fredag 27 april 2012

Är du högkänslig?

Vill du veta något om vad högkänslighet är BÖRJA DÅATT LÄSA HÄR!

TESTA OM DU ÄR HÖGKÄNSLIG!

"I vår västerländska kultur har ordet ”känslig” fått en negativ klang, men högkänslighet kan vara både en sårbarhet och en gåva, säger den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron, som myntat begreppet ”highly sensitive person”. "........ 


"När 58-åriga Else Marie Bruhner för ett år sedan hörde talas om högkänslighet häpnade hon över hur väl beskrivningarna stämde in på henne. Hur ofta hade hon inte fått höra att hon analyserar för mycket, är för allvarlig, för känslig, för lättsårad … En tunnhudad prinsessan-på-ärten-typ, helt enkelt.
– När jag började läsa om högkänslighet och förstod att detta var ett medfött personlighetsdrag, var det som om rullgardinen plötsligt åkte upp – med en sån där hård smäll att snodden snurrar sig runt gardinen! Att äntligen få en förklaring till min person och mina reaktioner var en befrielse. Jag är inte inbillat överkänslig. Högkänslighet är något som faktiskt existerar, säger hon. " 
LÄS MERA HÄR!








onsdag 25 april 2012

Några artiklar om den positiva psykologin

"Positiv psykologi är en ny gren av psykologin , vars syfte sammanfattades 1998 av Martin Seligman och Mihaly Csikszentmihalyi : "Vi tror att en psykologi positiv mänsklig funktion kommer att uppstå, som uppnår en vetenskaplig förståelse och effektiva insatser för att bygga upp frodas i individer, familjer och samhällen. " [1] Positiva psykologer söker "för att hitta och vårda geni och talang" och "att göra ett normalt liv mer meningsfullt..."
.LÄS MERA HÄR!

 Svenska Dagbladet har en artikelserie i ämnet.
Här är en länk till artikeln: "Lycklig den som förstår att vara lycklig."

"Trots att vårt välstånd ökat stadigt sedan andra världskriget finns det tydliga tecken på att lycka – vad det nu är – blivit en bristvara i det moderna samhället. Trenden är snarast den motsatta – vi är mer stressade, ångestfyllda och olyckliga. Hur kan det komma sig? Lyssna på den här visdomshistorien: Sen kväll. I gatlyktans sken rör sig en man långsamt i cirklar. Han går framåtböjd och stirrar stint ned i marken. Några förbipasserande frågar vänligt om han söker något? Jo, sina borttappade nycklar, blir svaret. De förbipasserande hjälper honom i en stund, men då de inte kan se några nycklar undrar de om mannen är säker på att det var här han förlorade dem? ”Nej, det var inte här”, svarar mannen. ”Men det är bara här det är ljust, i mörkret går det inte att finna något.” Dåraktigt, javisst, fast är det inte så här vi gör när vi söker det vi kanske primärt längtar efter – lycka, välmående? Vi letar som tokar på platser där nyckeln till den sanna glädjen omöjligen kan återfinnas. Det var detta som mannen ville påvisa genom att spela teater på gatan. Möjligen är vi inte ens medvetna om att det är ett gott psykiskt hälsotillstånd vi egentligen vill ha när vi strävar efter att få in mer pengar i kassan, när vi tänker att vi borde skaffa ett bättre jobb, en ny soffa, platt-tv eller annan lockande pryl, när vi vill bli kända, berömda eller bli ”bäst”. Även om vi vet att vi vill må bättre kanske vi inte vet var vi ska söka, utan letar på kända ”upplysta” platser: där vi förr brukade ha roligt eller på de solkuster som reklamen lockar med. Men nu kanske det finns ett hopp för oss vilsna moderna själar som har det vi behöver för vår överlevnad men som ändå inte är nöjda. För lite mer än tio år sedan startades en ny rörelse inom psykologin som fått namnet positiv psykologi. Den fokuserar på vad det faktiskt är som bygger upp det bästa i livet, vad det är för faktorer som bidrar till att vi mår riktigt gott, att vi är lyckliga. ………"
LÄS FORTSÄTTNINGEN HÄR!

söndag 22 april 2012

En bok om psykiska problem och bipolär sjukdom

Många svenskar lider av psykiska problem av något slag, men få vågar tala om det. ”Gå i kras” är boken som kan ge hjälp och igenkänning både för den som själv har psykiska problem och för den som professionellt eller som vän vill vara till hjälp. Jag kan känna igen mig i mycket av det som Veronica beskriver, men tror fördenskull inte att jag har bipolär sjukdom. Mina psykiska problem med återkommande depressioner har funnits med sedan tidig ungdom, men det är först nu sedan jag blivit äldre som jag behövt professionell hjälp. Jag har numera värdefull kontakt med Psykiatriska öppenvården för äldre och det senaste halvåret har jag fått pröva antidepressiva mediciner. Det är för tidigt att utvärdera betydelsen av detta, men jag känner att jag är på väg mot en klar förbättring. Jag kommer att skriva om mina erfarenheter i senare inlägg och ser gärna fram emot kommentarer och frågor i dialog med andra. Boken ”Gå i kras” rekommenderas av Sveriges kommuner och landsting. LÄS HÄR! Så här lyder inledningen av boken ”Gå i kras” av Veronica Schelander utgiven på Libris: ”Vad skulle jag möjligen kunna ha gemensamt med den heliga Birgitta, Winston Churchill, Ernest Hemingway, August Strindberg, Karin Boye, Kurt Cobain och Vincent van Gogh? Med dessa och många många andra, mera okända människor? Denna saliga blandning av människor är alla mina olycksbröder och –systrar. Vi har utforskat höjden och djupet av våra själar. Vi har rört vid de båda polerna i vår inre värld. Svart eller vitt (vi är knappast några grånissar). Högt eller långt (vi är knappast mittemellan). Eldig irritation eller gnistrande kärlek (vi vet vad passion är). Dock, efter ett tag, när man levt mellan fullständig lycka och nattsvart sorg, längtar man efter ett lagomland. Till en värld där man känner att man synkroniserar med de flesta vanliga. Till en plats där själen mitt i stormen finner ro. För mig har det krävts några års smärta, läkarbesök, terapi, mediciner och enträgna rop och böner att komma dit jag nu är. Jag har nyligen arbetat som pedagog i ett alfabetiseringsprojekt i Sydamerika, och ibland, när jag ser tillbaka på allt som hänt i mitt liv, ler jag vid tanken på var jag kunde varit men faktiskt nu är. Jag har valt att leva och jag tänker inte bara leva, jag tänker göra allt jag kan för att leva livet till fullo. Det är inte alltid enkelt. Men det går Varje människa är unik. Varje psykos är unik. Varje bipolärt syndrom likaså. Detta är min historia.” En tidigare länk ur samma bok!

tisdag 17 april 2012

Gräset är inte grönare

Den senaste tidens debatt i tidningen Dagen om kända personer som lämnar frikyrkan är både löjeväckande och bedrövlig. Gräset är inte grönare på andra sidan staketet, men det finns betesmarker på båda sidorna. Var man än befinner sig så kommer man att upptäcka både brister och tillgångar. Det finns inte någon kristen kyrka som kan anpassas till varje människas egna behov. Jag efterlyser större ödmjukhet hos personer som offentligt redogör för sina ställningstaganden. Varför ska man då vara så upptagen med att beskriva bristerna genom smärtsamma analyser? Det är naturligtvis bra med konstruktiv kritik, som kan uppmuntra till positiv förändring. Då handlar det inte om skillnader utan om det som förenar alla kristna. Det är en fråga om andlighet. Trenden behöver vändas till att återupptäcka den andliga väg som leder till seger. Att få veta att en del kända personer konverterar gagnar inte ett sådant syfte.

Deminger och Öholm artikel i tidningen Dagen

Hur vill jag att min församling skall vara?

måndag 9 april 2012

Aktuellt från Dessa mina minsta bröder

Film om de palestinska kristna Se den här!
Jag undvek att använda rubriken därför att jag menar att det är så lätt att tro att det är det israeliska folket som förtrycker de palestinska kristna. Det finns ju många även israeliskt kristna som önskade att situationen vore annorlunda. Måtte kärleken få fäste i människors hjärtan så att misstro och hat får vika undan för påskens sanning.

Aktuellt på Torsten Åhmans blogg

"Jag menar att motsatsen till evigt liv är evig död. Det vill säga att den som vänder sig bort från livets källa ingår i den totala döden. Precis som när blomman bryts från roten – livsflödet bryts och blomman dör."

LÄS MERA HÄR!

Jesus är uppstånden!

Ja, han är verkligen uppstånden!

”Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro…….Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” 1.Kor 15:14, 20.

”Låt uppståndelsen vara precis så störande påtaglig och obegriplig som den är…..”

Utan uppståndelsen hänger kyrkan i luften Ledare i Kyrkans tidning Brita Häll LÄS MERA HÄR!

Talet om kroppen skapar onödiga hinder Lennart Koskinen LÄS MERA HÄR!

Ur Keith Ward: Den farliga religionen:

”Och viktigast av allt för kristna är att Jesus uppstod från de döda och visade att kärleken är starkare än döden och att Gud vill att alla människor ska få komma till sin rätt och inte besegras av lidande och smärta”

”Kristendomen

Kristendomen växte fram ur judendomen, och dess viktigaste insikt är alltings skapare i Jesu person helt och fullt gick in under människans villkor, in i hennes smärta och sorg. I detta människoliv visas exempel på vad gudomlig kärlek är – när han kom med läkedom, försoning och omsorg om de utstötta och förlåtelse för dem som lider under skuldkänslor. I och genom Jesu liv handlar Gud för att försona mänskligheten med det gudomliga livet. Som den fornkristne teologen Athanasios uttryckte saken blev Gud människa för att mänskligheten skulle bli gudomlig och få del av den gudomliga naturen.
För dem som tror på Guds inkarnation i människans liv blir allt mänskligt liv heligt genom den gudomliga närvaron. Detta är grunden till tron på människans okränkbarhet och på den materiella världens helighet med vilken Gud på djupast tänkbara sätt förenade den gudomliga verkligheten. Jesu liv handlar om någon som bekantade sig med människor i det respektabla samhällets marginaler, som botade de sjuka och som skoningslöst kritiserade religiöst hyckleri och lagiskhet. Detta är en förebild för alla kristnas liv när Jesu lärjungar försöker följa hans exempel. Och viktigast av allt för kristna är att Jesus uppstod från de döda och visade att kärleken är starkare än döden och att Gud vill att alla människor ska få komma till sin rätt och inte besegras av lidande och smärta. Den här världen är alltjämt oerhört viktig för Gud har skapat den, älskar den och vill befria den. Men den här världens tragedier kan inte hindra Guds syften, och i och med uppståndelsen utlovas liv, glädje kärlek, vishet och vänskap för alla som tar emot Guds utgivande kärlek.
Det är svårt att tänka sig en mer positiv, världsbejakande och moraliskt inspirerande vision än denna. Kristna har inrättat sjukhus, hem för döende, skolor och universitet. De har stått bakom storverk inom målningen, skulpturen, litteraturen och musiken. Giotto, Rembrandt, Michelangelo, Dante, Augustinus, Milton, Palestrina, J.S. Bach och Mozart – utan deras religiöst inspirerande skaparvision skulle världen vara fattigare. Det var i det kristna Europa som undersökningen av världen som skapelsen av en enda vis och förnuftig Gud gav upphov till den moderna vetenskapen. Kopernikus (lekmannakanik i kyrkan.), Kepler, Francis Bacon och Isaac Newton – alla blev de inspirerade att undersöka den naturliga världen på grund av sin tro att den var vist inrättad och tillgänglig för det mänskliga förståndet, avbilden av skaparens förstånd. Från de grekiskateologernas platonism till Thomas av Aquinos Aristotelesinspirerade filosofi, och vidare till upplysningstidens stora vetenskapliga rön, har den kristna tron inspirerat och uppmuntrat rationell forskning om kosmos och den mänskliga tillvarons innersta väsen, Själva upplysningen på sjuttonhundratalet, med sin uppmaning till tro på det mänskliga förståndet och dess vilja att låta människan komma till sin rätt och bli lycklig, kan fullt rimligt ses som en återgång till den grundläggande kristna tron på att världen är förnuftigt inrättad, att det mänskliga livet har ett unikt värde och till den fasta övertygelsen att varje individ är kallad att förverkliga de möjligheter Gud gett honom eller henne. Det var i det sammanhanget som den kritiska historieforskningen uppstod när kristna började undersöka ursprunget till sin tro i en serie speciella historiska händelser. Och det var i det sammanhanget som tron på full samvetsfrihet och jämlikhet inför Gud och på allmängiltiga mänskliga rättigheter och på idealet att alla skulle ha del av den politiska makten utvecklades ur den grundläggande tron på människans personlighet som skapad till Guds avbild – fria, förnuftiga och ansvariga individer.
Det skulle vara befängt att säga att kristendomen var den enda orsaken till de här sakerna. Likt allt som har med människan att göra har den haft sina inre stridigheter och spänningar. Men det skulle vara ännu mer felaktigt att förneka den huvudroll den kristna religionen har spelat för att det moderna Europa och dess rika kulturarv skulle kunna växa fram.
Kristendomen är förstås inte begränsad till Europa. Den är den mest utbredda religionen i världen och finns i nästan samtliga länder. Den började i Västasien, och det har sedan de första århundradena efter Kristus funnits österländska kyrkor i Kina, Persien och Indien. Den är stark och levande i Nord och Sydamerika, i Afrika, i Ryssland, i Korea och i många delar av Östasien. Den domineras inte längre av Europa och antar många nya och skiftande kulturformer. I en värld som ännu på tjugohundratalet plågas av svält och väpnade konflikter står den kristna tron i många inhemska former bakom nödhjälpsarbete och sjukvård, försoningsrörelser som Truth and Reconsiliation Commission i Sydafrika och utbildningsprogram som vill öka det sociala medvetandet och skapa större möjligheter att delta i det politiska livet. Det skulle vara att blunda för verkligheten om man förbisåg den roll kristendomen spelat runt om i världen för att bidra till att höja standarden inom sjukvård, utbildning och jordbruk. Kanske har den inte alltid varit en enbart positiv kraft, när den ibland gjort gemensam sak med imperialistiska politiska ambitioner. Men ändå har den haft ett stort inflytande för mänsklighetens bästa. Visst kan det se mörkt ut, men utan Truth and Reconsiliation Commission, Röda Korset, Corrymeela Community, L Arche och oräkneliga trosgrupper som arbetar runt om i världen skulle det säkert se mycket mörkare ut."


En av mina Facebooksvänner I USA skrev:

”Let every man and woman count himself immortal. Let him catch the revelation of Jesus in his resurrection. Let him say not merely, "Christ is risen," but "I shall rise”
Här översättningen:
Låt varje man och kvinna räkna sig odödlig. Låt honom fånga uppenbarelsen av Jesus i sin uppståndelse. Låt honom säga inte bara "Kristus är uppstånden", men "jag skall också stå upp”

tisdag 3 april 2012

Mymlans berättelse om sin uppväxt i frikyrkan

LÄS HÄR!

Det här är en annan berättelse än Mymlans. Jag fann anteckningarna efter min brors bortgång och läste dem med sorg i mitt hjärta. Varför kände han sig utanför den gemenskap som borde varit hans?
EN TVIVLARES EFTERLÄMNADE TANKAR
”…Jag förnekar inte att jag trodde på de människor som sade sig ha mött Gud i sina liv. Hur ska man annars förklara hur en röst, en himmelskt spröd stämma bryter igenom församlingens höga glädjebrus. I ett stigande crescendo får rösten andra att tystna i ödmjuk bön och lyssna. En röst från en annan värld, eller är rösten enbart inspirerad av sin tro? Hur ska man kunna förklara?….Mitt intellekt ville analysera, men mina känslor ville saklöst acceptera och mitt hjärta ville ha drömmen att det var ett budskap från Gud, men jag kunde inte och ville inte ta ställning…Det var den andliga upplevelsen jag längtade efter och som jag sökte, men jag fann den aldrig. Två vägar skildes åt i skogen../jag tog den mest befarna,/ och det förändrade allt. (Robert L. Frost.)

Solen strålar ner från en klarblå himmel, men mörka moln täcker min. Jag sitter med några andra nedanför en banvall. Vi dränker vår oro. Flyr in i dimmorna. Inga broar finns emellan oss. Vi är långt ifrån varandra, trots vår samvaro. Flykten från livet och ångesten över tillvaron är vår gemensamhet, men vi nämner den inte med namn. Ovanför oss går tågen förbi. Vagnar fyllda av resenärer, människor som reser bort. Tänk om man kunde få följa med och fly bort från tillvaron. Att fly bort från det liv jag levde. Jag går hem…..

O sällhet stor som Herren ger. Församlingen sjunger:”O sällhet stor som Herren ger….Jag känner ett hål i min själ. Jag gråter, inga tårar. Jag gråter inombords. Var är du min sällhet stor? Gud har du glömt att jag finns till? Jag har en så stor längtan, men jag vet inte vad jag längtar efter. Är det längtan efter att få möta Gud, eller är det bara en längtan efter en slags upplevelse utanför den jordiska tillvaron….

Må endast din vilja ske i mig/och i alla dina skapelser-/jag önskar ej mer än detta, Herre/i dina händer överlämnar jag min själ.(Charles Eugéne de Foucauld)

Hade jag kunnat be den bönen med ett ärligt hjärta? Nej jag tror inte det.

En dröm: Jag sover. Mamma kommer till mig. Följ med mig, jag vill visa dig något. Hon tar min hand. Vi går in genom en port, in i en stor upplyst sal. Tusen och åter tusen människor fyller salen. Den stora vita flocken. Vänta får du se, säger mamma och långt där borta, bortom alla tusende människor stiger det upp ett ljussken. Starkt som solens ljus. Är det Gud? Mitt bröst fylls av en enorm känsla. Det vill sprängas av hänförelse. Sorlet i salen stiger till ett glädjebrus. Mamma säger: Nu får du gå igen. Du får inte vara kvar här längre. Du måste gå! Jag vaknar. Var fick jag drömmen ifrån? Fanns Gud den natten? Ville mamma säga mig något?

Åren går. Jag flyr mer och mer och dränker min ensamhet, ångest och oro och mina tankar. Många gånger försvinner jag in i andra världar, som inte existerar, fantasifoster av min hjärna, efter veckor av drickande. Ur de mörka skuggorna växte skräckbilder fram projicerade av mitt omtöcknade huvud. Delerium…röster som hånfullt skrattar..Du ska aldrig tillhöra de lyckligas skara. Paradiset kommer aldrig att bli din arvedel. Lösgjorda figurer ur skuggorna närmar sig. Jag drar filten över huvudet och blundar……Aldrig skall du tillhöra de himmelska skarorna. Jo ropar jag, det kommer jag att göra….från rummet hör jag andra röster med ett annat budskap. De sjunger himmelska sånger om räddning och frälsning…deras röster överröstas av de hånfulla…..Jag tar ett trappsteg/närmare Gud/ Inte min barndoms Gud/som han framställdes/av de som fostrade mig. De gav mig en bild / av en orättfärdig Gud./ Till honom som de tillbad./Han skrämde mig./Gav mig skuldkänslor / för att vara människa/ med svagheter. / Sådana svagheter /jag inte fick ha/ för min barndoms Gud……

Min far: En del av mitt ursprung. Tystnade hans röst när han gick bort? Jag kan ändå höra. Hans förmaningar och goda råd. Hans tro på Jesu lära. Blev allting som han sagt. Att ovanför stjärnor allt strålar klart. Jag undrar och tänker så: Fick han se sin skapare, den han trodde på. Tänk om hans röst kunde nå ned och ge mig svar härpå….”

LÄS ARTIKEL OM SOFIA MIRJAMSDOTTER PÅ DAGEN.SE

Mitt eget vittnesbörd

För mig innebar inte pingstförsamlingens gemenskap någon konflikt av den enkla anledningen att jag där fann min identitet och blev bekräftad. Jag kan fördenskull inte säga att allt var perfekt, men för mig blev församlingen som en familj där jag mötte kärlek och värme. Här följer ett litet utdrag ur min livsberättelse som kan läsas här i sin helhet.

”Jag har faktiskt två födelsedagar. Den första då jag föddes som det femte barnet på min mammas 40 års dag. Den andra sju år senare då jag tog emot Herren Jesus som min Frälsare. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag vet att det fanns en längtan hos mig att följa Jesus, så som jag blivit undervisad. Det blev också ett starkt behov att få bekänna min tro på Jesus för andra människor. Nog hade jag sluppit mycket lidande om jag varit tyst och behållit min tro för mig själv, men jag visste att Jesus förväntade sig att jag bekände min tro på honom utan att skämmas I skolan och på gården där vi bodde vittnade jag om min tro. Detta fick ganska snart konsekvenser. Jag mötte spydiga kommentarer och hånfulla glåpord och blev retad och mobbad av mina skolkamrater. De kallade mig för Jesus och de flesta ville inte vara tillsammans med mig eftersom de då skulle utsätta sig för risken att bli mobbade. Trots allt har jag aldrig ångrat mitt beslut att frimodigt bekänna Jesus Mitt utanförskap medförde att kyrkan blev min tillflyktsort. Där fann jag de vänner jag behövde och den kristna gemenskapen kändes meningsfull. Där fanns också många föredömliga ledare som jag är så tacksam för att jag lärde känna.

Ar 1950 blev jag döpt tillsammans med mina två bröder. Vi blev då medlemmar i pingstförsamlingen. Jag hade i söndagsskolan och hemma fått en vägledande undervisning ur bibeln fram till detta beslut, och detta är jag tacksam för………………………….
…….All min fritid ägnade jag åt församlingsverksamhet. I söndagsskolan, blåsorkestern, där jag spelade bastuba, i mandolinorkestern, ungdomssträngmusiken, strängmusiken där jag spelade kontrabas. ………….
…….Överallt drog vi sjungande fram och det var liv och rörelse och mycket ungdom.”


Läs mera i artikeln ”Här är mitt liv” med text och bildsidor