Det finns en underlig uppfattning att man inte får kritisera
vissa människor som anses vara andliga ledare. Om man med kritisera menar att
man inte får ifrågasätta dessa personers budskap, så vill jag bestämt
protestera. Det är väldigt farligt att underkasta sig en annan människas
ledande egenskap, utan att få ifrågasätta de tankar och idéer som förmedlas
genom denne. Det står att vi inte skall förakta profetiskt tal, men vi har fått
rättigheten att pröva allt och behålla det som är gott. Ordet kritisera
står däremot inte i motsatsförhållande till ordet respektera.
Vi bör så långt det är möjligt respektera alla människor med
lika stor värdighet. Andliga ledare har i detta fall inte något företräde. De
är bara vanliga människor. Respekt handlar också i stor utsträckning om hur jag
ser på mig själv. Ordet självrespekt är också betydelsefullt. Det finns
ingen anledning att jämföra sig själv med någon annan i en slags rangskala.
Ödmjuk självkännedom är naturligtvis bra men denna får inte urarta i andligt
mindervärdighetskomplex.
Vad finns det nu för anledning för mig att skriva sådana
självklara saker? Tyvärr är det inte så självklart för alla. En person
förmanade Stanley Sjöberg att inte kritisera Ulf Ekman. Så här skriver Stanley
Sjöberg i ett uttalande på Facebook:
”Tidigt på morgonen, innan Livets Ords Församling i Uppsala
samlades, spreds nyheten via Internet till olika delar i världen. Pastorsparet
Birgitta och Ulf Ekman skulle lämna sin församlings gemenskap och ansluta sig
till den katolska kyrkan. Det blev en psykologisk ”tsunami” i olika
världsdelar.
Det är naturligt att händelsen diskuteras och kommenteras. Ulf Ekman beskrev den katolska kyrkan som stabil, historiskt och teologiskt. Den rörelse han stått som ledare för beskrevs som en av många andra förgreningar som påstods ha orsakat splittring under lång tid i de globala kristna relationerna. Enheten skulle förverkligas genom att vi underordnar oss påven i Rom. Protestantisk kritik mot katolska kyrkan berodde på missförstånd, dålig kunskap och förtal.
Vi har sedan 1970-talet upplevt en stark andlig gemenskap i bön och samarbete mellan våra olika kyrkofamiljer. Katolska kyrkan har upplevts som en trygghet med sin förankring i trons värdegrund som den noga formulerats i den nicenska trosbekännelsen. Skillnaderna mellan oss har varit mindre viktiga eftersom den hänsynslösa förnekelsen i Svenska Kyrkan varit en gemensam sorg.
Jag kan inte förstå varför den gemenskapen inte kunde fördjupas. Det som fungerat har inneburit bejakande i mångfalden trots skillnader i detaljfrågor. Vi har upplevt varandra som förgreningar i vinträdet, eller som olika posteringar i Guds armé. Nu tvingades vi att börja granska varandra på ett sätt som söndrar, skadar och ödelägger det vi har gemensamt.
Frikyrkorörelsens folk måste tyvärr påminna om hur påvarnas kyrkohistoria vittnar om maktmissbruk, förföljelse och massavrättningar av våra systrar och bröder. Vi provocerades nu till att granska katolska kyrkans traditionella tillägg, som saknar stöd i Bibeln och är i konflikt med ursprungliga, eviga sanningar. Det kunde vi länge acceptera i ömsesidig förståelse och respekt. Nu tvingades vi att försvara också vår egen existens och ifrågasätta katolska kyrkans självbild.
Alla som önskat och upplevt enheten, sörjer över det som hände söndagen den 9 mars. Det kommer att dröja lång tid innan såren läks och vi är tillbaka i 70-talets enhetsvilja.
Ulf Ekman har varit en förebild och är trovärdig som personlighet i sin kallelse. Han kommer efter en tid att betyda lika mycket som katolsk predikant då han framträder i konferenser och allkristna samråd.
En person förmanade mig att inte kritisera Ulf Ekman. ”Gud uppmanade ju faktiskt profeten Hosea att gifta sig med en otrogen kvinna med ett dåligt förflutet. Vi får vänta och se om Gud har en speciell tanke med att Birgitta och Ulf Ekman förenar sig med katolikerna”, tillade hon.”
Det är naturligt att händelsen diskuteras och kommenteras. Ulf Ekman beskrev den katolska kyrkan som stabil, historiskt och teologiskt. Den rörelse han stått som ledare för beskrevs som en av många andra förgreningar som påstods ha orsakat splittring under lång tid i de globala kristna relationerna. Enheten skulle förverkligas genom att vi underordnar oss påven i Rom. Protestantisk kritik mot katolska kyrkan berodde på missförstånd, dålig kunskap och förtal.
Vi har sedan 1970-talet upplevt en stark andlig gemenskap i bön och samarbete mellan våra olika kyrkofamiljer. Katolska kyrkan har upplevts som en trygghet med sin förankring i trons värdegrund som den noga formulerats i den nicenska trosbekännelsen. Skillnaderna mellan oss har varit mindre viktiga eftersom den hänsynslösa förnekelsen i Svenska Kyrkan varit en gemensam sorg.
Jag kan inte förstå varför den gemenskapen inte kunde fördjupas. Det som fungerat har inneburit bejakande i mångfalden trots skillnader i detaljfrågor. Vi har upplevt varandra som förgreningar i vinträdet, eller som olika posteringar i Guds armé. Nu tvingades vi att börja granska varandra på ett sätt som söndrar, skadar och ödelägger det vi har gemensamt.
Frikyrkorörelsens folk måste tyvärr påminna om hur påvarnas kyrkohistoria vittnar om maktmissbruk, förföljelse och massavrättningar av våra systrar och bröder. Vi provocerades nu till att granska katolska kyrkans traditionella tillägg, som saknar stöd i Bibeln och är i konflikt med ursprungliga, eviga sanningar. Det kunde vi länge acceptera i ömsesidig förståelse och respekt. Nu tvingades vi att försvara också vår egen existens och ifrågasätta katolska kyrkans självbild.
Alla som önskat och upplevt enheten, sörjer över det som hände söndagen den 9 mars. Det kommer att dröja lång tid innan såren läks och vi är tillbaka i 70-talets enhetsvilja.
Ulf Ekman har varit en förebild och är trovärdig som personlighet i sin kallelse. Han kommer efter en tid att betyda lika mycket som katolsk predikant då han framträder i konferenser och allkristna samråd.
En person förmanade mig att inte kritisera Ulf Ekman. ”Gud uppmanade ju faktiskt profeten Hosea att gifta sig med en otrogen kvinna med ett dåligt förflutet. Vi får vänta och se om Gud har en speciell tanke med att Birgitta och Ulf Ekman förenar sig med katolikerna”, tillade hon.”
Nå vad tycker du som läser det här om
detta? Handlar det om auktoritetstro eller?
Läs även:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar