Mymlans berättelse om sin uppväxt i frikyrkan

LÄS HÄR!

Det här är en annan berättelse än Mymlans. Jag fann anteckningarna efter min brors bortgång och läste dem med sorg i mitt hjärta. Varför kände han sig utanför den gemenskap som borde varit hans?
EN TVIVLARES EFTERLÄMNADE TANKAR
”…Jag förnekar inte att jag trodde på de människor som sade sig ha mött Gud i sina liv. Hur ska man annars förklara hur en röst, en himmelskt spröd stämma bryter igenom församlingens höga glädjebrus. I ett stigande crescendo får rösten andra att tystna i ödmjuk bön och lyssna. En röst från en annan värld, eller är rösten enbart inspirerad av sin tro? Hur ska man kunna förklara?….Mitt intellekt ville analysera, men mina känslor ville saklöst acceptera och mitt hjärta ville ha drömmen att det var ett budskap från Gud, men jag kunde inte och ville inte ta ställning…Det var den andliga upplevelsen jag längtade efter och som jag sökte, men jag fann den aldrig. Två vägar skildes åt i skogen../jag tog den mest befarna,/ och det förändrade allt. (Robert L. Frost.)

Solen strålar ner från en klarblå himmel, men mörka moln täcker min. Jag sitter med några andra nedanför en banvall. Vi dränker vår oro. Flyr in i dimmorna. Inga broar finns emellan oss. Vi är långt ifrån varandra, trots vår samvaro. Flykten från livet och ångesten över tillvaron är vår gemensamhet, men vi nämner den inte med namn. Ovanför oss går tågen förbi. Vagnar fyllda av resenärer, människor som reser bort. Tänk om man kunde få följa med och fly bort från tillvaron. Att fly bort från det liv jag levde. Jag går hem…..

O sällhet stor som Herren ger. Församlingen sjunger:”O sällhet stor som Herren ger….Jag känner ett hål i min själ. Jag gråter, inga tårar. Jag gråter inombords. Var är du min sällhet stor? Gud har du glömt att jag finns till? Jag har en så stor längtan, men jag vet inte vad jag längtar efter. Är det längtan efter att få möta Gud, eller är det bara en längtan efter en slags upplevelse utanför den jordiska tillvaron….

Må endast din vilja ske i mig/och i alla dina skapelser-/jag önskar ej mer än detta, Herre/i dina händer överlämnar jag min själ.(Charles Eugéne de Foucauld)

Hade jag kunnat be den bönen med ett ärligt hjärta? Nej jag tror inte det.

En dröm: Jag sover. Mamma kommer till mig. Följ med mig, jag vill visa dig något. Hon tar min hand. Vi går in genom en port, in i en stor upplyst sal. Tusen och åter tusen människor fyller salen. Den stora vita flocken. Vänta får du se, säger mamma och långt där borta, bortom alla tusende människor stiger det upp ett ljussken. Starkt som solens ljus. Är det Gud? Mitt bröst fylls av en enorm känsla. Det vill sprängas av hänförelse. Sorlet i salen stiger till ett glädjebrus. Mamma säger: Nu får du gå igen. Du får inte vara kvar här längre. Du måste gå! Jag vaknar. Var fick jag drömmen ifrån? Fanns Gud den natten? Ville mamma säga mig något?

Åren går. Jag flyr mer och mer och dränker min ensamhet, ångest och oro och mina tankar. Många gånger försvinner jag in i andra världar, som inte existerar, fantasifoster av min hjärna, efter veckor av drickande. Ur de mörka skuggorna växte skräckbilder fram projicerade av mitt omtöcknade huvud. Delerium…röster som hånfullt skrattar..Du ska aldrig tillhöra de lyckligas skara. Paradiset kommer aldrig att bli din arvedel. Lösgjorda figurer ur skuggorna närmar sig. Jag drar filten över huvudet och blundar……Aldrig skall du tillhöra de himmelska skarorna. Jo ropar jag, det kommer jag att göra….från rummet hör jag andra röster med ett annat budskap. De sjunger himmelska sånger om räddning och frälsning…deras röster överröstas av de hånfulla…..Jag tar ett trappsteg/närmare Gud/ Inte min barndoms Gud/som han framställdes/av de som fostrade mig. De gav mig en bild / av en orättfärdig Gud./ Till honom som de tillbad./Han skrämde mig./Gav mig skuldkänslor / för att vara människa/ med svagheter. / Sådana svagheter /jag inte fick ha/ för min barndoms Gud……

Min far: En del av mitt ursprung. Tystnade hans röst när han gick bort? Jag kan ändå höra. Hans förmaningar och goda råd. Hans tro på Jesu lära. Blev allting som han sagt. Att ovanför stjärnor allt strålar klart. Jag undrar och tänker så: Fick han se sin skapare, den han trodde på. Tänk om hans röst kunde nå ned och ge mig svar härpå….”

LÄS ARTIKEL OM SOFIA MIRJAMSDOTTER PÅ DAGEN.SE

Mitt eget vittnesbörd

För mig innebar inte pingstförsamlingens gemenskap någon konflikt av den enkla anledningen att jag där fann min identitet och blev bekräftad. Jag kan fördenskull inte säga att allt var perfekt, men för mig blev församlingen som en familj där jag mötte kärlek och värme. Här följer ett litet utdrag ur min livsberättelse som kan läsas här i sin helhet.

”Jag har faktiskt två födelsedagar. Den första då jag föddes som det femte barnet på min mammas 40 års dag. Den andra sju år senare då jag tog emot Herren Jesus som min Frälsare. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag vet att det fanns en längtan hos mig att följa Jesus, så som jag blivit undervisad. Det blev också ett starkt behov att få bekänna min tro på Jesus för andra människor. Nog hade jag sluppit mycket lidande om jag varit tyst och behållit min tro för mig själv, men jag visste att Jesus förväntade sig att jag bekände min tro på honom utan att skämmas I skolan och på gården där vi bodde vittnade jag om min tro. Detta fick ganska snart konsekvenser. Jag mötte spydiga kommentarer och hånfulla glåpord och blev retad och mobbad av mina skolkamrater. De kallade mig för Jesus och de flesta ville inte vara tillsammans med mig eftersom de då skulle utsätta sig för risken att bli mobbade. Trots allt har jag aldrig ångrat mitt beslut att frimodigt bekänna Jesus Mitt utanförskap medförde att kyrkan blev min tillflyktsort. Där fann jag de vänner jag behövde och den kristna gemenskapen kändes meningsfull. Där fanns också många föredömliga ledare som jag är så tacksam för att jag lärde känna.

Ar 1950 blev jag döpt tillsammans med mina två bröder. Vi blev då medlemmar i pingstförsamlingen. Jag hade i söndagsskolan och hemma fått en vägledande undervisning ur bibeln fram till detta beslut, och detta är jag tacksam för………………………….
…….All min fritid ägnade jag åt församlingsverksamhet. I söndagsskolan, blåsorkestern, där jag spelade bastuba, i mandolinorkestern, ungdomssträngmusiken, strängmusiken där jag spelade kontrabas. ………….
…….Överallt drog vi sjungande fram och det var liv och rörelse och mycket ungdom.”

Läs mera i artikeln ”Här är mitt liv” med text och bildsidor