I föregående artikel har jag försökt att få i gång debatt om den artikel som blivit publicerad i tidningen Dagen av Biskop emeritus Björn Fjärstedt. Han menar att det finns en trötthet bland många kristna på bärande teologiska mönster. Av denna anledning pågår det en polarisering mellan något som Fjärstedt kallar nyliberal strävan och allmänkyrklig, katolsk hållning. Några nyanser mellan dessa grupperingar tycks inte finnas. Han påstår dessutom att de nyliberala har en delvis aggressiv strävan att nå sina syften. Detta kan jag inte hålla med om, lika litet som jag kan hålla med om att Svenska kyrkan enbart skulle räknas som nyliberal.
Jag kan inte begripa vad det är för fel att man vill framställa kristen tro som öppen mot samtiden, bekräftande och folktillvänd. Betoningen av synd och nåd ser inte likadan ut i dag som förr. Vår upplysning lär oss att se allt i ett nytt ljus. Fördenskull behöver man inte överge det som är bärande i det teologiska mönstret
Den aggresiva attityden möter man mest hos dem som tillhör det andra lägret. Där vill man helst att Svenska kyrkan skall bli tom på folk, utarmad och svag, ja man drar sig inte för att till och med önska att den skall krackelera. När detta har skett,så finns det möjlighet för den katolska kyrkan att ta över ledningen tillsammans med Livets Ord. Ulf Ekman har ju berättat att han varit inbjuden till Katolska kyrkan i Polen där han tillsammans med kardinalerna haft en fin gemenskap. Där råder inte alls några motsättningar längre. Ekman har själv redogjort hur han fått ändra sin uppfattning om sina katolska vänner. Här finns många gemensamma nämnare och ett samgående med Katolska kyrkan är ingen avlägsen möjlighet. Kristdemokraterna har haft en grupp som varit hos Päven i Rom till exempel och i Uppsala har Livets Ord genom KD flera representanter i Ärkestiftet för Svenska kyrkan. Den kyrka vars nuvarande tillstånd man avskyr.
Man är tämligen överens med Påven om viktiga frågor som rör den allmänna uppfattningen om mänskliga rättigheter, synen på HBT, kvinnliga präster etc. Flörtandet med Rom har pågått ganska länge. Nu gäller det bara att vänta tills Kyrkan i Sverige krackelerar. Så här skriver Fjärstedt: ” De förra har övertaget just nu, särskilt i de högre beslutsorganen och i mediavinden, men programmet går inte bra. Nästan alla siffror pekar nedåt. De senare får ligga lågt och bida sin tid, odla sin andlighet i små, täta sammanhang och i ekumenik över gamla samfundsgränser.”
Nog är det nödvändigt med samtal i dessa frågor, men jag undrar bara: ”Vilka är de samtalspartners som Björn Fjärstedt vill se vid sitt förhandlingsbord?”
En sångstrof kommer till mig: ”Dock har kanske ingen ment, kaste bort allt gott och rent.” Kära vänner skriv och tyck till, ty jag förgås av längtan.
Nisse Andreassons artikel i Dagen
Rolf Ericson har uppmärksammat oss på den kampanj mot Svenska kyrkan som bedrivits sedan länge i det fördolda av en ohelig allians av personer med starka lojaliteter med den romerska kyrkans företrädare och anhängare till Ulf Ekman.
SvaraRaderaNu träder en av dessa, förre biskopen i Visby, Biörn Fjärstedt, fram i ljuset med i tät följd en debattartikel i Dagen och en intervju där han kräver ärkebiskopens avgång.
De med Rom lojala på högerkanten i Svenska kyrkan har fått sitt språkrör i Biörn Fjärstedt. De finner det kanske i sin ordning med en påve som i sin tidigare ämbetsutövning aktivt har mörklagt de utbredda pedofilbrotten inom Katolska kyrkan medan den svenske ärkebiskopens vilja att stödja samkönade par att leva i trofasta livsvariga relationer ger dem anledning att med denne militante pensionär försöka spränga Svenska kyrkan inifrån.
Biörn Fjärstedt skriver: ”Det finns ett samband med en tilltagande sekularisering förstås och en trötthet bland många kristna på hittills bärande teologiska mönster, de må vara lutherskt ortodoxa, pietistiska, baptistiska, metodistiska eller andra.” Kunde inte Biörn Fjärstedt (7 juli 2010) skönja någon trötthet vid katolska kyrkans ”hittills bärande teologiska mönster”?
Artikeln i Dagen söker polarisering bland oss kristna i Sverige i stället för att se de glädjande tecknen på utvidgat samarbete och samgående som tilltagit det senaste decenniet. Tänk bara på det utvidgade kyrkosamarbete där SMK, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska baptistsamfundet har beslutat sig för ett samgående!
Biörn Fjärstedts debatteknik konstruerar en konturlös motpart som tillskrivs viljan att göra kyrkans förkunnelse kraftlös genom att tona ner begreppen synd, omvändelse, försoning, nåd och helgelse. Kritiken skall tas på allvar. Det krävs stort teologiskt ansvar att ge dessa begrepp ett relevant innehåll i en värld där marknadskrafterna ständigt förändrar livsbetingelserna för miljarder människor jorden runt. Kristen tro måste vara öppen mot samtiden, profetisk mot strukturell synd och maktpolitiskt orsakad ödeläggelse av livsmiljöer och människovärdigt liv.
Kristen tro måste med Jesus Kristus själv vara bekräftande och folktillvänd.
Visst finns det ett uppdrag hos kristenheten att söka alternativ till sekulariseringen som ju i hög grad har drivits fram av marknadskrafterna, vars anda gynnar ohämmad individualism och ohöljd egoism. Att som Biörn Fjärstedt länka reella brister hos en del av dem han kallar nyliberala till ”den politiska kristendomen” är ett av de tydligaste tecknen hos honom att liera sig med de extrema högerkristna krafterna i vårt land.
Är det dessa extrema högerkristna som Biörn Fjärstedt åsyftar med: ”De senare får ligga lågt och bida sin tid, odla sin andlighet i små, täta sammanhang och i ekumenik över gamla samfundsgränser? Att dessa samtidigt flörtar ganska skamlöst med Katolska kyrkan är inte obekant och borde inte heller Biörn Fjärstedt vara obekant med.
Driver utvecklingen ohjälpligt isär? Den pågår inte bara i protestantiska kyrkor utan också i katolska kyrkan jorden runt.
Det återstår bara att ställa frågan: Vilka sidor av högkyrkligheten vill Biörn Fjärstedt bevara?
För mig är det inte högkyrkligt att fira brödets och vinets måltid. Denna handling i gemenskap är också för mig det främsta a kännetecknet på vår gemensamma vilja till gemenskap och en mötesplats mellan människan och Gud. Nattvarden pekar framåt mot ett lika delande av jordens resurser och en solidaritet där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. För oss kristna är kyrkans liturgi en viloplats, en kraftcentral, varifrån vi kan gå ut i världen och tjäna medmänniskan oavsett om denna medmänniska är bekännande kristen, av annan tro eller icketroende. Guds sökande efter människans gensvar bekräftades genom Jesus Kristus och alla vi kristna är med honom bärare av Försoningens ämbete.
Nils Andreasson, redaktör i Kristna nätverket för Palestina