tisdag 25 augusti 2009

Så här skrev jag tidigare till Bengt

Bengt svarade på sin blogg och jag fortsatte se nedan.


Borensberg 2009-08-14


Bäste Bengt!

Min första fundering kommer när jag läser ditt påstående: ”jag har ingen personlig bestämd åsikt i alla detaljer, utan litar till kyrkans herdar.”Du återkommer till detta fast med andra ord i hela brevet. Du menar alltså precis som man har gjort i alla tider i synnerhet i Katolska kyrkan, men också i andra protestantiska kyrkor att det är vi-perspektivet som gäller och inte individ perspektivet.

Jag har svårt för detta auktoritetstänkande. Som jag skrev tidigare så tror jag på en strävan efter enhet med respekt och absolut inte förakt för mångfalden, men den kan aldrig nå sin fulländning förrän efter historiens slut, ty precis som det står i en av de texter du bifogat: ” Denna antikristna villfarelse avtecknar sig redan i världen varje gång som man hävdar att det messianska hoppet går i uppfyllelse i historien. Ty detta hopp kan inte bli verklighet förrän efter historiens slut genom den eskatologiska domen.”Om jag har fattat saken rätt så är det på samma sätt med den kristna enheten. Hur ska den kunna bli en fullkomlig verklighet så länge antikrists ande råder i världen

Jag värjer mig för tanken att någon skall komma utifrån och från en given position kräva tilltro. Det är inte min Gud som leder kyrkan på det viset. Det hävdar jag vänligt men bestämt. Om någon använder sig av orden ”Så säger Gud”, eller ”Så säger kyrkan” eller ”Så säger Bibeln.” så har jag verkligen fått min fulla rättighet att ensam, inte alltid tillsammans med andra, pröva detta. Dessutom måste jag hela tiden vara övertygad om att allt profeterande är ett styckverk precis som Paulus skriver till Korint. Jag har också rättighet att pröva andarna och avslöja grumliga motiv, men det måste ske med kärlek och försiktighet.

Jag hoppas att vi har lämnat den tid bakom oss, då man använde sig av kyrkans auktoritet för att befästa maktpositioner av olika slag. Vi lever i en ny tid där människor har möjlighet att tänka självständigt, När man tidigare missbrukade Guds namn till förtryck av oliktänkande och till förföljelse av olika slag, så kan man inte säga att kyrkan var ledd av Guds Ande. Nej då handlade det om att befästa makt och kväsa och förtrycka de människor som genom sin självständighet utgjorde ett hot..

Kristus är församlingens huvud, inte kyrkan, påven, prästen eller någon annan. Vi är lemmar i Kristi kropp. När vi följer Kristus blir vi levande stenar i ett andligt husbygge. Den ena inte lik den andra, men alla till nytta och glädje för varandra. Vi lever i individualismens tid. Somliga är rädda för det och ger uttryck för denna rädsla på olika sätt.

Jag har under mitt 67 åriga liv bevittnat mycket av både maktbegär och splittringstendenser och ibland på grund av detta i stället för att strida fått gå undan. Det är mycket lätt när man ser hur människor styr i högmod att som du skrev tidigare ta till stridsyxan, men det är en köttslig väg och den kan inte vara välbehaglig för Gud. Man skadar dessutom sig själv och andra även om man har rätt.

Fortsättning följer eventuellt om någon är intresserad.

Tilläggger ett citat av Dietrich Bonhoeffer: "Men eftersom alla människor är skapade unika är inte spänningen mellan olika viljor avskaffade ens i kärlekens gemenskap."
OM KÄRLEK FÅR RÅDA I DEN KRISTNA GEMENSKAPEN BLIR KYRKAN EN PLATS DÄR ENHET I LÄRA INTE ÄR LIKA VIKTIG SOM KÄRLEK TILL INDIVIDEN. När Bengt svarar på mitt brev så skriver han om lydnaden. Jag blir lite förvånad, eftersom det är en helt annan sak. Mångfalden utesluter inte lydnad, men i lydnaden och bristen på ifrågasättande kan man hamna i lagiskhet. Då lämnar man plats för starka personligheter som tar på sig alltför stor befogenhet.

2 kommentarer:

  1. Apropå sista raderna i ditt inlägg: Ja, det finns många aspekter på ämnet.
    mvh

    SvaraRadera
  2. ...och det finns mycket som kan missförstås. Låt oss försöka förstå

    SvaraRadera