som fått kallelsen att förmedla Guds ord. Man har fått känna sin egen otillräcklighet och det hade varit bekvämare att välja en lättare och mänskligt sett en mera framgångsrik väg. Men när jag stått i valet att göra detta har jag känt precis som Jeremia: "Då blev det i mitt hjärta som där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte."
Jag skulle ha varit tacksam om jag tidigare haft de tekniska redskap för kommunikation, som finns i dag. Om internet hade funnits, när jag var ung, så tror jag att det hade varit ett passande redskap för mig redan då.
Nu lever vi i en ny tid, med nya möjligheter, men också med svårigheten att nå ut med budskapet eftersom det finns så mycket information. Det är just dessa svårigheter som gör mig frustrerad. Jag bär på en vision och önskar att jag hade ett stort nätverk av människor som liksom jag känner kallelsen att kämpa för rättvisa och människovärde och som tillsammans med mig kunde uträtta något med skrivandets gåva. Jag vet att de finns, men de är ofta splittrade och känner sig lika ensamma som jag, med undantag av dem som lyckats med att skaffa sig en position i media, men detta sker ofta till priset av en förlorad idealism och en urvattnad förkunnelse.
Ensamheten präglade också profeten Jeremias liv. Det var priset han fick betala för att bli ett språkrör åt Herren. Ensam med Gud för att kunna höra honom tala.. Ensam i det sociala sammanhang där människor var upptagna av helt andra saker. Avskild för sin Herres räkning.
Detta är inte någon lätt sak i vår tid. Numera ska man avskilja tid för världsliga ting. Tidens melodi är att anpassa sig till den kultur i vilken man lever, men Gud har visat oss en annan väg i sitt ord. En förhatlig väg för somliga, som väjer undan och upplever det som ett omänskligt krav. Det var Paulus som skrev om denna väg till Romarna:
"Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas, genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott och behagar honom och är fullkomligt."
Det handlar om att tänka annorlunda. Att kunna se längre än till det man redan ser. Att tränga djupare in i den verklighet som finns bortom det vi kan se med våra ögon.
Det finns en del som kallar sådant för verklighetsflykt, men det tycker jag är helt fel. Det handlar i stället om att se verkligheten med sina egna ögon. Det är genom våra sinnen, vårt medvetande, som vi kan få idéer om den verklighet i vilken vi lever. Gud är med sitt tilltal närvarande i allt det vi ser, precis som vi kan uppleva att en människa är närvarande.
När Jesus kom till jorden och blev människa som vi, så blev Gud synlig i honom. Så kan Gud bli synlig också i oss människor. Att förneka Gud blir då lika konstigt som att förneka andra människor.
Gud är inte abstrakt på så sätt att han är ogripbar. En sådan tanke utgör ett hinder, som kan utmynna i att man undviker att närma sig tanken på att Gud är konkret. Gud är förnimbar.
Det håller att pröva tron på en sådan gudomlig verklighet. En ny värld öppnar sig för den som har det som mål.
Dessa tankar finner jag stöd för hos Anders Jeffner, som skrivit en bok: "I vetandets gränsmarker", där han visar oss hur vi ska hitta en tolkning av vår situation som människor i världen utan att hamna i kvasivetenskapens skumrask. Boken är märkligt nog utgiven på humanisternas förlag Fri tanke, men är fördenskull inte mindre värdefull.
För den som inte har en aning om vad kvasivetenskap är kan jag förklara med ett citat ifrån Vetapedia.se:
"Kvasivetenskap är vetenskap som enligt vissa experter är faktabaserad men enligt andra experter inte är det. Exempel på ifrågasatt vetenskap är religion, psykologi och filosofi. Det blir något motsägelsefullt då det även inom religionens värld som dagens vetenskapliga traditioner har utvecklats och renodlats. Detta vetenskapens förädlingsbidrag kommer från alla stora religioner såsom Islam, judendom och Kristendom inom vilka vetenskapen fått möjlighet att utveckla kunskap om naturen. För att undvika sammanblandning av tro och vetande klargjordes tidigt att detta är åtskilda fält. Föreställningen att religion bromsat vetenskapen är således om inte felaktig så diskutabel. Naturligtvis finns det kända konflikter då den katolska kyrkan krävt avbön från forskare som upptäckt saker som kan ifrågasätta kyrkans och Guds överhöghet. Något som kyrkan sedan själva fått göra avbön från. (Galileo, Darwin). Men i det stora hela så är det även tack vare kyrkan och alla kloster som väldigt mycket kunskap har vuxit fram, empiriskt kartlagt och vetenskapligt diariefört. Under slutet av 1700-talet växte en tradition som kallades för naturlig teologi. Allt fler ansåg att de vetenskapliga studierna ökade kunskapen om naturen samtidigt som de gav kunskap om Gud. Detta fick ett starkt fäste i England i början av 1800-talet. Begreppet har sedan förvandlats till att förstå Gud på naturlig väg."
Kvasivetenskapen ifrågasätter alltså en sådan teologi. En teologi som Anders Jeffners. Hans teologi är en tolkning av hur vi ska förstå vår situation som människor i världen, som han så förträffligt ger oss i sin bok. Jag avslutar med ett citat ur den:
"Med tiden kan en sådan verklighetsbild visa sig stabil och ge en grund för att förstå och förhålla sig till de olika intryck som livet ger. Så är det med med min egen bild....när jag säger att jag accepterar insikten som kunskapsväg. Den bilden bevarar känslan av tillvarons gåtfullhet och samordnar kunskapsglimtarna från den strikta erfarenheten med de sköra insikterna i det heliga, det djupt värdefulla och den mänskliga personligheten. För mig är bilden utvecklingsbar och evidenskänslorna är närvarande när jag prövar och jämför. Men så fort jag för in den religiösa insikten anar jag ett allt större område i verkligheten dit den mänskliga kunskapen inte kan nå. Störst verkar det området vara hos de stora mystikerna. Med min syn är valet av livsåskådning ett öppet område. Det blir ofrånkomligt att de individuella variationerna kan bli stora, men också att stora tolkningsgemenskaper kan bildas. Som jag ser livet nu tror jag inte att alla människor någonsin ska kunna enas, men jag önskar att den öppna synen på valet av livsåskådning ska få ökad livskraft och att många genom den ska kunna närma sig en förståelse av varandra. Det är det ljus jag hoppas på i vetandets gränsmarker." (Anders Jeffner)
Anders Jeffner blev prästvigd år 1959. Han var professor i tros och livsåskådningsvetenskap vid Uppsala universitet från år 1976 och blev emeritus år 2000.
Låt oss bedja med den bön som Petrus en gång formulerade, när Jesus fick vara med om att en del av hans lärjungar inte längre ville följa honom och han frågade de närmaste: "Inte vill väl ni också gå er väg." Det var då Petrus svarade:
" Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår, att du är Guds helige."
Det står om profeten Jeremia i Bibeln att han klagade inför Herren Man kan väl förstå av det man läser att han inte mådde så bra och just därför klagade han på Gud. Det kanske kan verka patetiskt att jämföra sig med en gammaltestamentlig profet, men jag tror att människor i alla tider har känt sig som Jeremia. Så känner jag också. Han uttrycker sig så här:
"Du Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas. Du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje, var man smädar mig. Ty så ofta jag talar, måste jag klaga. Jag måste ropa över våld och förtryck, ty Herrens ord har blivit mig till vanära och hån beständigt. Men när jag sade: "Jag vill inte tänka på honom, eller vidare tala i hans namn," då blev det i mitt hjärta som där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte."
Så kände sig Jeremia när han klagade inför Herren och det är nog många som liksom jag kan känna på samma sätt.
"Herren övertalade mig och jag lät mig övertalas" Den erfarenheten satte sin prägel på mitt liv. Jag blev inblandad i ett dramatiskt skeende, som påverkade allt det jag ville och gjorde. Det hade hänt något med min personlighet, som resulterat i att andra reagerat.
"Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid" Det var Jesu ord, och dessa ord gällde även för mig. Jag är glad att jag fått lida för mitt val att bli en kristen, även om det kostade på. Jag har aldrig ångrat att jag lät mig övertalas.
Jag tänker på dem som fortfarande får lida för sin kristna tro över hela världen och blir då tacksam för att få leva i ett land med religionsfrihet.
Nog har det funnits tillfällen i mitt liv då jag frestats att resignera precis så som Jeremia gjorde, när han inte vill tänka på honom eller tala i hans namn. Det har alltid varit så för den som fått kallelsen att förmedla Guds ord. Man har fått känna sin egen otillräcklighet och det hade varit bekvämare att välja en lättare och mänskligt sett en mera framgångsrik väg. Men när jag stått i valet att göra detta har jag känt precis som Jeremia: "Då blev det i mitt hjärta som där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte."
Jag skulle ha varit tacksam om jag tidigare haft de tekniska redskap för kommunikation, som finns i dag. Om internet hade funnits, när jag var ung, så tror jag att det hade varit ett passande redskap för mig redan då.
Nu lever vi i en ny tid, med nya möjligheter, men också med svårigheten att nå ut med budskapet eftersom det finns så mycket information. Det är just dessa svårigheter som gör mig frustrerad. Jag bär på en vision och önskar att jag hade ett stort nätverk av människor som liksom jag känner kallelsen att kämpa för rättvisa och människovärde och som tillsammans med mig kunde uträtta något med skrivandets gåva. Jag vet att de finns, men de är ofta splittrade och känner sig lika ensamma som jag, med undantag av dem som lyckats med att skaffa sig en position i media, men detta sker ofta till priset av en förlorad idealism och en urvattnad förkunnelse.
Ensamheten präglade också profeten Jeremias liv. Det var priset han fick betala för att bli ett språkrör åt Herren. Ensam med Gud för att kunna höra honom tala.. Ensam i det sociala sammanhang där människor var upptagna av helt andra saker. Avskild för sin Herres räkning.
Detta är inte någon lätt sak i vår tid. Numera ska man avskilja tid för världsliga ting. Tidens melodi är att anpassa sig till den kultur i vilken man lever, men Gud har visat oss en annan väg i sitt ord. En förhatlig väg för somliga, som väjer undan och upplever det som ett omänskligt krav. Det var Paulus som skrev om denna väg till Romarna:
"Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas, genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott och behagar honom och är fullkomligt."
Det handlar om att tänka annorlunda. Att kunna se längre än till det man redan ser. Att tränga djupare in i den verklighet som finns bortom det vi kan se med våra ögon.
Det finns en del som kallar sådant för verklighetsflykt, men det tycker jag är helt fel. Det handlar i stället om att se verkligheten med sina egna ögon. Det är genom våra sinnen, vårt medvetande, som vi kan få idéer om den verklighet i vilken vi lever. Gud är med sitt tilltal närvarande i allt det vi ser, precis som vi kan uppleva att en människa är närvarande.
När Jesus kom till jorden och blev människa som vi, så blev Gud synlig i honom. Så kan Gud bli synlig också i oss människor. Att förneka Gud blir då lika konstigt som att förneka andra människor.
Gud är inte abstrakt på så sätt att han är ogripbar. En sådan tanke utgör ett hinder, som kan utmynna i att man undviker att närma sig tanken på att Gud är konkret. Gud är förnimbar.
Det håller att pröva tron på en sådan gudomlig verklighet. En ny värld öppnar sig för den som har det som mål.
Dessa tankar finner jag stöd för hos Anders Jeffner, som skrivit en bok: "I vetandets gränsmarker", där han visar oss hur vi ska hitta en tolkning av vår situation som människor i världen utan att hamna i kvasivetenskapens skumrask. Boken är märkligt nog utgiven på humanisternas förlag Fri tanke, men är fördenskull inte mindre värdefull.
För den som inte har en aning om vad kvasivetenskap är kan jag förklara med ett citat ifrån Vetapedia.se:
"Kvasivetenskap är vetenskap som enligt vissa experter är faktabaserad men enligt andra experter inte är det. Exempel på ifrågasatt vetenskap är religion, psykologi och filosofi. Det blir något motsägelsefullt då det även inom religionens värld som dagens vetenskapliga traditioner har utvecklats och renodlats. Detta vetenskapens förädlingsbidrag kommer från alla stora religioner såsom Islam, judendom och Kristendom inom vilka vetenskapen fått möjlighet att utveckla kunskap om naturen. För att undvika sammanblandning av tro och vetande klargjordes tidigt att detta är åtskilda fält. Föreställningen att religion bromsat vetenskapen är således om inte felaktig så diskutabel. Naturligtvis finns det kända konflikter då den katolska kyrkan krävt avbön från forskare som upptäckt saker som kan ifrågasätta kyrkans och Guds överhöghet. Något som kyrkan sedan själva fått göra avbön från. (Galileo, Darwin). Men i det stora hela så är det även tack vare kyrkan och alla kloster som väldigt mycket kunskap har vuxit fram, empiriskt kartlagt och vetenskapligt diariefört. Under slutet av 1700-talet växte en tradition som kallades för naturlig teologi. Allt fler ansåg att de vetenskapliga studierna ökade kunskapen om naturen samtidigt som de gav kunskap om Gud. Detta fick ett starkt fäste i England i början av 1800-talet. Begreppet har sedan förvandlats till att förstå Gud på naturlig väg."
Kvasivetenskapen ifrågasätter alltså en sådan teologi. En teologi som Anders Jeffners. Hans teologi är en tolkning av hur vi ska förstå vår situation som människor i världen, som han så förträffligt ger oss i sin bok. Jag avslutar med ett citat ur den:
"Med tiden kan en sådan verklighetsbild visa sig stabil och ge en grund för att förstå och förhålla sig till de olika intryck som livet ger. Så är det med med min egen bild....när jag säger att jag accepterar insikten som kunskapsväg. Den bilden bevarar känslan av tillvarons gåtfullhet och samordnar kunskapsglimtarna från den strikta erfarenheten med de sköra insikterna i det heliga, det djupt värdefulla och den mänskliga personligheten. För mig är bilden utvecklingsbar och evidenskänslorna är närvarande när jag prövar och jämför. Men så fort jag för in den religiösa insikten anar jag ett allt större område i verkligheten dit den mänskliga kunskapen inte kan nå. Störst verkar det området vara hos de stora mystikerna. Med min syn är valet av livsåskådning ett öppet område. Det blir ofrånkomligt att de individuella variationerna kan bli stora, men också att stora tolkningsgemenskaper kan bildas. Som jag ser livet nu tror jag inte att alla människor någonsin ska kunna enas, men jag önskar att den öppna synen på valet av livsåskådning ska få ökad livskraft och att många genom den ska kunna närma sig en förståelse av varandra. Det är det ljus jag hoppas på i vetandets gränsmarker." (Anders Jeffner)
Anders Jeffner blev prästvigd år 1959. Han var professor i tros och livsåskådningsvetenskap vid Uppsala universitet från år 1976 och blev emeritus år 2000.
Låt oss bedja med den bön som Petrus en gång formulerade, när Jesus fick vara med om att en del av hans lärjungar inte längre ville följa honom och han frågade de närmaste: "Inte vill väl ni också gå er väg." Det var då Petrus svarade:
" Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår, att du är Guds helige."
söndag 27 januari 2019
En minnesdag för människovärde och demokrati
I dag har jag först varit på gudstjänst med dop i Pingstkyrkan där jag också fick tjänstgöra med orgel till församlingssången.
I eftermiddag var jag med på minnesdagen för Förintelsen. Först hölls en kort manifestation vid torget då kommunfullmäktiges ordförande Nils Ingvar Grahn talade.
Därefter gick vi i fackeltåg till Motala kyrka. Där förekom ytterligare tal, sång och musik.
Vi blev påminda om hur viktigt det är med människovärde och demokrati. Minnet av förintelsen kan hjälpa oss, var och en att mobilisera kraft och beslutsamhet för att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism i vår egen tid och i framtiden.
Detta är också min ambition i den verksamhet jag har bland annat i min blogg Ökenkällan.
I eftermiddag var jag med på minnesdagen för Förintelsen. Först hölls en kort manifestation vid torget då kommunfullmäktiges ordförande Nils Ingvar Grahn talade.
Därefter gick vi i fackeltåg till Motala kyrka. Där förekom ytterligare tal, sång och musik.
Vi blev påminda om hur viktigt det är med människovärde och demokrati. Minnet av förintelsen kan hjälpa oss, var och en att mobilisera kraft och beslutsamhet för att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism i vår egen tid och i framtiden.
Detta är också min ambition i den verksamhet jag har bland annat i min blogg Ökenkällan.
torsdag 24 januari 2019
Konflikten mellan Israel och Palestina
Jag har läst Amos Oz bok: "Kära fanatiker"och vill här återge några av hans tankar. Han skriver där att Israel under de senaste åren fjärmat sig från hans ideal om en judisk stat. Han talar om att staten Israel föddes i ett blandäktenskap, genom en sammanslagning mellan Tanakh och upplysningsideerna.
Tanakh är den hebreiska bibeln, judendomens heliga skrift, vilket är detsamma som kristendomens gamla testamente i Bibeln. I Tanakh återfinner man längtan om att återvända till Sion.
Staten Israel föddes alltså i ett blandäktenskap mellan denna längtan om att återvända till Sion och de känslostämningar som uppkommit mellan judiska församlingar och den judiska nationen.
"Båda makarna är komplicerade. Det är inte konstigt att röster i båda lägren har höjts för att lösa upp äktenskapet."(s.89)
Det har uppstått en spricka mellan de som inte lever så som föreskrifterna lär och de som förespråkar tvång eller lagstiftning för att
"skynda på Messias ankomst genom att använda försvarets stridsvagnar eller att tvinga oss att följa religiös lag."(s.90)
"I Israel och runtom i hela världen finns det i dag hundratusentals judar, särskilt unga, som uppfattar judendomen som en hotfull förgrening av extremism, ett slags nationalistisk, stridslysten och förtryckande knytnäve." (s.94)
"hela detta fantastiska bokskåp (Judendomens heliga skrifter, tanakh mm. min parentes) uppfattas nu av många judar som en del av den hotfulla ångvälten som kommer att köra över dem." (s.95)
Amos Oz skriver också ett kapitel om "drömmar Israel borde släppa snart":
"Jag inleder med den viktigaste angelägenheten, en fråga om liv och död för staten Israel:
Om det inte blir två stater här, och det mycket snart, kommer det att vara en stat. Om det är en stat kommer det att vara en arabisk och sträcka sig från Medelhavet till Jordanfloden" (s.103)
"Konflikten mellan Israel och Palestina är ett sår som blött i decennier. Ett varande sår. Det är ingen mening med att om och om igen vifta med det stora slagträt och slå på det blodiga såret, så att det ska bli förskräckt och upphöra med att vara ett blödande sår. Ett öppet sår behöver läka, och det finns bara ett sätt att gradvis läka detta sår. Under tiden håller den förtryckande israeliska regimen i de ockuperade områdena på att störta den palestinska myndigheten. Och vid dess fall kommer vi att finna oss själva ansikte mot ansikte med Hamas även på Västbanken, om inte ännu värre. Miljontals palestinier i de ockuperade landområdena lever under konstant förnedring, de är förslavade och förnekade sina rättigheter. Deras mänskliga och nationella värdighet är nedtrampad, deras egendom övergiven och deras liv under israeliskt styre är torftigt. Ungefär en tredjedel av Västbankens markområden har stulits av Israel, och stölden fortsätter. Högern och bosättarna påstår att vi har rätt till hela landet Israel och till Tempelberget. Men vad menar de egentligen med ordet rättighet? En rättighet är inte någonting som jag hemskt gärna vill ha och väldigt starkt känner att jag förtjänar. En rättighet är vad andra erkänner som sådan. Om andra inte erkänner min rättighet, eller om bara vissa erkänner den, eller bara delvis erkänner den, då är det inte en rättighet jag har, utan ett krav" (s.107)
"Det finns inget annat val än att dela upp det här lilla huset i två ännu mindre lägenheter. Till ett tvåfamiljshus. Om någon från endera sidan av den israeliska-palestinska delningen säger: "Det här är mitt land" - är detta korrekt. Men om någon säger: "Det här landet, från Medelhavet till Jordanfloden, är mitt bara mitt" - är det en uppmaning till blodsutgjutelse. Jag säger ja till en kompromiss mellan Israel och Palestina. Ja till två stater. Vi måste dela upp landet och göra det till ett tvåfamiljshus." (s114-115) "Nej vi och palestinierna kan inte bli en lycklig familj över en natt. Vi behöver två stater. Efter en tid kan samverkan komma, en gemensam marknad, en federation. Men i första ledet måste landet vara ett tvåfamiljshus, på grund av att vi israeliska judar inte är på väg någonstans. Vi har ingenstans att ta vägen. Palestinierna är inte heller på väg någonstans. Inte heller de har någonstans att ta vägen." (S.117)
"Nu kommer en liten bekännelse: "Jag älskar Israel även när jag inte står ut med landet. Om jag skulle ramla ihop på gatan en dag vill jag att det ska vara på en gata i Israel. Inte i London, Paris, Berlin eller New York. (När jag kommer på fötter igen är det säkert en hel del som gärna vill se mig ramla igen. ) Jag känner en stark rädsla för framtiden. Jag fruktar regeringens politik och jag skäms för den. Jag fruktar fanatismen och våldet, som blir alltmer förhärskande i Israel, och jag skäms också över att det är så.." (s.124)
Tanakh är den hebreiska bibeln, judendomens heliga skrift, vilket är detsamma som kristendomens gamla testamente i Bibeln. I Tanakh återfinner man längtan om att återvända till Sion.
Staten Israel föddes alltså i ett blandäktenskap mellan denna längtan om att återvända till Sion och de känslostämningar som uppkommit mellan judiska församlingar och den judiska nationen.
"Båda makarna är komplicerade. Det är inte konstigt att röster i båda lägren har höjts för att lösa upp äktenskapet."(s.89)
Det har uppstått en spricka mellan de som inte lever så som föreskrifterna lär och de som förespråkar tvång eller lagstiftning för att
"skynda på Messias ankomst genom att använda försvarets stridsvagnar eller att tvinga oss att följa religiös lag."(s.90)
"I Israel och runtom i hela världen finns det i dag hundratusentals judar, särskilt unga, som uppfattar judendomen som en hotfull förgrening av extremism, ett slags nationalistisk, stridslysten och förtryckande knytnäve." (s.94)
"hela detta fantastiska bokskåp (Judendomens heliga skrifter, tanakh mm. min parentes) uppfattas nu av många judar som en del av den hotfulla ångvälten som kommer att köra över dem." (s.95)
Amos Oz skriver också ett kapitel om "drömmar Israel borde släppa snart":
"Jag inleder med den viktigaste angelägenheten, en fråga om liv och död för staten Israel:
Om det inte blir två stater här, och det mycket snart, kommer det att vara en stat. Om det är en stat kommer det att vara en arabisk och sträcka sig från Medelhavet till Jordanfloden" (s.103)
"Konflikten mellan Israel och Palestina är ett sår som blött i decennier. Ett varande sår. Det är ingen mening med att om och om igen vifta med det stora slagträt och slå på det blodiga såret, så att det ska bli förskräckt och upphöra med att vara ett blödande sår. Ett öppet sår behöver läka, och det finns bara ett sätt att gradvis läka detta sår. Under tiden håller den förtryckande israeliska regimen i de ockuperade områdena på att störta den palestinska myndigheten. Och vid dess fall kommer vi att finna oss själva ansikte mot ansikte med Hamas även på Västbanken, om inte ännu värre. Miljontals palestinier i de ockuperade landområdena lever under konstant förnedring, de är förslavade och förnekade sina rättigheter. Deras mänskliga och nationella värdighet är nedtrampad, deras egendom övergiven och deras liv under israeliskt styre är torftigt. Ungefär en tredjedel av Västbankens markområden har stulits av Israel, och stölden fortsätter. Högern och bosättarna påstår att vi har rätt till hela landet Israel och till Tempelberget. Men vad menar de egentligen med ordet rättighet? En rättighet är inte någonting som jag hemskt gärna vill ha och väldigt starkt känner att jag förtjänar. En rättighet är vad andra erkänner som sådan. Om andra inte erkänner min rättighet, eller om bara vissa erkänner den, eller bara delvis erkänner den, då är det inte en rättighet jag har, utan ett krav" (s.107)
"Det finns inget annat val än att dela upp det här lilla huset i två ännu mindre lägenheter. Till ett tvåfamiljshus. Om någon från endera sidan av den israeliska-palestinska delningen säger: "Det här är mitt land" - är detta korrekt. Men om någon säger: "Det här landet, från Medelhavet till Jordanfloden, är mitt bara mitt" - är det en uppmaning till blodsutgjutelse. Jag säger ja till en kompromiss mellan Israel och Palestina. Ja till två stater. Vi måste dela upp landet och göra det till ett tvåfamiljshus." (s114-115) "Nej vi och palestinierna kan inte bli en lycklig familj över en natt. Vi behöver två stater. Efter en tid kan samverkan komma, en gemensam marknad, en federation. Men i första ledet måste landet vara ett tvåfamiljshus, på grund av att vi israeliska judar inte är på väg någonstans. Vi har ingenstans att ta vägen. Palestinierna är inte heller på väg någonstans. Inte heller de har någonstans att ta vägen." (S.117)
"Nu kommer en liten bekännelse: "Jag älskar Israel även när jag inte står ut med landet. Om jag skulle ramla ihop på gatan en dag vill jag att det ska vara på en gata i Israel. Inte i London, Paris, Berlin eller New York. (När jag kommer på fötter igen är det säkert en hel del som gärna vill se mig ramla igen. ) Jag känner en stark rädsla för framtiden. Jag fruktar regeringens politik och jag skäms för den. Jag fruktar fanatismen och våldet, som blir alltmer förhärskande i Israel, och jag skäms också över att det är så.." (s.124)
måndag 21 januari 2019
Det var en gång
Det var en gång för länge sedan. DÅ FÖDDES DEN HÄR TJEJEN.
OCH VI FIRADE HENNE NÄR HON FYLLDE ÅR. SÅ HÄR LÄT DET
OCH VI FIRADE HENNE NÄR HON FYLLDE ÅR. SÅ HÄR LÄT DET
lördag 19 januari 2019
Kalle blir 14 år
Här en bild och en film ifrån sommaren 2018 då Kalle uppvisar sin talang i ett hopp ifrån en båt.
GRATTISHÄLSNINGAR FRÅN MORMOR & MORFAR
GRATTISHÄLSNINGAR FRÅN MORMOR & MORFAR
fredag 18 januari 2019
Ovanligt späckad januarivecka (d)
Efter en ganska lång period av influensa håller Ulla-Britt och jag på att göra comeback på banan. Den här veckan började på söndagen den 13 januari, då vi var med på församlingens årshögtid, där jag tjänstgjorde i gudstjänsten med orgelspel.
Vår nya pastor Linnéa Sennehed predikade över ämnet "Vi är kallade och sända" Ni kan lyssna på den predikan här:
Vi var med på årsmötesförhandlingarna och festade på smörgåstårta.
Måndag den 14 januari gjorde Ulla-Britt och jag en utflykt tillsammans. Vi besökte Skänninge. Först intog vi en god lunchbuffé som bland annat innehöll goda kroppkakor med riklig fyllning på Skänninge restaurang
Skänninge restaurang
Därefter gick vi på bio och såg filmen
Den unga Astrid
Den skakade om oss rejält
Filmen har fått kritik av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman som menar att modern skulle ha känt en enorm ovilja mot en sådan film som visar en period i Astrid Lindgrens liv som hör till några år av hennes mest intima privatliv.
Handlingen är denna: Barn från hela världen skriver brev till Astrid Lindgren, och hon minns då tillbaka till ungdomsåren i Småland. På Vimmerby tidning blir hon förälskad i den 30 år äldre chefredaktören Reinhold Blomberg. Hon blir gravid, och då han ligger i skilsmässa, blir hon tvungen att föda sonen Lars i Köpenhamn, där hon inte behöver uppge faderns namn. Sonen får tillbringa sina första år i en dansk fosterfamilj. På Kungliga Automobilklubben träffar Astrid Sture Lindgren, som senare kom att bli hennes make.
Min uppfattning är att filmen speglar det synsätt och den livsstil som rådde på 1920-talet, där särskilt unga kvinnor som blev gravida fick bära skammen inför en oförstående omgivning. Historien har upprepats in i vår tid och tyvärr också i våra kyrkliga sammanhang där kvinnorna har varit den mest utsatta gruppen. De har fått bära känslan av skuld och skam och det finns oerhört många kvinnor som bär på sår efter sådana livsupplevelser..
Våra nätter är rätt så oroliga eftersom Ulla-Britt ofta har svår värk och kramper i sin kropp. Hon får ofta gå upp för att stretcha. Detta gör att hon ofta får ta igen sömnen på förmiddagarna.
Onsdag den 16 januari var jag först med på förmiddagens samling i Pingstkyrkan. Vi brukar sjunga några lovsånger tillsammans och sedan efter en stunds bön läsa ett kapitel ur Bibeln. Därefter är ordet fritt och vi för ofta ett intressant samtal över den upplästa texten. Sedan följer en stund då vi fikar och umgås vid bordet i en skön och avslappnad gemenskap. Det är en bra mitt i veckan upplevelse.
Eftersom den här veckan präglas av samarbete med de övriga kyrkorna, var jag även med på onsdagskvällens ekumeniska samling i Baptistkyrkan. Där fick vi lyssna till pastor Urban Ringbäck. Det var ett mycket intressant möte
som ni kan läsa om här
Han berättade att kyrkan kan vara en drivkraft i särskilt utsatta områden i samhället.
Torsdagens eftermiddag besökte vi Åkervallens äldreboende med sång och musik. Olle Persson och jag spelade dragspel tillsammans och vi var några sångare som tillsammans med vår pastor Linnéa medverkade. Dessa samlingar brukar alltid vara uppskattade och vi blir själva mycket glada när vi märker all respons vi får av de äldre som bor där och av personalen.
Även fredagen i dag har vi besökt Strömsborgs äldreboende med ett lika uppskattat program.
Den här fredagen kommer att skrivas in som en historisk dag när vi äntligen får en regering efter den senaste tidens turbulens. Vi beundrar talmannen Andreas Norlén. Han har gjort ett fantastiskt imponerande arbete och vi hoppas
att han nu kan pusta ut efter ett välförtjänt jobb.
Vi har fått en regering som avsagt sig allt samarbete med Sverigedemokraterna och det känns som en stor lättnad. Hur opinionen skall kunna fortsätta ett sådant avståndstagande återstår att se.
Och nu är det fredagskväll och jag sitter här vid min dator och skriver. Jag tänker på alla andra skribenter som håller på och skriver både kända och okända. Ibland önskar jag att min analysförmåga vore större, så att jag inte skriver alltför mycket trams.
God fortsättning kära läsare och välkommen åter till min blogg.
Skriv gärna en kommentar. Det skulle jag uppskatta.
Vår nya pastor Linnéa Sennehed predikade över ämnet "Vi är kallade och sända" Ni kan lyssna på den predikan här:
Vi var med på årsmötesförhandlingarna och festade på smörgåstårta.
Måndag den 14 januari gjorde Ulla-Britt och jag en utflykt tillsammans. Vi besökte Skänninge. Först intog vi en god lunchbuffé som bland annat innehöll goda kroppkakor med riklig fyllning på Skänninge restaurang
Skänninge restaurang
Därefter gick vi på bio och såg filmen
Den unga Astrid
Den skakade om oss rejält
Filmen har fått kritik av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman som menar att modern skulle ha känt en enorm ovilja mot en sådan film som visar en period i Astrid Lindgrens liv som hör till några år av hennes mest intima privatliv.
Handlingen är denna: Barn från hela världen skriver brev till Astrid Lindgren, och hon minns då tillbaka till ungdomsåren i Småland. På Vimmerby tidning blir hon förälskad i den 30 år äldre chefredaktören Reinhold Blomberg. Hon blir gravid, och då han ligger i skilsmässa, blir hon tvungen att föda sonen Lars i Köpenhamn, där hon inte behöver uppge faderns namn. Sonen får tillbringa sina första år i en dansk fosterfamilj. På Kungliga Automobilklubben träffar Astrid Sture Lindgren, som senare kom att bli hennes make.
Min uppfattning är att filmen speglar det synsätt och den livsstil som rådde på 1920-talet, där särskilt unga kvinnor som blev gravida fick bära skammen inför en oförstående omgivning. Historien har upprepats in i vår tid och tyvärr också i våra kyrkliga sammanhang där kvinnorna har varit den mest utsatta gruppen. De har fått bära känslan av skuld och skam och det finns oerhört många kvinnor som bär på sår efter sådana livsupplevelser..
Våra nätter är rätt så oroliga eftersom Ulla-Britt ofta har svår värk och kramper i sin kropp. Hon får ofta gå upp för att stretcha. Detta gör att hon ofta får ta igen sömnen på förmiddagarna.
Onsdag den 16 januari var jag först med på förmiddagens samling i Pingstkyrkan. Vi brukar sjunga några lovsånger tillsammans och sedan efter en stunds bön läsa ett kapitel ur Bibeln. Därefter är ordet fritt och vi för ofta ett intressant samtal över den upplästa texten. Sedan följer en stund då vi fikar och umgås vid bordet i en skön och avslappnad gemenskap. Det är en bra mitt i veckan upplevelse.
Eftersom den här veckan präglas av samarbete med de övriga kyrkorna, var jag även med på onsdagskvällens ekumeniska samling i Baptistkyrkan. Där fick vi lyssna till pastor Urban Ringbäck. Det var ett mycket intressant möte
som ni kan läsa om här
Han berättade att kyrkan kan vara en drivkraft i särskilt utsatta områden i samhället.
Torsdagens eftermiddag besökte vi Åkervallens äldreboende med sång och musik. Olle Persson och jag spelade dragspel tillsammans och vi var några sångare som tillsammans med vår pastor Linnéa medverkade. Dessa samlingar brukar alltid vara uppskattade och vi blir själva mycket glada när vi märker all respons vi får av de äldre som bor där och av personalen.
Även fredagen i dag har vi besökt Strömsborgs äldreboende med ett lika uppskattat program.
Den här fredagen kommer att skrivas in som en historisk dag när vi äntligen får en regering efter den senaste tidens turbulens. Vi beundrar talmannen Andreas Norlén. Han har gjort ett fantastiskt imponerande arbete och vi hoppas
att han nu kan pusta ut efter ett välförtjänt jobb.
Vi har fått en regering som avsagt sig allt samarbete med Sverigedemokraterna och det känns som en stor lättnad. Hur opinionen skall kunna fortsätta ett sådant avståndstagande återstår att se.
Och nu är det fredagskväll och jag sitter här vid min dator och skriver. Jag tänker på alla andra skribenter som håller på och skriver både kända och okända. Ibland önskar jag att min analysförmåga vore större, så att jag inte skriver alltför mycket trams.
God fortsättning kära läsare och välkommen åter till min blogg.
Skriv gärna en kommentar. Det skulle jag uppskatta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)