onsdag 3 februari 2010
Att vara troende, men inte kristen
Vi lyssnade för en tid sedan till en känd kulturpersonlighet, som berättade att han var troende. Inte på det sättet som vi lägger i begreppet kristen bekännare, men troende på Gud och på Jesus. Han betonade att det viktiga för honom var att tro på det som Jesus gjorde när han levde här på jorden.
Jag förstod till en del vad han menade när han påstod att Kyrkan har använt förkunnelsen om Jesu död och uppståndelse på ett felaktigt sätt. Det är emellertid min tro att detta är det mest betydelsefulla och grunden för vår kristna trosförkunnelse.
Det var bortkastat att ni kom till tro om ni inte höll fast vid förkunnelsen att Kristus dog för våra synder och att han uppstod skrev Paulus till församlingen i Korint. Om inte detta skett är all kristen förkunnelse meningslös.
Alla människor har naturligtvis rättighet att förhålla sig hur man vill till dessa ord, men vill man inte tro på Kristi död och sanningen om betydelsen av syndernas förlåtelse och evigt liv då är man givetvis inte kristen. Detta var ett ärligt påstående av denne man, som jag för övrigt känner stor sympati för, inte minst när det gäller hans politiska uppfattning.
Man kan visserligen lovorda det som Jesus sade då han gick här på jorden och de evangelier som berättar om detta. Man kan förhålla sig till dessa sanningar så att man i allt försöker likna honom, men man blir inte kristen genom att vara präktig och from.
Vad är då skillnaden emellan den som är kristen och den som är troende?
Jag tror att gränsen går just där i vår syn på Jesu död och uppståndelse och vår tro på dess betydelse. Om vi förnekar vårt behov av en Försonare, så förnekar vi också att vi är syndare.
Det finns så mycket fördomar om begreppet synd och syndare. Om man har uppfattningen att Gud straffar och att han granskar våra liv och dömer oss så blir våra liv präglade därefter. Antingen blir vi kuvade och mindervärdiga eller också blir vi trotsiga.
Kyrkan har ofta uppfattats som förmedlare av en sådan gudsbild, men detta borde höra till en avlägsen tid.
Om en felaktig lära leder till att människor tvivlar på Gud så behöver den avslöjas. Tyvärr måste vi nog hålla med om att det funnits mycket i den kristna förkunnelsen som bidragit till en sådan felaktig gudsbild. Felaktiga läror är ofta nedärvda.
Det är inte mirakler som gjort mig till en övertygad kristen. Många tror att mirakler är det enda sättet att få människor att tro. Jesus säger till människorna när de begär att få ett tecken. Inget annat tecken skall ges åt er än Jona tecken. På detta sätt hänvisade han till betydelsen av sin död och uppståndelse. Detta vittnesbörd har blivit det största utsäde som fått kyrkan att växa i alla tider. Förkunnelsen om Jesu död och uppståndelse
Stagnationen har uppstått när kyrkan använt budskapet om Jesus för att förtrycka och skapa rädsla.
Det fanns en tid i vårt land när kyrkorna varje söndag var fullsatta. Vårt folk var kuvat på många sätt och i kyrkan fanns moralens väktare. Ingen tvivlade på prästernas förkunnelse trots att de inte levde som de lärde. Folkets vördnad för prästerna var ett sätt för kyrkan att befästa sin makt. Utan att fördjupa mig så mycket i historien vill jag bara lyfta fram några saker.
När väckelserörelserna gjorde sitt intåg så uppstod mycket motstånd från Statskyrkan där man förbjöd enskilda sammankomster genom utfärdandet av konventikelplakatet.. Det som är karakteristiskt för denna tid är att man trots alla förbud kunde se emellan fingrarna mot exempelvis Carl Olof Rosenius verksamhet om han bara kunde tiga med förkunnelsen om uno mystica, som handlade om livsföreningen med Frälsaren. Detta var en farlig förkunnelse för den kyrka som ville ha makt över folket. Bilden av Frälsaren, Försonaren som frigör människan från skuld ville man hejda. Men vem kan hejda en vårflod?
Fortsättning följer…..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar