Jag kan inte tiga om detta

När ska man skriva och när ska man vara tyst? Allt behöver varken sägas eller skrivas, men vissa saker måste till varje pris både syns och höras. Priset blir ofta utanförskap till och med under det paraply där man befinner sig. Ledsen att behöva skriva det till och med till mina kristna vänner. Man tycker att vi som är syskon i Herren skulle ha fördrag med att vi inte är stöpta i samma form, men så är det inte alltid.

När jag tidigare varnat för den s.k. kristna sionismen, så tycker någon att det känns nedvärderande, eftersom man identifierar sig med en del av deras budskap. Man är dessutom rädd för att smittas av antisemitism och vågar därför inte vara tillräckligt kritisk.

I extrema fall stämplas man till och med att vara antikristen om man har en sådan attityd.

När man tolkar de gammaltestamentliga profetiorna om Israel, som om det gällde staten Israel, så legaliserar man deras ockupation. Man glömmer att de Messianska profetiorna handlar om det rike som skall upprättas på ett helt annat sätt.

I den maktkamp som pågår i Mellanöstern finns det inte något rum för eftergifter, eller någon vilja till fredsförhandling från dem som har makten Hamas erkänner inte Staten Israels existensberättigande. Israels målsättning med att ockupera är också klart uttalat fientligt inriktad.

Så här har Överrabbin Ovadi Yosef uttalat sig om denna målsättning. Den målsättningen har varit klart uttalad sedan länge:

”När Israel är starkare, när det inte längre möter verkligt motstånd och riskerar förlust av liv, är det enligt Yosef en plikt att ockupera land, driva ut alla icke-judar, och förstöra alla kristna kyrkor.”

Är det inte motsägelsefullt att kristna sionister ställer upp bakom denna ultraortodoxa inställning.

Så här skriver Marcus Birro i en gästkrönika, men jag är inte säker på om han skulle ställa upp på det som ligger mig varmt om hjärtat:

”Jag har beslutat mig för två saker. Jag ska skaffa mig starkare och tuffare rustning. För jag tänker aldrig sluta skriva om det som ligger mig varmt om hjärtat, inte ens när jag vet att det jag skriver kommer väcka mobben. Dels ska jag mot bättre vetande råda andra att också fatta mod.

Vad Sverige behöver är fler röster, inte färre. Vad Sverige behöver är fler samtal förda av fler sorters människor med helt och hållet olika åsikter och helt och hållet olika hjärtan.”