Den allvarsamma leken

Den allvarsamma leken är Hjalmar Söderbergs sista roman. Händelserna utspelar sig i Stockholm under sekelskiftet, 1900-talets början och åren däromkring. Huvudpersonen är Arvid Sjöblom, en filosofie kandidat, alltiallo skribent på en tidning i Stockholm. Lydia Stille, dotter till en känd konstnär är vid händelsernas början en ung kvinna, som blir kysst av Arvid i en syrénberså och deras känslor för varandra väcks. Lydia förklarar för Arvid att hon drömmer om ett liv tillsammans med honom, och att hon väntar på honom. Därefter skils deras vägar.

Lydia gifter sig med en äldre välbärgad man, inte på grund av kärlek, utan av sin lust till livets goda. Arvid tar detta hårt och inleder en bekvämlighetsaffär som övergår i äktenskap, men han kan aldrig glömma Lydia.

Efter tio år träffas de igen, när Arvid besöker Operahuset för att göra en musikrecension. Citat:”Det var något inom honom som sade: ”Tag dig i akt för den främmande kvinnan!” ”Gå härifrån, gå till tidningen, skriv din recension…” ”Men han blev sittande.”” Deras känslor flammade åter upp. Lydia som nu är en mogen, självständig kvinna vågar bejaka lidelsen.

Det förhållande som inleds mellan dem ser till en början ut att vara byggt på deras ömsesidiga kärlek till varandra, men visar det sig senare, innehålla både lögn och svek. Den allvarsamma leken handlar om förbjuden kärlek och om lidelsens makt över människor och de konsekvenser detta för med sig..

När Arvid senare ser tillbaka på sitt liv kallade han hösten 1908 för ”källargången.” ”Han tyckte sig gå genom en lång slingrande underjordisk gång, som ständigt blev trängre och trängre så att han till sist måste krypa. Han såg ingen utväg och inte den svagaste strimma av ljus.”

Ett uttryck av en kollega till Arvid går som en röd tråd genom boken, "Man väljer inte".
Menade Hjalmar Söderberg med denna roman att livet bara bestäms av slumpen och att människan själv inte får möjlighet att bestämma över sitt liv? Skall vi resignera inför ödets nycker eller ska vi ta upp kampen för det vi tror på.

En del människor har i alla tider, så som vid den tid då denna roman skrevs trott på högre makter som ledmotiv. Arvid och Kyrkoherden tar upp detta ämne till samtal vid ett besök i föräldrahemmethemmet strax före faderns död. Kyrkoherden hade talat med en kvinna, som hade frågat om hon skulle bli förtappad för sina syndiga tankars och lustars skull. Han hade svarat att ingen människa undgår brottsliga tankar och lustar, och att helvetet är till för de levande, men inte för de döda.

Vi kanske kan tycka att denne kyrkoherde svek sitt uppdrag som förkunnare av Guds Ord. Men vänta litet. Vad är det han säger? Han säger att Helvetet finns och är till för de levande. Men säger Arvid då har det en reell moralisk betydelse för dem som tro på det. Nej svarade Kyrkoherden, trots att människor har trott på det, så har de ändå syndat som nu, ja till och med mycket värre.

Kyrkoherden hade rätt. Människan har blivit slav under synden. Viljan att göra det goda finns, men inte förmågan. Det finns en lag i människans lemmar som ligger i strid med lagen i människans förnuft. Människan är fånge under syndens lag. ”Jag arma människa, vem skall kunna befria mig från denna dödens kropp?” skriver Paulus. (Rom.7:24) Befrielsen finns och den pågår under hela vårt liv, så länge vi vill ta emot den. Därför fortsätter Paulus: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” (Rom.8:1)

Att överlåta sig åt Kristus innebär att låta honom få äganderätt. När man låter honom få det inleds en befrielseprocess, som slutar med totalt frikännande menar Paulus.

Av denna anledning behövs inget helvete efter detta jordeliv

Frågan inställer sig: ”Tror vi på Helvetet?” ”Tror vi på Djävulen som förleder människorna till att göra det onda?” Ja för mig är det inte svårt att tro det. Åtminstone inte på den här jorden där vi dagligen bevittnar det ondas förrädiska makt. Var finns helvetet? Att det finns på jorden och att människor får möta det här i jordelivet på många sätt det vet vi. Var det finns efter jordelivet vet vi ingenting om. Var finns himlen? Är det en plats eller ett tillstånd? Ibland brukar vi säga att det är himmel på jord när vi upplever något som är gott och tillfredsställande. Detta kan vi tro på eftersom vi har det inom räckhåll. Vi kan välja det och vi kan försaka det. Att förklara himlen går inte, men jag tror att det går att ana den. Vilken gudsbild har vi. Är han den som får oss att hoppas på sin frälsande makt. Jag tror på Gud. Han har alltid det sista ordet när det ser kaotiskt ut.

Den allvarsamma leken är allvarligare än lek. Vi är inga lekbollar för ödets nycker? Så varför skulle vi resignera. Vi har frihet att välja Det handlar om vem vi tillåter ha makt över oss. När vi tror på Jesus så har han makt över oss och vi befrias från synden som genom lagens makt gör oss till fångar.

Vill du bli fri? Befrielsen finns inom räckhåll för alla som vill nå den. Är det inte självklart att alla människor verkligen vill bli fria? Nej jag tror inte att det är det. När Jesus samtalar med Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel, så står det ”att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset för att hans gärningar inte skall avslöjas.” Ett slags förmörkat tillstånd skulle man kunna säga. Det här är egentligen en ganska logisk tanke. Man kan inte begära att den som älskar mörkret och gör onda gärningar, samtidigt skall älska ljuset och trivs med dem som är där.

Domen i det här fallet kan man kalla för Helvetet och det är att inte komma till ljuset, ett slags skilsmässa från Gud. Vidare säger Jesus vid samma tillfälle. ”Den som tror på honom (Jesus) blir inte dömd, men den som inte tror ÄR REDAN dömd. Med andra ord domen är redan verkställd och Helvetet infinner sig redan här. Ont föder ont.

Det enda hoppfulla i detta sammanhang är att människan så länge hon lever här har frihet att välja vem som skall ha makten. Det är inte ödet som väljer åt oss. Det är vi som väljer. Vi har frihet som människor, men det är en frihet under stort ansvar. Hur gör vi?

2009-03-10 Rolf Ericson