Exkluderad eller inkluderad?

Församlingens roll debatteras just nu i tidningen Dagen. Är församlingsgemenskapen exkluderande eller inkluderande? Det råder tydligen delade meningar om detta. 

Å ena sidan menar man att: ”Jesus kräver total överlåtelse. Jesus lyfter inte fram ett attraktivt budskap, Han beräknar kostnader och talar om ett liv som kräver total överlåtelse och totalt engagemang”. 

Läs här vad pastor John van Dinther skriver om detta.

Å andra sidan menar Gunnar Swahn: ” Om idealbilden ska upprätthållas behöver jag, och många med mig, ifrågasätta om jag kvalar in i den skara som håller måttet. Men jag vill envist hålla fast vid tron att jag, liksom alla andra, får plats i Guds gemenskap genom nåd och inte genom min förträfflighet. Låt oss inbjuda andra som också vill tro på Guds nåd och sträva efter att leva efter Bibelns värderingar att dela vår brustna gemenskap även om de, liksom vi, inte till fullo lever upp till idealbilden.” 

Läs hela artikeln här!

Det beror således på vilken bild av Jesus jag har och hur min relation till honom ser ut. Jag tror inte att det finns någon människa, som håller måttet. Inte ens den som är totalt överlåten, om nu detta existerar.

Den Jesus jag tror på accepterar min kluvenhet. Han vet min svaghet, bräcklighet och skröplighet, men han vet också att jag vill hålla fast vid honom som min Frälsare, mitt enda hopp. Min Jesus är inte sträng mot mig. Han är mild och förlåtande.

Den församling jag tillhör är visserligen exklusiv på så sätt att den är Guds församling, uttagen ur världen, utkallad till ett uppdrag att inbjuda människor till evig gemenskap med Gud. Däremot är församlingen jag tillhör inkluderande, eller bör åtminstone vara det. Den utesluter inte människor. Det hör till en förgången tid. Vår församling har som motto: ”Att föra människor till Jesus genom kärleksfulla relationer.”

De som hävdar en radikal kristendom och menar sig vara trogna mot den bibliska sanningen är ofta hårda i sin skarpa argumentation, genom kraftiga fördömanden av människor som inte lever efter deras krav. De som omfattar en sådan församlingssyn accepterar inte vem som helst i sin gemenskap. Denna så kallade radikala kristendom är kärlekslös och hård och kväver lusten att följa Jesus. Ja den för människor bort ifrån Gud i stället för till Gud.

Aletheia skriver om inkluderande eller exkluderande församlingar  LÄS HÄR!

 

Bråkmakare i bloggosfären

I mitt förra inlägg skrev jag att det är vår uppgift att bära in välsignelsen i vår tid. Ordvalet hade jag hämtat från Pastor Niklas Piensohos predikan på Nyhemsveckan i år. Du kan se den i sin helhet i föregående inlägg via TV-inters mediainspelning. Spola fram 40 minuter så kan du själv lyssna och se vad det handlar om. Predikan handlade om hur vi som tror på Jesus kan orientera oss i vår tid. Var finns jag i sammanhanget. Det handlade helt enkelt om hur vi som kristna kan nå människor i dag och på vilket sätt det kan ske. Han använde i sin predikan två perspektiv som vi läser om i Bibeln. Det ena är texten om uttåget ur Egypten (Exodusberättelsen). Han betonade faktiskt att det är nödvändigt för mig som individ att göra ett sådant uttåg,. Han föreslog inte såsom en del påstår ett paradigmskifte. (Byte av tankemönster), men han talade om ett nytt förhållningssätt, som gäller för oss som kristna, nämligen att likt Abraham välsigna människor i vår tid även om de inte lever efter samma normer som jag. Vi är kallade att likt Abraham bli förebedjare för våra medmänniskor I Abrahamsberättelsen.är det Gud som utväljer Abraham för att välsigna mänskligheten. Hans predikan handlade inte om att närma sig världen så som Olof Edsinger skriver, utan det handlar om att bära välsignelsen in i mänskligheten.

Niklas Piensoho är mycket tydlig i vad han menar när han måste försvara sig för sina omtolkare: 
Läs merahär

”När jag använder välsignelsebegreppet är det just för att det står för något genuint och ursprungligt. Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.

För de flesta kristna i dag är frågan hur man ska förhålla sig när man är den ende kristna i klassen eller på arbetsplatsen. Då tror jag att Abraham är en bra modell. Han reser ett altare till den treenige Guden omgiven av avgudadyrkare. Han lever som främling mitt ibland främmande folk. Ändå bär han Guds löfte med sig: Genom dig ska alla folk bli välsignade. Det tror jag är vår främsta kallelse i dag: Genom oss ska människor bli välsignade!”

Predikan handlade inte heller om samlevnadsformer så som Stefan Swärd skriver.

Det är så ledsamt och rentav barnsligt att kända pastorer och skribenter lånar sig åt metoder som omtolkar och misstänkliggör på det här sättet. Ja det är dessutom kränkande. Vi kan ha olika åsikter i de frågor vi tar upp i bloggar på internet, men om vi inte håller oss till sanningen i det vi skriver så river vi ner det som andra i kärlek försökt att bygga upp. Vi är inte kallade att bekämpa våra trossyskon. Jag efterlyser ett annat debattklimat. Det som nu råder har nått lågvattennivå.

Så här skriver Ulf Sundkvist. pastor i Pingstkyrkan,Karlskrona i gästkrönikan i Dagen onsdag 18 september:

”………………….Så länge pajkastningen pågår lyckas sällan kyrkan med sitt stora uppdrag, att förmedla evangeliet. Förmodligen är det kriget en av djävulens smartaste strategier. Kyrkan blir upptagen med sig själv, med en inre strid. En sorglig strid som sällan bär annan frukt än rutten. Snart står hon där avväpnad och naken utan kraft till den verkliga striden för människan, mot ondskan och mörkret.

Tycker mig ana en sådan strid efter Niklas Piensohos omtalade bibelstudium på Nyhemsveckan. Ärendet var tydligt. Piensoho ville visa att det faktiskt är möjligt att möta enskilda människor och vårt samhälle med respekt och värme, utan att ge upp vår egen tro och övertygelse. Han väljer en smal väg. Risken att bli missförstådd och vantolkad av sina egna är stor. Han äter och dricker med syndare. Risken är också att ärendet blir otydligt.

Själv tänker jag att det var just denna risk Jesus var beredd att ta bara för att nå människor med evangelium… men så blev han korsfäst också.”

Vår uppgift att bära välsignelsen in i vår tid.

Se och lyssna till Niclas Piensohos bibelstudium från Nyhemsveckan den 17 juni 2013.

Niclas är föreståndare och pastor för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm

Pastor Niklas Piensioho tar oss med på en orientering där vi får bestämma vår egen position. Var befinner vi oss i sammanhanget? Frikyrkorna har orienterat sig ifrån Exodusberättelsen i Bibeln, som handlar om uttåget ur Egypten. Det har varit attraktivt att tillhöra det utvalda folket, att inte tillhöra de andra. Att rensa ut alla dem som inte levde upp till kravet. Det fanns en tid då det var nödvändigt att identifiera sig utifrån detta motiv.

I vår tid har vi försökt att hitta ett annat förhållningssätt. Att i stället för uttåg mer använda begreppet intåg. Vi är kallade att bära välsignelsen in i vår tid.

Jag tycker att Niklas P. är väldigt tydlig i sin beskrivning och är mycket tacksam över att jag fått ta del av detta bibelstudium genom videofilmen från Nyhemsveckan via TV-inter

Läs även Debatten i tidningen Dagen

Min uppfattning är att de som varit kritiska säkert har missuppfattat en hel del och detta bekymrar mig. Lyssna själv och bedöm därefter! Det går bra att spola fram mediaspelaren om du inte har tid att lyssna till hela sessionen.

Läs Barnabasbloggen: ”Vad sa Niklas Piensoho påNyhemsveckan?”

Läs även: Vi är kallade att vara till välsignelse. Ännu ettförtydligande av N.P.

Kyrkovalet 2013

Stefan Attefall betonar tisdag den 10 sept i tidningen Dagen att han inte vill hindra att engagerade socialdemokrater eller centerpartister engagerar sig politiskt i Svenska kyrkan, men han är upprörd över det nu rådande systemet och anser att de politiska partierna lämnar Svenska kyrkan.

LÄS ÄVEN DEN HÄR ARTIKELN I DAGEN: SVENSKA KYRKANS DEMOKRATISKA FÅNGENSKAP

Här följer en lista på partiobundna nomineringsgrupper:

 

FISK Fria liberaler i Svenska Kyrkan

När Folkpartiet efter Svenska kyrkans  skiljande från staten, beslutade att inte längre ställa upp i kyrkovalet bildade liberaler med kyrkligt intresse nätverket  FiSK, byggt på socialliberal ideologi.

POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan 

är en nomineringsgrupp som ställer upp i kyrkliga val inom Svenska Kyrkan. POSK är organiserat genom stiftsföreningar som finns i alla 13 stift

Viktiga gemensamma frågor är avpolitiseringen av Svenska kyrkan,gudstjänsten i centrum och möjlighet att få vara förtroendevald i vilken församling man vill och i förlängningen också tillhöra vilken församling man vill. POSK vill också minska kostnaderna för Svenska kyrkans stora organisation och ändra valsystemet, från direkta val på alla nivåer, som det är nu, till direkta val på församlingsnivå och indirekt till övriga nivåer. Inom gruppen råder frihet för de enskilda förtroendevalda att rösta efter egen övertygelse, efter att detta är förankrat i den egna gruppen.

En levande kyrka

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=ZwDXgN4jW4c

Frimodig kyrka 

är en nomineringsgrupp för kyrkliga val inom Svenska Kyrkan. Många inom Frimodig kyrka har tidigare varit engagerade inom POSK.

Frimodig kyrka startades 2005 och arbetar för att "Svenska kyrkan åter skall få en större hängivenhet till Jesus och en ökad kärlek till Bibeln ". Gruppen vill arbeta i "trohet mot Svenska Kyrkans bekännelse enligt kyrkoordningens portalparagraf (kapitel 1, § 1). 

En viktig fråga för gruppen är att Svenska Kyrkan ska avpolitiseras och att valen skall genomföras som i andra kyrkor utan inblandning av politiska partier. Frimodig kyrka anser att Svenska kyrkan inte har mandat utifrån Bibeln och Jesu egen undervisning att viga enkönade par, samt att Svenska kyrkan bör lämna ifrån sig vigselrätten

Öppen kyrka – en kyrka för alla (förkortad ÖKA)

är en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp för kyrkliga val inom Svenska Kyrkan.ÖKA bildades våren 2001 i Göteborgs stift med ambition att vara ett tydligt, partipolitiskt obundet, alternativ som fullt ut stödjer Svenska kyrkans ordning om kvinnors och mäns lika tillträde till prästämbetet.^[1]

Liksom i Frimodig kyrka har många medlemmar tidigare varit med i POSK, men Öppen kyrka har en betydligt liberalare politik. Bland annat har man tydligt tagit ställning för samkönade pars möjlighet att gifta sig i kyrkan. Gruppen vill också behålla vigselrätten och vill värna om balans mellan könen bland biskopar och präster.

Kyrkan och staten

Jag blir illa berörd när jag läser Stefan Gustavssonsdebattartikel i tidningen Dagen. Rubriken ger mig feberfrossa. "Ta Statskyrkan ända ner i graven." Vad menar han egentligen? Syftet med en sådan artikel kan inte vara att stärka kristendomen i vårt land. Jag undrar vad Lewi Pethrus skulle ha sagt om han levt i dag. Så här skrev han för länge sedan medan Svenska kyrkan fortfarande var Statskyrka: ”Skälen varför vi i Dagen intar en reserverad ställning mot kyrkans skiljande från staten är flera. Ja, det är så många, att vi för dagen inte har varken tid eller utrymme att angiva dem.

Vi fruktar, med ett ord sagt, att kristendomens sak i stort sett skulle förlora därpå..”

Att tvingas tävla om sina medlemmar som Stefan Gustavsson påstår kan väl inte vara något att eftersträva. Inte kan jag heller hålla med om att man i Svenska kyrkan har övergivit sitt uppdrag att förmedla huvudbudskapet i tron. Den fasta liturgi som finns i Svenska kyrkan är fortfarande ett bärande mönster för kristen tro i Sverige.”

Jag vill även hänvisa till följande artiklar i ämnet som jag publicerat i Ökenkällan tidigare:

Svenska kyrkan i all sin brist

Polarisering i svensk kristenhet

Religionens roll i politiken

Ämnet är aktuellt i tidningen Dagen där Opinionsredaktör Elisabeth Sandlund skriver:
 "Religionen har roll i politiken"

Den 6 november 2009 skrev jag följande i Ökenkällan:

Vi är sekulära

Antingen vi tror på Gud eller inte så är vi sekulära precis som den värld i vilken vi lever. Att påstå något annat är lögn. Det är en medveten lögn i avsikt att förtrycka och tvinga människor att mot sin vilja böja sig för falska auktoriteter. 

När man påstår att Sverige har varit ett kristet land, som numera är sekulariserat, så är detta ett felaktigt påstående. Sverige har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett kristet land, men i detta land finns många kristna människor och dessutom människor som bekänner sig till andra religioner. Det ska vi vara mycket tacksamma för. Den friheten är värd att kämpa för. 

Om en religion leder till förtryck och till kränkning av mänskliga rättigheter så måste man ha rättighet att ifrågasätta den. Detta är vår skyldighet.

Vi lever tillsammans i en sekulariserad värld. Det finns ingen skillnad mellan dem som tror och dem som inte tror på Gud. Vi är lika sekulära eftersom vi bor i samma värld. I kyrkan bekänner vi att vi har del i världens bortvändhet från Gud. Det är just därför vi ber om hjälp att se och bryta med vår synd. Detta är en pågående process som för en kristen människa aldrig upphör så länge vi är kvar i den här världen.

Håll med om att denna tanke öppnar vägen för ett större livsutrymme. Varför skall vi stänga in oss bakom våra murar och staket av egen präktighet, när Gud genom sin son Jesus Kristus har brutit ned skiljemuren mellan människor och upprättat vår brutna förbindelse med Gud. Erkänn att du är inräknad bland dem som får plats i Guds stora rum. Inte på grund av din egen förträfflighet, för den duger inte. Både du och jag är av samma sort. Människor- Homo sapiens, skapade till Guds avbild, fallna men i Kristus återupprättade.

En grupp humanister i Sverige har skrivit ett gemensamt manifest som är publicerat i DN 19 juni 2009:

” Är religion och religiösa motsättningar ett stort problem i Sverige?” 

Jag tillhör inte humanisterna som står bakom detta manifest, och det finns åsikter där som jag absolut tar avstånd ifrån, men jag måste ändå erkänna att de har rätt beträffande det tvång som råder i en stor del av världen. De religiösa motsättningarna kan nog trots allt vara ett problem även i vårt land om vi ger rum för icke trovärdiga religiösa system som lätt uppstår i religionsfrihetens kölvatten.

Resan från tro till otro

Handlar det om din resa eller min? Rubrikens ämne hör inte till de vanliga, när levnadshistorier publiceras i kristna tidningar. Där skriver man för det mesta om motsatsen.

I tidningen Dagen skriverkulturjournalisten Inger Alestig: ”En prästs väg bort från tron.” Det är en recension över Eskil Franck. ”Giv mig min son ditt hjärta.” 

Eftersom jag inte läst boken kan jag inte kommentera den, men nöjer mig med att förmedla några tankar om det som skrivs i artikeln.

Eskil Franck berättar om sin barndom präglad av sträng schartauansk tro och sin väg bort från kyrkan i vuxen ålder.

”Eskil är en duktig och lydig son, han gör vad som förväntas, ja mer än vad som förväntas…en dag börjar trossystemet krackelera.” ”..ju fler brister i systemet han hittar, desto svårare blir det att intellektuellt försvara trosbygget. Till slut hamnar han i ett slags utbrändhet och där börjar resan bort.” Inger Alestig skriver att ”Franck har bitvis en svart-vit skala i sin verklighetsbeskrivning; Han tror än i dag på att det finns sant och falskt, svart och vitt…Trots denna svart-vita hållning behåller han en ”öppning mot något som är större än jag själv.””

Det finns tyvärr många liknande historier som aldrig blir omskrivna. Människor som genomskådat bristerna i trossystemet och som på grund av sin intellektuella hederlighet vänt ryggen åt kyrkan och den kristna tron.

För egen del har jag börjat lära mig att leva med bristerna och öppna mig för det jag upplever vara äkta i den kristna gemenskap jag får tillhöra. Nog har jag ibland känt uppgivenhet och frustration över negativa tendenser, men jag har aldrig ångrat mitt beslut att tro på Gud. Han är min enda auktoritet. Gud är trofast. Han sviker inte även om allt annat skulle krackelera.

Varje tid har sina brister när det gäller det vi kallar kyrkans tro. Verkligheten har fler nyanser än svart och vitt.

Välkommen med dina kommentarer!