Murar är byggda av rädslans stenar

....men den kristna tron bär mångfaldens prägel.Den river murar och bygger broar.
LÄS MERA HÄR

Har Gud förskjutit Israel?

Med anledning av den senaste tidens debatt om att Gud skulle ha ersatt Israel med den kristna kyrkan, så vill jag naturligtvis protestera. Gud ersätter aldrig ett folk eller tar tillbaka något av sina löften. Det här måste vara ett rejält missförstånd. Sen får man kalla det ersättningsteologi eller vad som helst, men inte är det Bibelns lära. Bibeln, den heliga skrift som är oss given av Gud till vägledning för att vi ska kunna förstå den tid i vilken vi lever just nu. Den är skriven också för folk i alla tider. Därför kan man inte använda ord som gällde för den tid som förflutit i vår tid. Vad som är intressant i detta sammanhang är att läsa om de profetior som redan gått i uppfyllelse. Dessa profetior är värdefulla tidsdokument inskrivna i den bibliska historien för oss som lever nu. När vi läser dem så stärks vi i vår tro på Gud.

Om vi förvränger det som står skrivet och etablerar läror som avviker, genom att använda bibelord som gäller en annan tid, så skymmer vi sanningen. Att dessutom spekulera och använda närliggande historiska händelser för att utmåla ett framtidsscenario är enligt min mening helt förkastligt. Somliga har alltid trott sig veta hur långt vi kommit, men detta är inte möjligt. ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.” Apg. 1:6
I Bibeln talas mycket om Israel och Guds löften. Gud behövde ett folk för att hans son, Jesus Kristus vår Frälsare skulle bli född. Därför vakade han över detta folk och gav dem särskilda löften och privilegier. Man kan alltså säga att Israel är löftets barn i allra högsta grad.

I Nya Testamentet utvidgas begreppet löftets barn. Gud utväljer. I Romarbrevet 9:6-8 står det:
”Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Det heter ju: Det är Isaks ättlingar, som skall föra ditt namn vidare, det vill säga: inte alla de barn som han blev upphov till är barn som Gud har gett honom. Det är löftets barn som räknas som hans efterkommande.”

I Romarbrevet 9:25 citeras profeten Hosea: ”Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk..”
Nu ställer vi frågan: Har Gud förskjutit sitt folk Israel? Svaret återfinner vi i Romarbrevets elfte kapitel. Läs det. Jag ger ett kort svar: Nej, Gud har aldrig förskjutit någon och framför allt inte det folk som han tidigare utvalt. Men vi lever nu i en ny tid. Det är löftets barn som räknas som hans efterkommande. Och löftet gäller både judar och hedningar
Petrus ger oss svaret i sitt tal på pingstdagen återgivet i Apostlagärningarna 2: 39

”Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud vill kalla.”

Därför vill också jag instämma i Petrus vädjan i detta kapitel:. ”Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte.”
Låt oss inte sammanblanda det som nu pågår i Mellanöstern med det här. Det kan få otäcka konsekvenser.

Det är viktigt att hålla isär de teologiska sanningarna ifrån de politiska.
Gud kan aldrig sanktionera till våld och förtryck antingen det sker genom Staten Israel eller någon annan nation.

Se tidningen Dagen

Våg av bön

De kristna i Jerusalem ber till Gud inför omröstningen i FN den 21 september.
"För en rättvis fred, häv ockupationen av Palestina"
LÄS MER

PROBLEM ELLER LÖSNING

ISRAEL VILL FÖRHANDLA!! Från Israels ambassad

ULF BJERELDS BLOGG

Tvivelaktig Dageninsändare

Att vara sann mot sig själv och öppen mot andra

I dag har vi varit på gudstjänst i Svenska kyrkan.
Vi går dit där Guds ord har en central plats. De tre texter som läses är knutna till ett tema. I dag var temat ”Medmänniskan.” Kyrkoherden predikade om betydelsen av att se människan. Evangelietexten innehöll det som vi brukar kalla den gyllene regeln: ”Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger”.”
Just nu debatteras mycket om Kyrkans identitet och i senaste numret av Kyrkans tidning har ärkebiskop Anders Wejryd skrivit ”Ömsesidig självkritik viktig för knepig dialog”

Han menar att det behövs brinnande människor och idebärare i vår kyrka.

”I de dialoger Svenska kyrkan är med ska vi inte ta lätt på skillnader mellan olika kristna traditioner och andra religioner. ”Sann mot sig själv, öppen mot andra”, heter den bok om religionsteologi som Svenska kyrkans teologiska kommitté arbetat fram. I den betonas vikten av att med ömsesidig självkritik hålla den knepiga dialogen igång.”
Det är ju i religionsdialogen som vår tro möter andras tro. När vi är trygga i vår egen tro kan vi också möta människor med annan tro och då behöver vi inte längre inta gränsvaktsposition.

Bibeln kan läsas av många

Somliga läser Bibeln så som gällde det krig, dom och undergång. Andra läser Bibeln för att få ett hopp för framtiden och för att få ha sin trygghetsgrund i Gud som är vår tillflykt och vår starkhet.

När Jesus frestades i öknen så citerade Satan ur den heliga Skriften. Han visste vad som står skrivet. Dan Johansson i Malmö läser också Bibeln,LÄS HÄR! men han har missuppfattat ordet om löfteslandet som Gud har lovat sitt folk. Vem tillhör detta utvalda folk? Det gör alla de som låter sig utväljas av Gud och de kan tillhöra vilket folk som helst och de kan även bekänna en annan religion. Gud är en god Gud full av nåd och barmhärtighet. Så läser i alla fall jag min Bibel. Jag skulle kunna citera många Bibelord till stöd för denna tanke.

Det löftesland som Gud har lovat kan inte gälla Staten Israel och inte heller någon annan nu existerande jordisk nation. Gränserna för jordens nationer bestämmes av människor med ”makt och militär” I Guds rike finns inga gränser.

Löfteslandet för mig som kristen är himlen efter detta jordelivs slut. Den dagen ser jag fram emot med förtröstan. Där finns inga gränser som styres på detta grymma sätt. Där finnes inte heller något våld och ingen som bär hand på en annan därför att man tillhör ett annat folkslag.

Hur läser Dan Johansson Bibeln egentligen? Jo han läser att det skall bli ett storkrig som leder till ”domen i Josafats dal” Det han skriver är ett försvar för den ockupation som sker genom Staten Israel och deras militära överlägsenhet. Det är förfärligt att läsa att arabernas motto är det som psalmisten beskriver i 83:e psalmen. Hur vågar han att skriva detta när alla vet att de kristna palestinier som länge levat som fångar i sitt eget land kämpar för fred utan våld.

Den militanta ”andemakt” som har gripit tag om Dan Johansson och många andra inom den extrema delen av frikyrkligheten är till skada för Guds verk. Låt oss slippa att läsa sädant. Det gör bara ont.
Både judar och palestinier har sin hemort i det land som Dan Johansson kallar för löfteslandet

Det finns andra som vill se framtiden som en möjlighet till fred utan vapen.
LÄS HÄR!

Í en tidigare publicerad´artikel har jag mera ingående skrivit vad jag anser om ISRAEL OCH PROFETIORNA

Religionsmöten och dialog utan kompromiss

”Ska Svenska kyrkan fortsätta engagera sig i interreligiösa aktiviteter och därmed tona ned den egna identiteten eller ska hon värna den egna tron..”
Så frågar Helena Edlund i Kyrkans tidning, torsdag 8 september.
När blev den kristna identiteten provocerande
Det ena behöver inte utesluta det andra. Ingen behöver känna sig kränkt av att Svenska kyrkan tydliggör sin tro.
Det handlar i stället om respekt för mångfalden där man inser att den egna identiteten är värdefull. Man behöver absolut inte kompromissa i mötet med den som har en annan trosuppfattning, men man behöver ha en gränsöverskridande attityd och en ödmjuk inställning till dem som tänker annorlunda.
Jag hörde talas om en kristen förskola, där muslimska föräldrar valde att skriva in sina barn, därför att de ansåg att den kristna miljön var bättre för barnen än den sekulära.
Vi har många ”gemensamma nämnare” och det är inte alls så säkert att vi behöver ge avkall på det som är vår profil.
Så här skriver Karin Öhagen i samma nummer av Kyrkans tidning:
”För vissa församlingar är behovet av religionsdialog större än i andra. Långt ifrån alla är i behov av ett Guds Hus som i Fisksätra, eller behöver hjälpa till att anställa en imam som i Sofia och Nacka.”

Ersättningsteologin

Med anledning av det som står i Dagen i dag:
"Man kan vara stolt ersättningsteolog" Dagen 2011-09-08
vill jag kopiera ur ett dokument ifrån Svenska kyrkan
om Judendom och kristendom från Svenska kyrkan:

"Den kristna synen på judendomen och det judiska folket har inom kyrkan ofta utformats som en "ersättningsteologi"; dvs. tanken att kyrkan, det nya Israel, det nya förbundet, har ersatt det judiska folket, det gamla förbundet. En rad bibelställen har genom tiderna anförts till stöd för en sådan teologisk tolkning.8 En konsekvens av ersättningsteologin har ofta blivit föreställningen att judendomen alltifrån kyrkans tillblivelse skulle grunda sig på ett upphävt kontrakt och således efter Jesu framträdande vara en teologisk anakronism.
Tankegången finns fortfarande i många kyrkotraditioner. Den leder inte nödvändigtvis till antisemitiska förhållningssätt men har de facto ändå bidragit till en nedvärdering av judendomen och öppnat vägen för antijudiska rörelser under flera historiska epoker. Judarna är enligt detta synsätt ett folk, som till sin egen olycka "tagit fel". Den kristna kyrkans del i skulden för judeförföljelserna kan i icke ringa mån återföras på enkla men mycket utbredda former av ersättningsteologi.
Tron på det nya förbundet och dess löften inbegriper inte slutsatsen att Gud upphävt förbundet med det judiska folket. Vi grundar denna ståndpunkt på följande sätt att förstå Bibeln: Gud är i hela Bibeln den Gud som sluter förbund. Begreppet förbund är närmast uttryck för en väsensegenskap hos Gud - Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Guds vilja till gemenskap och förening kommer till uttryck redan i Noaförbundet, i vilket hela människosläktet och allt skapat inneslutes och välsignas. I Abrahamsförbundet välsignas Abraham och det folk, som utgår från honom. I Sinaiförbundet knyts Israels folk samman med Gud "till evig tid". Jesus Kristus instiftar ett förbund som uttryckligen öppnar sig för alla folk och stammar."
...................

"Det finns i varje religion, bortom allt som kan förklaras, ett mysterium, en sista hemlighet, som förblir otillgänglig för utomstående. Vi, judar och kristna, kunna gå en lång sträcka tillsammans och tala med varandra, men förr eller senare komma vi fram till en stängd dörr, till vilken de kristna ha nyckeln, men vi ha den icke. När vi komma fram till denna stängda dörr, ha vi judar intet annat att göra än att böja oss i vördnad inför den och tiga. vi begära och vänta - och detta är meningen med vårt samtal - att den kristna världen skall lära sig vörda det mysterium, som utgör det djupaste i judisk religion, det som är svårt för utomstående att fatta och svårt för oss att förklara.
Uttalandet gjordes av Marcus Ehrenpreis,10 överrabbin i Stockholm 1914-51, och är en påminnelse om att kärnan i tron, både den judiska och den kristna, ytterst är en Guds hemlighet och även om den ödmjukhet judar och kristna borde känna inför detta Guds mysterium."

Artikeln ansluter till den blogg jag tidigare skrivit: Läs här

Jag hittade ett mycket intressant inlägg på Kolportören: Läs här

Sansad debatt om Kyrkans identitet

I mitt föregående inlägg försökte jag att uppmärksamma det positiva som skett i Göteborg, som man kunde läsa om i det senaste numret av Kyrkans Tidning. ”Religionsmöten utan fördomar av Marika Palmdahl.”

Det handlade om muslimer och kristna som söker tolkningar av sin tro i den tid de lever. Detta innebär att man oavsett vilken religion man tillhör kan enas kring att varje människa och varje människoliv måste skyddas.

Det har debatterats mycket på sistone om ”identitet” Det finns en del som menar att kyrkan måste bli tydlig och stärka sin identitet för att kunna företräda kristen tro i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. De som har en sådan uppfattning vill inte ”rucka på läran”. De tycker att det är hotfullt för kristenheten när det kristna budskapets kärna trängs undan av dem som tänker annorlunda. En sådan oro måste man ta på verkligt allvar, men samtidigt måste vi ställa frågan Vad är identitet och med vem vill jag dela min identitet? Identitet är aldrig något eget, om det inte har något att förhålla sig till. I mötet med en annan människa finns den omedelbara vissheten om att hon delar en mänsklighet med mig själv.

Kyrkans identitet behöver inte offras på korrekthetens altare
för att hon vill vara en öppen folkkyrka. Att erkänna giltigheten i andra religiösa traditioner är ett viktigt sätt att värna om människors värde och värdighet. Detta behöver inte innebära att vi förlorar vår identitet, men det innebär att vårt identitetsbygge kommer i andra hand. Att vara kristen är för mig något stort, men det är ännu större för mig att vara människa.

Så här skriver Anders Ahlberg i Kyrkans Tidning:
”En kyrka utan identitet har svårt att möta andra trossystem, religioner och ideologier. Och religionsmötena är nödvändiga. Kritikerna verkar förväxla dialog med kompromiss, eller för den delen kapitulation. Kyrkan skadar inte sin identitet genom att ägna sig åt religionsdialog.
Tvärtom är dialog ett sätt att synliggöra vad som skiljer min tro från din och vad som är omistligt i den egna traditionen. Men då ska den givetvis föras professionellt och med stolthet över det egna, inte bara respekt för det andra.”

Om kristendomen skall kunna leva vidare i vårt land, så tror jag att vi behöver bejaka mötet med nya människor med en öppen och generös attityd. Det handlar absolut inte att vi måste tolerera det intoleranta, men vi behöver inte nödvändigtvis reagera på alla avvikelser.
Så här skriver Marika Palmdahl i Kyrkans Tidning:

”Visst kan och skall vi stå upp för Svenska kyrkans tro och lära och det i en komplex och föränderlig tid. Kontextualitet är en luthersk kyrkas imperativ. Det är ett av Svenska kyrkans bidrag i det mångreligiösa Sverige där många söker relevanta tolkningar av eviga texter i en föränderlig tid.
Islam framställs alltför ofta som något enhetligt och oföränderligt men min erfarenhet är att många muslimer, på samma sätt som kristna, ständigt söker tolkningar av sin tro i den tid och på den plats man lever.”

SE ÄVEN MIN BLOGG OM KYRKANS TYDLIGHET

Så här skriver Elisabeth Sandlund i Dagen den 2 sept:"En diskussion om var gränserna går har just startat. Den är viktig och får inte tas över av främlingsfientliga krafter."

Religionsdialog i Göteborg

Läs mera här om Religionsmöten utan fördomar

På Kristna nätverket för Palestina har Nisse Andreasson skrivit ett inlägg där han refererar till min blogg. Det kan läsas HÄR: RUBRIKEN LYDER "LIKA ANGELÄGET DÄR SOM HÄR