Vi var samlade i Pingstkyrkan i Borensberg. Det var en gemensam samtalskväll till vilken alla kristna i bygden hade blivit inbjudna omkring temat Andens enhet. ”Här känner vi varandra, så ingen behöver vara rädd för att yttra sig” sa pastor Jan lite uppmuntrande, som själv hade en hel del att säga i ämnet. ”Nu överlämnar jag mikrofonen till den som vill tala, var inte blyga,” fortsatte pastorn. En liten stund av tystnad, medan tankarna malde i mitt inre. ”Skulle jag verkligen våga säga något?” Tyckte jag hörde någon viska i mitt inre: ”Du är väl inte den rätte att tala här”. ”Du som svikit den lilla Pingstförsamlingen, och har din plats kvar i Svenska kyrkan.” ”Vem har jag svikit?” tänkte jag sedan. Nej jag har inte svikit någon. Jag har dörren öppen till alla och jag ser att det finns möjligheter för alla de kristna i vår bygd. Tack gode Gud för att jag slipper hysa agg till någon som inte tänker och tycker likadant som jag. Tack Gud att du ger mig frihet att få vara den jag är. Jag vågar säga något, tänkte jag. Jag behöver inte be om ursäkt för att jag finns till. Atmosfären blev med ens väldigt trygg.
Jag fattade mikrofonen och sa: Jag hoppas att helt oförberedd, ändå förmedla några tankar, utan att säga varken för mycket eller för litet. Andens enhet är ämnet och jag upplever att vi har det litet svårt med att få det att fungera i praktiken. Vi vill ha enhet, men bara på våra egna villkor. Detta kännetecknar kyrkan i hela dess historia. Vi har egna villkor för enhet. Villkor som vi säger är Guds, eftersom de överensstämmer med vad han har sagt i sitt ord, åtminstone på det sätt som vi tolkar det. För detta har vi inte använt ”fridens band”, alla gånger, utan ofta strider vi och kämpar för våra egna åsikter och bygger upp fållor omkring oss. I stället för att välsigna varandra, talar vi ofta illa om dem som inte har samma beteende som vi.
Liberala präster och biskopar har vi inget till övers för. De som välsignar homosexuella kan vi inte tänka oss i vår församling. Kan vi acceptera att några bröder och systrar i församlingen, som är av samma kön, lever tillsammans? Finns det plats för dem i vår gemenskap? Nej de kunde ju besmitta menigheten i vår syndfria församling. Det har jag förstått. De måste rätta sig för att få plats. Vi kan inte förstå hur de har det, men om de förändrar sig och vänder om är de naturligtvis välkomna. De kan absolut inte få komma som de är. Villkoren är tidlösa. De finns i Guds Ord. Läs själv käre Rolf. Jo då jag har nog läst jag också, men jag har sett att det finns mycket mer än detta som står skrivet. Vi kan bygga upp läror och villkor omkring en del bibelord, men ser mellan fingrarna med en del andra och betraktar dem som skrivna för en annan tid.
Kyrkorna har misslyckats med enheten skulle jag vilja påstå. Behöver detta vara enbart negativt? Jag tror inte det. Ja men enhet ger ju styrka, säger någon. Inte alltid säger jag. ”Bättre bo i en vrå på taket än dela hus med en grälsjuk hustru” (Ordspråksboken 25:24)
Det finns en annan väg i en liten bygd. Välsigna varandra, älska dem som inte är precis som du. Bed för dem som är annorlunda. Gå gärna med dem åt deras håll en bit på vägen. Så vill du också bli bemött. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem.”, så lyder den gyllene regeln uttalad av Jesus.
Om vår församling är störst och har flest resurser så behöver vi fördenskull inte tro att vi är bäst. Om vi är den minsta lilla gruppen, så kan Gud ändå välsigna oss, under förutsättning att vi välsignar varandra och inte avundas de som har det annorlunda.
Andens enhet består inte i att ta resurser från andra. Resurserna är Herrens inte våra. Vi har inte rättighet att stjäla dem ifrån honom. Om vi tror på Andens verk, så tror vi också på ”fridens band”. Gud har kallat oss att vara i världen, för att världen skall tro att det är Gud som sänt oss.
Guds församling skall inte växa genom delning. Det finns ett litet encelligt djur, amöban, som fortplantar sig genom delning. Den metoden är inte vår metod för enhet.
Om församlingen har växtkraft behövs något helt annat. Det som behövs är kärlek till varandra. Inte inbördes strider, kiv och bråk. Det gagnar inte saken. Den första kristna församlingen hade sin största framgång under martyrtiden då många fick ge sina liv för sin tro. Det sätt på vilket de var tillsammans fick återverkan för den värld i vilken de levde. Man sa om dem: ”Se hur de älskar varandra.” Det var inte åsikter, läror och dogmer som förde dem tillsammans. Det var en brinnande kärlek och sammanhållning under en tid som präglades av hat och svek.
Den enhet vi behöver är de kristnas enhet, inte kyrkornas. Så tror jag i alla fall. Det handlar inte om vilken kyrka eller väckelserörelse som skall bli störst. Vi är så fixerade vid våra mer eller mindre lyckade resultat. Vikande statistik i kyrkorna bekymrar oss mer än vår egen falnande glöd.
Vad vi behöver är brinnande hjärtan för den sak vi tror på, ärliga avsikter i våra tillvägagångssätt och stor ödmjukhet. Vi skall inte ta oss själva på för stort allvar. Vår egen andlighet är nog inte så stor som vi inbillar oss. I själva verket sitter vi i samma båt.
Nu skall ingen tro att jag fick allt detta sagt, därtill var jag allt för oförberedd. Men en del av ovanstående tankar fick jag säga. Resten fick ni läsa här. Kära besökare. Kommentera gärna min artikel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar