När jag tackar, så måste jag samtidigt ställa frågan vem det är jag tackar. Handlar det om en subjektiv tro, så kan jag ju inte tacka livet, eftersom livet är objekt. Detta är självklart för mig som tror på Gud, men jag måste samtidigt inse att det finns många som inte vill göra sig skyldiga till hyckleri och börja att tacka en Gud som man inte tror på. I sådana fall är det lättare att säga att man tackar livet. För mig har detta ingen betydelse eftersom jag tror att Gud är livet precis som han är kärleken och sanningen. Naturligtvis önskar jag givetvis att alla skulle kunna tacka Gud för livet. Detta är också vad Gud vill. Det står nämligen att: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.”
Mitt liv har inte varit perfekt och är det inte nu heller, men jag älskar livet och bär på drömmar och visioner om framtiden. Det kan bara bli bättre och jag räknar med Guds välsignelse inte bara över mitt liv, utan även för dem som står mig nära här i jordelivet.
Jag tackar Gud för mina fyra barn, deras respektive och barn. Från 56 till 1 ½ år. Vilken ofattbar nåd att Gud har välsignat dem och att det går bra för dem här i livet. Jag ber för dem och önskar dem allt det goda som detta liv har att erbjuda dem. Jag önskar dem också en god framtid och ett hopp om att vi en gång allesammans skall kunna återförenas med mamma, mormor, farmor och svärmor.
Jag tackar Gud för det lyckliga livet jag fick tillsammans med Ulla-Britt i ett femtiosjuårigt äktenskap. Jag vill gärna tro på återseendets dag och ser fram emot det.
Jag tackar Gud för mina ögon som kan urskilja det svarta från det vita
Jag tackar Gud för orden och tankarna jag tänker och på förmågan att dela med mig av dessa tankar.
Jag tackar Gud för hjärtat, som visserligen kan känna rädsla för det onda som hjärnan skapar, men som också kan känna lyckan och skrattet, skild ifrån sorgen och smärtan.
Ja jag tackar Gud för livet och ser med stor förtröstan och tillit framåt med tacksamhet i backspegeln.
