Fortsättning på föregående

Att vara troende men inte kristen del 2
Fortsättning från föregående inlägg

Det teologiska mörkret var stort eftersom statskyrkans gudsbild dominerade. Det var den straffande Guden som granskar och dömer. Jesu offerdöd innebar att Gud måste försonas med människan, trots att det inte fanns något stöd för något sådant i Skriften. Det var ju människan som behövde försonas med Gud. Därför sände Gud sin son till världen av kärlek till människan.

Att påstå detta vid mitten av 1800-talet var villfarelse. Visserligen fanns det präster som tidigare hade undervisat på detta sätt, men de hade betraktats som okunniga teologer.

Det var i det läget som väckelserörelsen kom att betyda så mycket för vårt land och för återupprättelsen av människor som varit förtryckta. Man har talat om att de stora folkrörelserna var Väckelserörelsen, Nykterhetsrörelsen och Arbetarerörelsen. Man kan säga att hade inte dessa rörelser uppstått så hade det andliga livet i vårt land stagnerat. En folklig kultur och bildning följde i spåren av dessa.

En av de stora frikyrkoledare i vårt land, som blev banbrytare för denna nya försoningslära var Teologie Doktor Paul Peter Waldenström. Att läsa Waldenströms biografi är som att läsa en spännande roman och ger en tidstypisk bild av den strid som utkämpades för en sund och nykter kristendom.

Waldenström har genom sin försoningslära visat oss vem Gud är och det han undervisade om är den bild av Gud som Skriften ger oss. Den som alla kristna kan acceptera i vår tid, nämligen den att Kristus dog för våra synder och att Gud älskade världen och sände sin son av kärlek till den fallna människan. Gud behövde inte försonas, men människan blev försonad. Detta är en fundamental sanning. Det är denna sanning som utgör skillnaden emellan en kristen och en som kallar sig troende. Det var denna sanning som Rosenius hade blivit uppmanad att förtiga. Sanningen om att den Sonen gör fri är verkligen fri. Fri från all lagiskhet och alla krav. Fri att följa sitt eget hjärta.

För den oinvigde verkar det konstigt att en försoningslära kan bli orsak till så mycket strid som den blev. Det verkar så motsägelsefullt att det kan bli strid om försoning. Orden är ju inte synonyma.

Waldenström fick möta mycket hårt motstånd, men det han uträttade fick betydelse för oss som lever i dag. Hans förkunnelse var väl grundad i den heliga skriften.

Skillnaden emellan den ortodoxa försoningsläran och den Waldenströmska är att i den först nämnda är det världen som är försonad i Kristus och i den senare att den enskilda människan som är försonad. I det ena fallet krävs inget personligt ställningstagande men i det andra handlar det om att vi tar emot Kristus, precis som det står skrivet:
”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.” Rom. 10:9-10

Det är inte själva trosbekännelsen, den som du läser i kyrkan som du i första hand skall tro på. Nej det är den Gud som vi formulerar i en bekännelse. Det är honom vi tror på. Jesus Kristus är Herre. Låt honom bli det i ditt liv!