Ödmjuk hållning

Kristna, troende människor uppmanas att vara ödmjuka till sina upplevda händelser. Uppmaningen kommer från ateistiskt håll, där man menar att allt går att förklara med varm logik och rationalitet. Så enkelt är det emellertid inte skulle jag vilja påstå.

Visserligen påstår ateisten att det finns företeelser om vilka vi har ofullständig kunskap. Detta borde rimligtvis leda till samma ödmjuka hållning.

När en upplevd händelse leder till att en människas liv blir förvandlat från mörker till ljus och från slaveri under mörka makter till verklig frihet, så måste man väl ända känna en djup respekt för det som åstadkommit detta, även om det var ett drömlikt tillstånd i upplevelsen.

När någon säger: ”Jag såg en ängel”, så kan inte en annan människa bedöma detta, mer än den som gjorde upplevelsen.

Fnissa gärna och hånskratta så mycket ni vill åt oss som vill fortsätta att tro på en Gud som vi alls inte kan förklara logiskt. Det har människor gjort i alla tider.

Vår tro vilar inte på mänsklig vishet utan på Guds kraft, skriver Paulus och det vill jag gärna instämma i. I samma brev till de kristna i Korint: ”Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga har sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud. Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud.” (1.Kor