Till någon

Du kanske har hört sagan om Den lille herrn som gick till Mäster Skräddare med ett tyg som till att börja med skulle bli en rock, men som efter flera turer slutade med att det inte blev någonting av tyget. ”Det bidde ingenting”, sa Mäster Skräddare.

Vem kunde tro att det blev som det blev? Vi söker efter en förklaring till det som sker när våra förhoppningar går sönder. Det måste finnas någon som är skuld till det som skett. Den som bär ansvaret vet alltid vad som är bäst, även när vi ingenting begriper.

”I den sista kurvan ned mot dalen tappade han herraväldet över vagnen. När den slungades ut över vägbranten var hans enda tanke; Så har jag då gjort mitt – Hans enda trötta lyckliga tanke.

Det blev inte så: han skulle fortsätta livet. Men icke denna resa. När världen åter tog gestalt omkring honom hade han svårt att hålla tillbaka tårarna – av självmedlidande och besvikelse att semesterplanen slagits i stycken.

Den ena reaktionen var icke mindre än den andra. Vi kan vara färdiga att vända livet ryggen men klagar ändå som barn om det icke fyller våra önskningar.
(Ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld.)

”När livet inte blir som vi har tänkt oss. Vad gör vi med vår bitterhet och skam? Om hoppets Gud får bära oss igenom, kan trots allt något nytt få växa fram. Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till. Men tilliten som Kristus vunnit åt oss, är större än all makt och ondska vill”
(Ylva Eggehorn Sv.ps 779:1)
Vårt liv styrs inte alltid av våra egna önskningar, hur mycket vi än försöker. I svåra stunder är vi kanske färdiga att säga som Mäster Skräddare med det misslyckade tyget: ”Det bidde ingenting.” Egentligen vet vi ingenting om det. ”Vårt liv är inneslutet i ett större sammanhang. . ”Vi har vårt ursprung i Gud.” ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till.” (Apg. 17:28-29)
Vårt liv kan bli trasigt, men det är ändå vårt liv, fyllt med både brustna och uppfyllda förhoppningar. ”Det bidde någonting.”