På en ö i havet

Vi har den senaste tiden följt TV-serien ”En ö i havet.” Den bygger på en roman av Annika Thor. Det är en mycket lärorik och verklighetstrogen dramaserie. Om man är uppväxt under 1940-talet så känner man igen en del. Det var svårt och många gånger ömtåligt att förstå situationen för flyktingar i Sverige vid denna tid. Det blev lättare när man senare förstod vad som hade skett.

Systrarna Steffi och Nelli kommer från Wien och är på flykt undan tyskarnas judeförföljelser. De har skilts från sin mamma och pappa, och Steffi som är tolv år har lovat att ta hand om sin lillasyster.
På ön i Göteborgs skärgård är ingenting som de väntat sig, men här vid ”världens ände” lär de sig att bo och anpassar sig trots saknaden av sina föräldrar.

I det sista avsnittet har de fått reda på att fadern lever och att de kommer att återförenas. Ett känslosamt samtal utspelar sig mellan Steffi och Fiskarhustrun Märta.
- Vet tant Märta att när jag kom till Sverige första gången och till den här ön, så kändes det som jag kommit till världens ände.
- Världens ände, kanske det ja.
- Världen har ingen ände. Den sträcker sig så långt som vi vågar se.
- Mm du har nog rätt så är det säkert. Fast jag har inte varit längre än till Göteborg.

Detta samtal inbjuder mig att tänka på min egen situation i livet. Har jag stannat på en ö i havet, eller möjligtvis inte kommit längre än därifrån till Göteborg. Jag hoppas att min livserfarenhet har fört mig något längre, men till världens ände kommer jag aldrig. Nej världen har ingen ände.

Man får ett sympatiskt intryck av Märta. Hon är en robust kvinna. Hennes tro på Gud är nog representativ för många som i likhet med henne fostrats i en kristen miljö där man först av allt tar ansvar för sina medmänniskor. Även om hon inte varit längre än till Göteborg, hade hennes livserfarenhet fört henne ett bra stycke på livets väg och gjort hennes kristendom mer praktisk än teoretisk. Den empati hon känner för systrarna Steiner får tyvärr inte stöd av den mansdominerande lilla Pingstförsamlingen. Hon vädjar om en kollekt till de hjälpsändningar hon och hennes make bekostat. Förslaget avslås Trots detta tar hon sitt misslyckade försök med jämnmod. Vad hade hon vunnit med att protestera? Det var inte vanligt att kvinnor gjorde detta vid denna tid.

Det finns många kvinnor som i likhet med Märta varit ”räddande änglar” när de trots fattigdom på materiell välfärd även under kristider försett behövande med livsförnödenheter. Deras kärlek har alltid hittat nya vägar.

Vågar vi se att världen inte har någon ände? Då tror vi på framtiden. Detta innebär att vi måste bryta upp och lämna det gamla bakom oss. Befinner man sig på en ö i havet utan någon förbindelse kan det vara svårt. Har man bränt sina broar och sina skepp så finns det ingen möjlighet att nå fastlandet. Då är man kvar i sin lilla värld, isolerad och instängd. I sådant fall behövs en räddningssituation Hur långt vågar vi se? Om vi kan känna medlidande med dem som befinner sig på den lilla ön så finns det hopp.

Att utesluta människor från en kristen gemenskap är det värsta vi kan göra. Det har historien visat. Att innesluta människor i en kristen gemenskap är däremot något av det bästa vi kan göra. Då frågar vi inte längre efter en beskrivning över hur vår gemensamma väg ser ut. Vi tänder en eld och äter vårt medhavda bröd i hast innan vi färdas vidare. Vi måste upptäcka att världen inte har någon ände. Den sträcker sig så långt som vi vågar att se.

LÄNK TILL SVT REPRIS AV TV-SERIEN