Satsa på en fördjupad interreligiös dialog. Så här skriver Prins Hassan bin Talai, som är välkänd muslimsk diplomat och Ed Kessler, som är en judisk intellektuell debattör i en gemensam artikel i The Telegraph
återgivet i tidningen Dagen 25 augusti 2016 i en artikel av Inger Alestig:
"Kristenheten är en oumbärlig del av Mellanösterns liv och har varit det i över två tusen år. Den är långt ifrån en västerländsk import, som några vill få det till - den föddes här och fördes vidare ut i världen som en gåva.
De båda debattörerna menar att enda lösningen för "ändra inriktning bort från denna farliga väg utför mot hat, förstörelse och konflikt bröder emellan" är att satsa på en fördjupad interreligiös dialog"
En mycket intressant artikel i Dagen, som tyvärr blivit publicerad på undanskymd plats. Sådana intressanta rapporter borde tidningen Dagen prioritera. Tack Inger Alestig för att du skrev detta.
onsdag 31 augusti 2016
söndag 28 augusti 2016
tisdag 23 augusti 2016
Är islam en del av lösningen?
Läs här vad den muslimske teologen Imamen Kashif Virk skriver i Dagen 19 augusti 2016
"När det gäller kristna i allmännhet är skriften (Koranen) mycket tydlig. Att ha vänskapliga relationer med kristna tillåts (60:8) och att skydda kyrkan förklaras vara en skyldighet för muslimer. (22:40) Muslimer uppmanas även att samverka med bokens folk gällande ömsesidiga värderingar (3,64) och Koranen fastslår att frälsningen även är möjlig för kristna. (5:69)"
"När det gäller kristna i allmännhet är skriften (Koranen) mycket tydlig. Att ha vänskapliga relationer med kristna tillåts (60:8) och att skydda kyrkan förklaras vara en skyldighet för muslimer. (22:40) Muslimer uppmanas även att samverka med bokens folk gällande ömsesidiga värderingar (3,64) och Koranen fastslår att frälsningen även är möjlig för kristna. (5:69)"
måndag 22 augusti 2016
Vad vill du här?
Vad vill du här?
Är denna fråga betydelsefull för dig? Den är det för mig just där jag nu befinner mig. Vad vill jag här? Jag tänker så tydligt jag någonsin kan försöka svara på frågan, så att du förstår att den inte alls är likgiltig för mig. Vad vill jag med mitt liv? Jag tror ju att Gud vill något med mitt liv just här och just nu, men hur ska jag kunna veta vad det är han vill? Stämmer min vilja med hans eller går vi skilda vägar? Vad vill jag här?
Vi kanske tror att vi gör precis det vi vill, men så enkelt är det ju inte. Det är så mycket som styr våra vägval. De vägar vi valde i går, eller som någon annan valde åt oss, får konsekvenser för det vi vill göra i dag.
En profet som vi läser om i Bibeln fick frågan: "Vad vill du här, Elia?" Elia hade varit med om en intensiv period i sitt liv där han fått använda sin profetiska gåva till att tala Herrens ord. Det var en mycket svår tid för Herrens profeter. Elia hade bevittnat hur många av dem blivit dräpta och hur folket hade rivit ner Herrens altaren. I denna situation fick han träda fram och förkunna en Herrens straffdom; att varken dagg eller regn skulle falla i landet annat än på hans ord. Han drog på sig folkets vrede och på Herrens befallning drog han sig tillbaka och dolde sig vid bäcken Kerit där korparna försåg honom med föda.
Tre år därefter fick Elia återigen på Herrens befallning träda fram, nu med bud om att det skulle börja regna, men först måste folket samlas på berget Karmel, jämte alla avgudaprofeter, för att det skulle bli känt att det var Herren som var Gud. Elia skulle ensam få träda fram inför Gud som en Herrens profet tillsammans med Israel som hade övergivit Gud och nu dyrkade Baal och Aseran. Elia och Baalsprofeterna skulle var för sig tillreda ett offer. Den gud som svarade med eld, skulle därmed manifestera sig som den sanne Guden. Man kan förstå att detta var en utmaning där Elia fick sätta all sin tillit till Herren. Han fick också vara med om att Gud svarade på hans bön och eld från himmelen föll över altaret. Detta fick till följd att allt folket föll ned och bekände: "Herren är det som är Gud."
Baals profeter blev dräpta vid bäcken Kidron och på grund av detta ville Isebel ta Elias liv. Återigen måste han gömma sig, denna gång i öknen vid Beer-Seba. Nu hade han fått nog och det var kanske inte så underligt. Han satte sig under en ginstbuske och önskade sig döden. Elia som varit med om så mycket och som blivit så använd av Gud. Hur var det möjligt för honom att drabbas av en sådan depression? Jo han var en människa med samma natur som vi. Han kunde bedja med kraft, men han kunde också bli trött och missmodig. Det är inte alls så underligt. I den situationen är Gud nära honom och visar sin kärleksfulla omsorg genom änglar som kommer till honom med mat. Styrkt av denna mat går han i fyrtio dagar och fyrtio nätter till Guds berg Horeb, som är den del av berget Sinai där Gud uppenbarade sig för sitt folk. Anledningen till att Elia gick denna långa väg var för att komma nära Gud och få höra honom tala igen. Kanske det varit tyst en tid. Det fanns väl inte någon bättre plats än berget Horeb, där Gud så många gånger förr hade talat till sitt folk
Det är här vid berget,som Herrens ord kommer till honom: "Vad vill du här, Elia?" Ensam med Gud efter den långa vandringen får han äntligen höra honom tala på nytt efter den långa depression han varit med om.
I mitt tycke blir hans svar ganska egotrippat, men det kanske inte var så underligt. Han kände sig totalt ensam och han var helt utmattad efter allt han varit med om. De som kämpat sig trötta i den andliga kampen kan säkert känna igen sig i denna situation.
"Jag har nitälskat för Herren härskarornas Gud." säger han och upprepar det som hör till det förflutna. Varför var han så upptagen med de brott som begåtts av folket och det fruktansvärda som hade skett, i stället för att påminna Gud om den seger som vunnits där vid berget Karmel. "Jag ensam är kvar och de traktar efter mitt liv."
I stället för att ge honom ett direkt svar på sin klagan säger Gud:
"Gå ut och ställ dig på berget inför Herren."
Hur ser platsen ut där du står? Har du din mottagare inställd på Guds kanal? Nej jag syftar inte alls på någon TV-kanal. Guds kanal är inte beroende av några moderna tekniska hjälpmedel. Gud kan tala på ett berg, som han gjorde vid berget Horeb. Det står att Herren gick fram där och det märktes tydligt att han var där. Har du upplevt Herrens närvaro i ditt liv, eller skulle du vilja uppleva det? Jag upplever Guds närvaro i mitt liv och kan höra honom tala till mitt hjärta. Han har i sitt ord lovat att alltid vara med mig, därför att jag har valt att följa honom. Ibland kan jag förstå vad han vill, men ofta får jag göra som Elia gjorde. Jag får ställa mig inför Herren och fråga: "Herre vad vill du?" Då svarar han tillbaka: "Vad vill du Rolf?" Han är intresserad av att få veta det. Om min vilja och hans vilja stämmer överens, så blir mitt liv till välsignelse.
Vid den här tiden uppenbarade sig ofta Gud genom naturens fenomen. Här talas det om stormen, jordbävningen, elden och ljudet av en sakta susning. Vi läser ofta om det i Gamla Testamentet.
Visst är det sant att Herren ibland har sin väg i stormen. Så står det i Nahum 1:3: "Herren har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammet efter hans fötter." Vad är det egentligen som händer när stormen går över våra liv?
Det stormar ofta där Gud går fram. När Gud blåser på oss med sin skaparvind så sker det ofta att den kraft som utlöses åstadkommer storm och strid. Det ser ut som om Gud tillåter stormen gå fram. Vi sjunger i psalmen "Blås på mig skaparvind", i vers 3: "Stridiga viljor bryts, söndrar och river ner. Rakt genom allting, ont och gott, Gud låt din vilja ske." Kan Gud finnas med i allt detta som pågår frågar vi ibland, när det blåser kraftiga viljestormar och det ser ut som allt går sönder?
Det kan vara svårt att tro att Gud finns med i stormen och att han har makt över den. Så var det för lärjungarna när de var med om stormen över Gennesarets sjö. Det kanske var meningen att de skulle få känna på vindarnas krafter. Det står att de gick fram och väckte Jesus: "Herre hjälp oss, vi går under.! Han sade: "Varför är ni rädda, ni trossvaga. Sedan reste han sig och hutade åt vindarna och sjön och det blev alldeles lugnt."
Jag känner igen denna rädsla för stormens och vindarnas kast och kan förstå hur lärjungarna kände sig. Jesus sov i båten medan stormen rasade. Han visste att allt var under kontroll. Det finns ingen rädsla i kärleken. Det var därför Jesus kunde säga till dem: "Varför är ni rädda?"
Även om alla livets stormar inte är ifrån Gud, så kan vi vara övertygade om att han alltid är med oss i stormen.
När Elia stod ensam där inför Herren på berget: "Då gick Herren fram där och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren, men inte var Herren i stormen." På samma sätt står det att jordbävningen, och elden kom, men Herren var inte där. Det sista fenomenet som Elia fick vara med om var ljudet av en sakta susning. Då förstod han: "Nu är Herren här i den sakta susningen." "När han hörde detta, dolde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sade: "Vad vill du här, Elia?"
Åter igen började Elia att beskriva sin situation och sin utsatta belägenhet och totala ensamhet. Det verkar som Gud inte bryr sig så mycket om vad han säger. Så är det säkert inte. Gud bryr sig om oss även när vi är självupptagna. Våra problem är inga problem för Gud. De är möjligheter, men dessa möjligheter kan vara svåra att upptäcka om vi inte blir andligt seende. Vi kan bli deprimerade och fyllda av självmedömkan, men Gud vill föra oss bort ifrån detta genom att ge oss luft under vingarna. Detta sker ofta på så sätt att han ger oss nya uppdrag
Gud hade nya planer för Elia. Hans liv var inte slut än, fast han kände det så. Han skulle tillbaka till hetluften igen. Det fanns ingen anledning för honom att längre gömma sig eller fly bort ifrån verkligheten. Han behövde inte längre tro att han var ensam. Det fanns 7000 män kvar i Israel. Alla de knän, som inte hade böjt sig för Baal och varje mun som inte gett honom hälsningskyss.
Elia var inte färdig med sitt liv. Det återstod en del innan han i en eldsvagn och med hästar av eld for i en stormvind upp till himmelen
Samma fråga som Elia fick får du och jag i dag. Vad vill du Rolf? Vad vill du käre vän som läser detta? Du kanske inte vet vad han vill och ännu mindre vad du själv vill. Gå då ut till Herrens berg, eller gå in i din kammare och ställ dig där inför honom. Om du inte kan formulera din egen bön så kanske du kan använda några kända böner. Det kan vara bönen Fader vår. Där ber vi ju "ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Du kan också be den bön som formulerades av den heliga Birgitta:
"Herre visa mig din väg och hjälp mig att vandra på den.",
eller sinnesrobönen:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Är denna fråga betydelsefull för dig? Den är det för mig just där jag nu befinner mig. Vad vill jag här? Jag tänker så tydligt jag någonsin kan försöka svara på frågan, så att du förstår att den inte alls är likgiltig för mig. Vad vill jag med mitt liv? Jag tror ju att Gud vill något med mitt liv just här och just nu, men hur ska jag kunna veta vad det är han vill? Stämmer min vilja med hans eller går vi skilda vägar? Vad vill jag här?
Vi kanske tror att vi gör precis det vi vill, men så enkelt är det ju inte. Det är så mycket som styr våra vägval. De vägar vi valde i går, eller som någon annan valde åt oss, får konsekvenser för det vi vill göra i dag.
En profet som vi läser om i Bibeln fick frågan: "Vad vill du här, Elia?" Elia hade varit med om en intensiv period i sitt liv där han fått använda sin profetiska gåva till att tala Herrens ord. Det var en mycket svår tid för Herrens profeter. Elia hade bevittnat hur många av dem blivit dräpta och hur folket hade rivit ner Herrens altaren. I denna situation fick han träda fram och förkunna en Herrens straffdom; att varken dagg eller regn skulle falla i landet annat än på hans ord. Han drog på sig folkets vrede och på Herrens befallning drog han sig tillbaka och dolde sig vid bäcken Kerit där korparna försåg honom med föda.
Tre år därefter fick Elia återigen på Herrens befallning träda fram, nu med bud om att det skulle börja regna, men först måste folket samlas på berget Karmel, jämte alla avgudaprofeter, för att det skulle bli känt att det var Herren som var Gud. Elia skulle ensam få träda fram inför Gud som en Herrens profet tillsammans med Israel som hade övergivit Gud och nu dyrkade Baal och Aseran. Elia och Baalsprofeterna skulle var för sig tillreda ett offer. Den gud som svarade med eld, skulle därmed manifestera sig som den sanne Guden. Man kan förstå att detta var en utmaning där Elia fick sätta all sin tillit till Herren. Han fick också vara med om att Gud svarade på hans bön och eld från himmelen föll över altaret. Detta fick till följd att allt folket föll ned och bekände: "Herren är det som är Gud."
Baals profeter blev dräpta vid bäcken Kidron och på grund av detta ville Isebel ta Elias liv. Återigen måste han gömma sig, denna gång i öknen vid Beer-Seba. Nu hade han fått nog och det var kanske inte så underligt. Han satte sig under en ginstbuske och önskade sig döden. Elia som varit med om så mycket och som blivit så använd av Gud. Hur var det möjligt för honom att drabbas av en sådan depression? Jo han var en människa med samma natur som vi. Han kunde bedja med kraft, men han kunde också bli trött och missmodig. Det är inte alls så underligt. I den situationen är Gud nära honom och visar sin kärleksfulla omsorg genom änglar som kommer till honom med mat. Styrkt av denna mat går han i fyrtio dagar och fyrtio nätter till Guds berg Horeb, som är den del av berget Sinai där Gud uppenbarade sig för sitt folk. Anledningen till att Elia gick denna långa väg var för att komma nära Gud och få höra honom tala igen. Kanske det varit tyst en tid. Det fanns väl inte någon bättre plats än berget Horeb, där Gud så många gånger förr hade talat till sitt folk
Det är här vid berget,som Herrens ord kommer till honom: "Vad vill du här, Elia?" Ensam med Gud efter den långa vandringen får han äntligen höra honom tala på nytt efter den långa depression han varit med om.
I mitt tycke blir hans svar ganska egotrippat, men det kanske inte var så underligt. Han kände sig totalt ensam och han var helt utmattad efter allt han varit med om. De som kämpat sig trötta i den andliga kampen kan säkert känna igen sig i denna situation.
"Jag har nitälskat för Herren härskarornas Gud." säger han och upprepar det som hör till det förflutna. Varför var han så upptagen med de brott som begåtts av folket och det fruktansvärda som hade skett, i stället för att påminna Gud om den seger som vunnits där vid berget Karmel. "Jag ensam är kvar och de traktar efter mitt liv."
I stället för att ge honom ett direkt svar på sin klagan säger Gud:
"Gå ut och ställ dig på berget inför Herren."
Hur ser platsen ut där du står? Har du din mottagare inställd på Guds kanal? Nej jag syftar inte alls på någon TV-kanal. Guds kanal är inte beroende av några moderna tekniska hjälpmedel. Gud kan tala på ett berg, som han gjorde vid berget Horeb. Det står att Herren gick fram där och det märktes tydligt att han var där. Har du upplevt Herrens närvaro i ditt liv, eller skulle du vilja uppleva det? Jag upplever Guds närvaro i mitt liv och kan höra honom tala till mitt hjärta. Han har i sitt ord lovat att alltid vara med mig, därför att jag har valt att följa honom. Ibland kan jag förstå vad han vill, men ofta får jag göra som Elia gjorde. Jag får ställa mig inför Herren och fråga: "Herre vad vill du?" Då svarar han tillbaka: "Vad vill du Rolf?" Han är intresserad av att få veta det. Om min vilja och hans vilja stämmer överens, så blir mitt liv till välsignelse.
Vid den här tiden uppenbarade sig ofta Gud genom naturens fenomen. Här talas det om stormen, jordbävningen, elden och ljudet av en sakta susning. Vi läser ofta om det i Gamla Testamentet.
Visst är det sant att Herren ibland har sin väg i stormen. Så står det i Nahum 1:3: "Herren har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammet efter hans fötter." Vad är det egentligen som händer när stormen går över våra liv?
Det stormar ofta där Gud går fram. När Gud blåser på oss med sin skaparvind så sker det ofta att den kraft som utlöses åstadkommer storm och strid. Det ser ut som om Gud tillåter stormen gå fram. Vi sjunger i psalmen "Blås på mig skaparvind", i vers 3: "Stridiga viljor bryts, söndrar och river ner. Rakt genom allting, ont och gott, Gud låt din vilja ske." Kan Gud finnas med i allt detta som pågår frågar vi ibland, när det blåser kraftiga viljestormar och det ser ut som allt går sönder?
Det kan vara svårt att tro att Gud finns med i stormen och att han har makt över den. Så var det för lärjungarna när de var med om stormen över Gennesarets sjö. Det kanske var meningen att de skulle få känna på vindarnas krafter. Det står att de gick fram och väckte Jesus: "Herre hjälp oss, vi går under.! Han sade: "Varför är ni rädda, ni trossvaga. Sedan reste han sig och hutade åt vindarna och sjön och det blev alldeles lugnt."
Jag känner igen denna rädsla för stormens och vindarnas kast och kan förstå hur lärjungarna kände sig. Jesus sov i båten medan stormen rasade. Han visste att allt var under kontroll. Det finns ingen rädsla i kärleken. Det var därför Jesus kunde säga till dem: "Varför är ni rädda?"
Även om alla livets stormar inte är ifrån Gud, så kan vi vara övertygade om att han alltid är med oss i stormen.
När Elia stod ensam där inför Herren på berget: "Då gick Herren fram där och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren, men inte var Herren i stormen." På samma sätt står det att jordbävningen, och elden kom, men Herren var inte där. Det sista fenomenet som Elia fick vara med om var ljudet av en sakta susning. Då förstod han: "Nu är Herren här i den sakta susningen." "När han hörde detta, dolde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sade: "Vad vill du här, Elia?"
Åter igen började Elia att beskriva sin situation och sin utsatta belägenhet och totala ensamhet. Det verkar som Gud inte bryr sig så mycket om vad han säger. Så är det säkert inte. Gud bryr sig om oss även när vi är självupptagna. Våra problem är inga problem för Gud. De är möjligheter, men dessa möjligheter kan vara svåra att upptäcka om vi inte blir andligt seende. Vi kan bli deprimerade och fyllda av självmedömkan, men Gud vill föra oss bort ifrån detta genom att ge oss luft under vingarna. Detta sker ofta på så sätt att han ger oss nya uppdrag
Gud hade nya planer för Elia. Hans liv var inte slut än, fast han kände det så. Han skulle tillbaka till hetluften igen. Det fanns ingen anledning för honom att längre gömma sig eller fly bort ifrån verkligheten. Han behövde inte längre tro att han var ensam. Det fanns 7000 män kvar i Israel. Alla de knän, som inte hade böjt sig för Baal och varje mun som inte gett honom hälsningskyss.
Elia var inte färdig med sitt liv. Det återstod en del innan han i en eldsvagn och med hästar av eld for i en stormvind upp till himmelen
Samma fråga som Elia fick får du och jag i dag. Vad vill du Rolf? Vad vill du käre vän som läser detta? Du kanske inte vet vad han vill och ännu mindre vad du själv vill. Gå då ut till Herrens berg, eller gå in i din kammare och ställ dig där inför honom. Om du inte kan formulera din egen bön så kanske du kan använda några kända böner. Det kan vara bönen Fader vår. Där ber vi ju "ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Du kan också be den bön som formulerades av den heliga Birgitta:
"Herre visa mig din väg och hjälp mig att vandra på den.",
eller sinnesrobönen:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
fredag 19 augusti 2016
Ökentjänster på Ökenkällan??
- Du måste förstå att folk reagerar på det du skriver.
- Tack det gläder mig att höra.
Jag ber inte om ursäkt för det jag skriver, åtminstone inte så länge jag själv tycker att det jag skriver är vettigt. Några gånger har jag gått över gränsen för det tillåtna, men då har jag också haft möjlighet att be om ursäkt och rätta till mitt misstag. En del tycker att min ton är vass, och det stämmer säkert. Även Guds ord är vasst.
"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar" Hebr 4:12
Nej så vassa är inte mina ord även om jag önskade det. Det är nämligen därför jag skriver. Jag tror att jag fått
"två ögon och när jag dom öppnar kan jag klart urskilja det svarta från det vita"
precis som Arja Saijonmaa sjunger i Violetta da Parras berömda sång
Jag har fått
"hörsel som i all sin vidhet fångar natten och dagen"
Jag har även fått
"ljudet och hela alfabetet, så att jag fick orden för tankarna jag tänker."
Jag vill tacka livet för förmågan att kunna tänka och klä mina tankar i ord.
Jag har fått veta att jag profilerar mig starkt avvikande från den uppfattning som i allmänhet finns i frikyrkorna och i synnerhet inom Pingst. Detta har aldrig varit min avsikt, ty även om jag numera tillhör Pingst och har min gemenskap i Pingstförsamlingen, så skriver jag inte utifrån min roll i detta sammanhang. Jag har ingen skyldighet att representera den församling jag tillhör, eftersom jag inte har någon ledande roll i den.
Just därför använder jag min frihet till att skriva det jag själv anser vara rätt, utan att fråga vilken uppfattning man har i min församling.
Självklart kan inte alla hålla med mig och framför allt inte dem som jag ofta har gemenskap med. Detta måste jag få räkna med. Även om jag i den gemenskapen kan känna mig ensam med min avvikande uppfattning i en del frågor, så vet jag att jag inte tvingar mig på någon med vad jag tror vara det rätta. Vi lever i ett öppet samhälle och det finns ingen anledning till att vi isolerar oss och blir ensidiga. Jag efterlyser därför större rymd i våra samtal. Rymd och ljus som kan göra det möjligt även för dem står utanför vår gemenskap, till att upptäcka den kärlek som för oss alla närmare Jesus
Jag kan inte ta till mig den kritik som enbart är ute efter min person. Den som inte har något positivt att skriva om mig behöver inte heller kritisera mig. Den sakliga kritik jag gärna tar emot är den som sker i ett dialogpedagogiskt perspektiv. Den som har för avsikt att utifrån sin egen piedestal nedvärdera mitt sätt att debattera har ingenting att hämta hos mig. Jag avvisar all förtryckarmentalitet, vilket bara föder oförsonlighet. Man märker tydligt när något sägs i kärlek eller med hat och avund.
Sanningen är att jag också får glada tillrop och uppmuntran. En del skriver att jag är modig och uppmanar mig att fortsätta stå rakryggad.
Vad är det som driver mig att profilera mig i frågor som kan verka avvikande? Det är min sanningslidelse i frågor som fortfarande sopas under mattan i frikyrkovärlden. Ofta finns det människor som tänker som jag, men som inte vågar ge uttryck för det. Jag önskar att jag kunde uppmuntra dem till att våga vara frimodiga.
Jag skulle givetvis kunna exemplifiera vilka frågor det handlar om, men alla ni som följt med i vad jag tidigare skrivit vet det redan.
- Tack det gläder mig att höra.
Jag ber inte om ursäkt för det jag skriver, åtminstone inte så länge jag själv tycker att det jag skriver är vettigt. Några gånger har jag gått över gränsen för det tillåtna, men då har jag också haft möjlighet att be om ursäkt och rätta till mitt misstag. En del tycker att min ton är vass, och det stämmer säkert. Även Guds ord är vasst.
"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar" Hebr 4:12
Nej så vassa är inte mina ord även om jag önskade det. Det är nämligen därför jag skriver. Jag tror att jag fått
"två ögon och när jag dom öppnar kan jag klart urskilja det svarta från det vita"
precis som Arja Saijonmaa sjunger i Violetta da Parras berömda sång
Jag har fått
"hörsel som i all sin vidhet fångar natten och dagen"
Jag har även fått
"ljudet och hela alfabetet, så att jag fick orden för tankarna jag tänker."
Jag vill tacka livet för förmågan att kunna tänka och klä mina tankar i ord.
Jag har fått veta att jag profilerar mig starkt avvikande från den uppfattning som i allmänhet finns i frikyrkorna och i synnerhet inom Pingst. Detta har aldrig varit min avsikt, ty även om jag numera tillhör Pingst och har min gemenskap i Pingstförsamlingen, så skriver jag inte utifrån min roll i detta sammanhang. Jag har ingen skyldighet att representera den församling jag tillhör, eftersom jag inte har någon ledande roll i den.
Just därför använder jag min frihet till att skriva det jag själv anser vara rätt, utan att fråga vilken uppfattning man har i min församling.
Självklart kan inte alla hålla med mig och framför allt inte dem som jag ofta har gemenskap med. Detta måste jag få räkna med. Även om jag i den gemenskapen kan känna mig ensam med min avvikande uppfattning i en del frågor, så vet jag att jag inte tvingar mig på någon med vad jag tror vara det rätta. Vi lever i ett öppet samhälle och det finns ingen anledning till att vi isolerar oss och blir ensidiga. Jag efterlyser därför större rymd i våra samtal. Rymd och ljus som kan göra det möjligt även för dem står utanför vår gemenskap, till att upptäcka den kärlek som för oss alla närmare Jesus
Jag kan inte ta till mig den kritik som enbart är ute efter min person. Den som inte har något positivt att skriva om mig behöver inte heller kritisera mig. Den sakliga kritik jag gärna tar emot är den som sker i ett dialogpedagogiskt perspektiv. Den som har för avsikt att utifrån sin egen piedestal nedvärdera mitt sätt att debattera har ingenting att hämta hos mig. Jag avvisar all förtryckarmentalitet, vilket bara föder oförsonlighet. Man märker tydligt när något sägs i kärlek eller med hat och avund.
Sanningen är att jag också får glada tillrop och uppmuntran. En del skriver att jag är modig och uppmanar mig att fortsätta stå rakryggad.
Vad är det som driver mig att profilera mig i frågor som kan verka avvikande? Det är min sanningslidelse i frågor som fortfarande sopas under mattan i frikyrkovärlden. Ofta finns det människor som tänker som jag, men som inte vågar ge uttryck för det. Jag önskar att jag kunde uppmuntra dem till att våga vara frimodiga.
Jag skulle givetvis kunna exemplifiera vilka frågor det handlar om, men alla ni som följt med i vad jag tidigare skrivit vet det redan.
Kloka ord av muslimsk ledare
Kloka ord av muslimsk ledare i Stockholm
Som kristen måste jag få lov att uppmuntra till samverkan med muslimer och kristna. Annars finns risken till religiöst inbördeskrig.
Som kristen måste jag också få lov att uppmuntra dem som reagerar mot all homofobi och islamofobi. Detta måste vi hjälpas åt med. Jag vet att jag har många som håller med mig om detta. Det är till dem som jag vänder mig med mitt skrivande. Hjälp mig är ni snälla!
Som kristen måste jag få lov att uppmuntra till samverkan med muslimer och kristna. Annars finns risken till religiöst inbördeskrig.
Som kristen måste jag också få lov att uppmuntra dem som reagerar mot all homofobi och islamofobi. Detta måste vi hjälpas åt med. Jag vet att jag har många som håller med mig om detta. Det är till dem som jag vänder mig med mitt skrivande. Hjälp mig är ni snälla!
måndag 15 augusti 2016
"Mitt-kors debatten"
Ni kanske undrar över varför jag tagit bort mitt inlägg i "mittkors-debatten" där jag hade länkat till Göran Rosenbergs artikel i Expressen. Detta har jag gjort därför att en del vänner totalt har missförstått vad jag menar och det är ingen idé att jag försöker förklara det igen, ty det har jag gjort ganska många gånger tidigare. Jag vill bara betona att jag inte ställer mig bakom några hatfyllda kampanjer varken mot dem som påbörjat "Mitt-korskampanjen" eller mot dem som kritiserat den. Alla dessa hatfyllda kampanjer både den ena och den andra är till skada för Guds verk och tjänar inget gott syfte.
söndag 14 augusti 2016
Charla gospel Furulid 20160814
Ulla-Britt och jag lyssnade till Charla gospel på Furulid i kväll. Här en av de mera stillsamma sångerna
torsdag 11 augusti 2016
Jesus bor i mig
Vi sjöng den här sången i kyrkorna på 1970-talet. Det var Jesusrörelse även bland barnen. Våra flickor som då var små gungade på sina gungor och sjöng för full hals:
JESUS BOR I MIG, JESUS BOR I MIG, MITT LJUS OCH MIN FRÄLSNING MIN STYRKA HAN ÄR, JESUS BOR I MIG
Jesus bor i dig varje dag, inte bara på söndagarna i kyrkan, utan även på vardagarna. Överallt där du går är han med dig. Han ser din trohet och din uthållighet, när du följer honom i hans fotspår.
LÄS ÄVEN HÄR EN LITEN BIT AV HIMLEN.
JESUS BOR I MIG, JESUS BOR I MIG, MITT LJUS OCH MIN FRÄLSNING MIN STYRKA HAN ÄR, JESUS BOR I MIG
Jesus bor i dig varje dag, inte bara på söndagarna i kyrkan, utan även på vardagarna. Överallt där du går är han med dig. Han ser din trohet och din uthållighet, när du följer honom i hans fotspår.
LÄS ÄVEN HÄR EN LITEN BIT AV HIMLEN.
Ömsesidig respekt
Jag tror på Jesus, Guds son, världens Frälsare. Han är den enda vägen till Gud för mig som kristen. Fördenskull kan jag inte ifrågasätta andra människors tro. Var och en har sin väg till Gud, och för mig finns det bara en Gud. Därför är det viktigt för mig som kristen att säga att Jesus är den enda tänkbara vägen till Gud och att det inte finns någon frälsning utom genom Jesu namn, så som det står skrivet. "Jag vet på vem jag tror." Jag vet också att "om någon bekänner att Jesus är Guds son, förblir Gud i honom och han i Gud." "Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre." Allt detta är för mig en mycket värdefull sanning, och jag vill inte bli ifrågasatt av någon annan om denna tro, lika lite som jag har rätt att ifrågasätta en annan människas tro.
Det är en sådan ömsesidig respekt jag önskar se hos alla troende och icke troende.
tisdag 9 augusti 2016
Allah och Gud
Kära vänner jag ber er att läsa denna artikel från DN. Det är helt i linje med vad jag tidigare skrivit här på Ökenkällan när det gäller de gemensamma nämnare som finns i de tre religionerna Judendom, kristendom och Islam. Låt oss tänka sansat och förstå att det enda som kan skapa fred är att vi bekämpar de fördomar som finns och själva skaffar oss en kunskap från pålitliga källor. Vi får helt enkelt inte hänge oss åt extrema åsikter i dessa livsviktiga frågor där fred och samförstånd borde vara nyckelord.
Tillsammans med katolsk biskop, rabbin och muslimska ledare skriver Ärkebiskop Antje Jackelén i dag om terror och kulturkamp på DN-debatt
LÄS DET HÄR!
lördag 6 augusti 2016
Micael Grenholm och liberalteologisk universalism
Hej Micael! Hoppas att du har det bra i England. Som du vet tycker jag om att läsa det du skriver, men har ibland en del invändningar, vilket jag tror att du tillåter.
Med anledning om det du skrev senast här: https://helapingsten.com/2016/08/06/mittkors-och-svenska-kyrkans-relativism/ så har jag en del frågeställningar.
När du placerar Åke Bonnier och andra med liknande uppfattningar som honom i ett fack som du kallar för "liberalteologisk universalism", så undrar jag om du menar att han därmed skulle ha färdiga svar utifrån exempelvis universalismen. Är det inte i stället så att den uppfattning han förespråkar inte alls har ett färdigt svar. Att vi helt enkelt står inför det olösta mysteriet, där ödmjukhet och självinsikt är viktiga byggstenar.
Om vi i vår iver att vinna människor för Guds rike försöker få andra människor att inse att de har fel, så är jag rädd för att vi stänger dörren och förlorar deras förtroende. Jag menar att vi skall med stor frimodighet vittna om vår tro på Jesus och på den sanning som är grunden för vår tro, men vi skall inte göra det på andra människors bekostnad. Det vill säga vi ska ta in vad andra människor tror, utan att själva rubbas. Då är det inte någon som har rätt eller fel.
Jag har minnen från en tid när jag vittnade för mina kamrater under min värnpliktstid. Då trodde jag att jag skulle ha ett svar till hands på alla deras frågor och om jag inte hade det, så skulle jag ha uppfattat det som ett nederlag. Jag gladdes över att "andarna tycktes mig vara underdåniga"men glömde att detta inte var det viktigaste.
När jag numera har lämnat den längsta delen av livet bakom mig ber jag fortfarande om en större iver under den tid som återstår att vara trogen i min kallelse, men jag inser också att jag inte behöver ha ett svar på alla frågor. Jag vill inte heller vara placerad i något teologiskt fack eller ha någon annan färdig religiös uppfattning.
"Världen behöver din (Guds) kärlek, strömmande genom mig"
Med anledning om det du skrev senast här: https://helapingsten.com/2016/08/06/mittkors-och-svenska-kyrkans-relativism/ så har jag en del frågeställningar.
När du placerar Åke Bonnier och andra med liknande uppfattningar som honom i ett fack som du kallar för "liberalteologisk universalism", så undrar jag om du menar att han därmed skulle ha färdiga svar utifrån exempelvis universalismen. Är det inte i stället så att den uppfattning han förespråkar inte alls har ett färdigt svar. Att vi helt enkelt står inför det olösta mysteriet, där ödmjukhet och självinsikt är viktiga byggstenar.
Om vi i vår iver att vinna människor för Guds rike försöker få andra människor att inse att de har fel, så är jag rädd för att vi stänger dörren och förlorar deras förtroende. Jag menar att vi skall med stor frimodighet vittna om vår tro på Jesus och på den sanning som är grunden för vår tro, men vi skall inte göra det på andra människors bekostnad. Det vill säga vi ska ta in vad andra människor tror, utan att själva rubbas. Då är det inte någon som har rätt eller fel.
Jag har minnen från en tid när jag vittnade för mina kamrater under min värnpliktstid. Då trodde jag att jag skulle ha ett svar till hands på alla deras frågor och om jag inte hade det, så skulle jag ha uppfattat det som ett nederlag. Jag gladdes över att "andarna tycktes mig vara underdåniga"men glömde att detta inte var det viktigaste.
När jag numera har lämnat den längsta delen av livet bakom mig ber jag fortfarande om en större iver under den tid som återstår att vara trogen i min kallelse, men jag inser också att jag inte behöver ha ett svar på alla frågor. Jag vill inte heller vara placerad i något teologiskt fack eller ha någon annan färdig religiös uppfattning.
"Världen behöver din (Guds) kärlek, strömmande genom mig"
tisdag 2 augusti 2016
Du kan besegra världen
Så här skriver Karl KG Larsson om Egon Berglund och mig:
"Skillnaden mellan Rolf, Egon och mig är att ni hela tiden ser på situationen i Israel med en politikers ögon. Det är i stort sett så ni argumenterar. Det är helt OK att göra så. Det är ju så de flesta argumenterar inklusive våra massmedia. För mig är det mer intressant att läsa min Bibel och se i det profetiska vad som kommer att äga rum med det judiska folket. Om vi lever i den tid då detta håller på att gå i uppfyllelse är en trossak. Det enda vi vet är att det kommer att ske - och ske i samband med Jesu återkomst. Men vi behöver varken stånga oss blodiga i vår argumentation eller försvara någon. Allt detta sköter vår Herre betydligt bättre.Att det kan vara nära förstår vi nog alla. Det viktiga är att vi är redo den stund det sker. Tack för era åsikter. Det är alltid nyttigt att ställas inför argument som ni har. Allt väl / KG"
Jag känner inte igen mig i det påståendet, eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av den politik som förs i detta sammanhang. Däremot är jag trots vad KG anser intresserad vad Bibeln säger om detta.
Det är alltid intressant att läsa i Bibeln och tillsammans med andra troende
"tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet " Ef. 4:13
Det är den kunskapen som är mest betydelsefull, nämligen kunskapen om Guds son Jesus Kristus.
När Paulus kom till Korint så skriver han om hur betydelsefullt detta var för tron:
"Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus." 1.Kor.2:2
När han skrev om hur han kämpade för alla dem i Laodikeia att de skulle
"styrkas i sina hjärtan" av denna kunskap, så tillägger han att det är
"kunskapen om Guds hemlighet, Kristus; i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda." Kol. 2:2-3
Det är just detta som fortfarande är vår uppgift ingenting annat. Kunskapen om Guds rike handlar i första hand om Jesus Kristus och den seger han för alltid har vunnit på Golgata. Jesu förkunnelse handlade i huvudsak om Guds rike.
Gud, hela världens rättmätige härskare måste återta sitt herravälde, som rubbats av ondskans makt. Det står att då upprättas Guds rike, alltså då när Jesus skall överlämna riket åt Gud. Hela skapelsen längtar efter den dagen och
"Vi ser hur hela skapelsen ropar som i födslovåndor. och till och med vi som har fått Anden som första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser. Men vi hoppas på det vi inte ser." Rom.8:22-25
När jag tillsammans med andra som delar min syn, studerar de profetiska orden i Bibeln om Guds rike, så handlar det inte om Staten Israel. Det handlar inte heller om något annat jordiskt rike med geografiska gränser, som man strider om, och där krig och våld tycks vara det enda maktmedel som är gångbart. Där den starke vinner över den svage.
Det handlar om "Guds Israel" Se Rom 8:6 och Gal 6:16 Guds Israel är de kristna, vare sig de varit judar eller hedningar före sin omvändelse.
Guds rike finns redan, eftersom Jesus har segrat. Det står att djävulen, visade Jesus alla riken i världen och deras härlighet och säger att han skall ge honom detta om Jesus faller ner och tillber djävulen. Detta bekräftar att denna värld är i den Ondes våld, vilket också står skrivet i Första Johannesbrevet 5:19 "hela världen ligger i den Ondes våld.
Parallellt med detta kan vi läsa att Guds rike redan har kommit. Det är än så länge ett osynligt rike säger Jesus, men det är likväl ett existerande rike, som en gång skall överlämnas fulländat.
"Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej Guds rike är inom er. " Luk.17:20-21
Det pågår i dag en kamp mellan dessa riken och den berör även dessa rikens barn. Det är en kamp mellan ont och gott. Det är inte en kamp mot människor,
"mot varelser av kött och blod, vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." Ef. 6:12
Det är med andra ord blodigt allvar och jag uppmanar alla som läser detta att:
"Hämta styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp." Ef. 6:10
Det är ingen Harry Potter saga. Det är en reell verklighet. Du måste vara med i denna spännande kamp och själv bli en segervinnare!.
"Alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?" 1.Joh.5:4-5
"Skillnaden mellan Rolf, Egon och mig är att ni hela tiden ser på situationen i Israel med en politikers ögon. Det är i stort sett så ni argumenterar. Det är helt OK att göra så. Det är ju så de flesta argumenterar inklusive våra massmedia. För mig är det mer intressant att läsa min Bibel och se i det profetiska vad som kommer att äga rum med det judiska folket. Om vi lever i den tid då detta håller på att gå i uppfyllelse är en trossak. Det enda vi vet är att det kommer att ske - och ske i samband med Jesu återkomst. Men vi behöver varken stånga oss blodiga i vår argumentation eller försvara någon. Allt detta sköter vår Herre betydligt bättre.Att det kan vara nära förstår vi nog alla. Det viktiga är att vi är redo den stund det sker. Tack för era åsikter. Det är alltid nyttigt att ställas inför argument som ni har. Allt väl / KG"
Jag känner inte igen mig i det påståendet, eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av den politik som förs i detta sammanhang. Däremot är jag trots vad KG anser intresserad vad Bibeln säger om detta.
Det är alltid intressant att läsa i Bibeln och tillsammans med andra troende
"tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet " Ef. 4:13
Det är den kunskapen som är mest betydelsefull, nämligen kunskapen om Guds son Jesus Kristus.
När Paulus kom till Korint så skriver han om hur betydelsefullt detta var för tron:
"Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus." 1.Kor.2:2
När han skrev om hur han kämpade för alla dem i Laodikeia att de skulle
"styrkas i sina hjärtan" av denna kunskap, så tillägger han att det är
"kunskapen om Guds hemlighet, Kristus; i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda." Kol. 2:2-3
Det är just detta som fortfarande är vår uppgift ingenting annat. Kunskapen om Guds rike handlar i första hand om Jesus Kristus och den seger han för alltid har vunnit på Golgata. Jesu förkunnelse handlade i huvudsak om Guds rike.
Gud, hela världens rättmätige härskare måste återta sitt herravälde, som rubbats av ondskans makt. Det står att då upprättas Guds rike, alltså då när Jesus skall överlämna riket åt Gud. Hela skapelsen längtar efter den dagen och
"Vi ser hur hela skapelsen ropar som i födslovåndor. och till och med vi som har fått Anden som första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser. Men vi hoppas på det vi inte ser." Rom.8:22-25
När jag tillsammans med andra som delar min syn, studerar de profetiska orden i Bibeln om Guds rike, så handlar det inte om Staten Israel. Det handlar inte heller om något annat jordiskt rike med geografiska gränser, som man strider om, och där krig och våld tycks vara det enda maktmedel som är gångbart. Där den starke vinner över den svage.
Det handlar om "Guds Israel" Se Rom 8:6 och Gal 6:16 Guds Israel är de kristna, vare sig de varit judar eller hedningar före sin omvändelse.
Guds rike finns redan, eftersom Jesus har segrat. Det står att djävulen, visade Jesus alla riken i världen och deras härlighet och säger att han skall ge honom detta om Jesus faller ner och tillber djävulen. Detta bekräftar att denna värld är i den Ondes våld, vilket också står skrivet i Första Johannesbrevet 5:19 "hela världen ligger i den Ondes våld.
Parallellt med detta kan vi läsa att Guds rike redan har kommit. Det är än så länge ett osynligt rike säger Jesus, men det är likväl ett existerande rike, som en gång skall överlämnas fulländat.
"Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej Guds rike är inom er. " Luk.17:20-21
Det pågår i dag en kamp mellan dessa riken och den berör även dessa rikens barn. Det är en kamp mellan ont och gott. Det är inte en kamp mot människor,
"mot varelser av kött och blod, vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." Ef. 6:12
Det är med andra ord blodigt allvar och jag uppmanar alla som läser detta att:
"Hämta styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp." Ef. 6:10
Det är ingen Harry Potter saga. Det är en reell verklighet. Du måste vara med i denna spännande kamp och själv bli en segervinnare!.
"Alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?" 1.Joh.5:4-5
måndag 1 augusti 2016
Vem vill och vem kan anklaga?
Vem vill och vem kan anklaga Guds utvalda?
Vem är det som inte känner sig anklagad? Livet är fyllt av anklagelser och förebråelser. Hur ofta tänker vi inte så här: "Jag borde inte ha gjort så där eller tvärtom, jag borde ha gjort så där i stället." Vi anklagar oss själva för att vi inte håller måttet. Inte nog med detta. Anklagelserna kommer också ifrån våra medmänniskor, ja det finns till och med dem som hatar oss och tycker att vi är vidriga varelser med fel och brister. De anklagar oss och säger: "Hur kunde du göra på det viset?" Anklagelserna kan vara berättigade och vi står ofta försvarslösa. Vi kan känna oss helt övergivna av människor och lämnade utanför i total ensamhet. Vi kanske har blivit uteslutna ur en gemenskap som tidigare varit vår, på grund av de anklagelser som riktats mot oss. De värsta anklagelserna kommer ifrån vår själsfiende, djävulen. Djävulens avsikt är att få oss bort ifrån Gud, men Gud vill något helt annat därför att han älskar oss.
Vi kanske till och med tycker att Gud anklagar oss. I stället för att fly till Gud så flyr vi ifrån honom på grund av det som anklagar oss. Att fly ifrån Gud är detsamma som att fly ifrån verkligheten. Så här säger psalmisten och sångmästaren David i Psaltaren 139:7: "Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? For jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se så är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig."
Slutet av denna psaltares psalm innehåller en bön: "Utrannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar, och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen."
Vägen bort ifrån Gud är en olycksväg. Fly inte bort ifrån Gud! Det finns en väg tillbaka. Det är en nådens väg, som suddar ut alla anklagelser och krav. Du kan inte komma in på den vägen utan att böja dig djupt i ödmjukhet inför den Gud som känner dig rakt igenom hela din varelse. "Därför heter det Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Böj er alltså under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er. Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna. Sörj och gråt och klaga. Vänd skrattet i tårar och glädjen i sorg. Ödmjuka er inför Herren och han skall upphöja er." Jakobs brev 4:6-10
"Det kostar tårars strömmar förrän jag helgas så, att alla mina drömmar i Jesu ande gå." sjöng man förr i en sång. Ja det kostar nöd och sorg över det tillstånd du kan befinna dig i när du blir väckt och inser din situation, men detta är bara en tillfällig upplevelse. Du måste gå igenom det för att bli fullständigt upprättad. Gud vill leda dig vidare och göra dig fullständigt fri ifrån din skuldbörda.
Den första plats du måste komma till är korset där Jesus gav sitt liv för dig och mig. Det är den plats där du blir medveten om din synd, ty det är på grund av din synd, som du känner dig anklagad. När du vet att du har syndat och bekänner din synd, så är Gud trofast och rättfärdig och förlåter dig synderna. Du kan inte förneka och säga att du inte har syndat, men den som vet att du syndar för din talan hos Gud. Om fienden anklagar dig kan du då peka på vad Jesus har gjort just för dig, och då finns det inte längre något som kan anklaga dig eftersom Jesus är ditt och mitt försvar Han är det offer som sonar våra synder, ja inte bara våra utan hela världens. Där vid korset på Golgata kulle kan du resa dig fullkomligt befriad. Det är ditt första steg på din vandring i gemenskap med Gud.
Du tillhör nu Guds utvalda och om du fortsätter ditt liv i gemenskap med Jesus, så kommer han att ta hand om dig och utföra sitt verk både i och genom dig. När vi förut har ställt frågan: "Vem vill anklaga dig?", så vet du redan vem det är. 1. Det är du själv. 2. Det är människorna runtomkring dig. 3. Det är djävulen, din själs fiende. När vi ställt frågan: "Vad är det som anklagar dig?", så vet du nu att det är din synd. Därför måste du hela tiden leva i förlåtelsen och i vissheten att Gud förlåter och befriar. När vi nu ställer frågan till dig som nu tillhör Guds utvalda, trots att du inte är fullkomlig, trots att du bara är en syndare frälst av nåd: "Vem kan anklaga dig?" så blir svaret: "Ingen kan anklaga oss, eftersom Gud frikänner" Även om anklagelserna kommer, så vet vi att de är falska, eftersom vi tillhör Herren. Jesus som sitter på Guds högra sida och som vädjar för oss. Gud bor i oss och vi behöver inte längre leva i fruktan i; "ni har fått en ande som ger er söners rätt att ropa "Abba Fader! Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn" Rom.8:15-16
Vem är det som inte känner sig anklagad? Livet är fyllt av anklagelser och förebråelser. Hur ofta tänker vi inte så här: "Jag borde inte ha gjort så där eller tvärtom, jag borde ha gjort så där i stället." Vi anklagar oss själva för att vi inte håller måttet. Inte nog med detta. Anklagelserna kommer också ifrån våra medmänniskor, ja det finns till och med dem som hatar oss och tycker att vi är vidriga varelser med fel och brister. De anklagar oss och säger: "Hur kunde du göra på det viset?" Anklagelserna kan vara berättigade och vi står ofta försvarslösa. Vi kan känna oss helt övergivna av människor och lämnade utanför i total ensamhet. Vi kanske har blivit uteslutna ur en gemenskap som tidigare varit vår, på grund av de anklagelser som riktats mot oss. De värsta anklagelserna kommer ifrån vår själsfiende, djävulen. Djävulens avsikt är att få oss bort ifrån Gud, men Gud vill något helt annat därför att han älskar oss.
Vi kanske till och med tycker att Gud anklagar oss. I stället för att fly till Gud så flyr vi ifrån honom på grund av det som anklagar oss. Att fly ifrån Gud är detsamma som att fly ifrån verkligheten. Så här säger psalmisten och sångmästaren David i Psaltaren 139:7: "Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? For jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se så är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig."
Slutet av denna psaltares psalm innehåller en bön: "Utrannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar, och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen."
Vägen bort ifrån Gud är en olycksväg. Fly inte bort ifrån Gud! Det finns en väg tillbaka. Det är en nådens väg, som suddar ut alla anklagelser och krav. Du kan inte komma in på den vägen utan att böja dig djupt i ödmjukhet inför den Gud som känner dig rakt igenom hela din varelse. "Därför heter det Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Böj er alltså under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er. Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna. Sörj och gråt och klaga. Vänd skrattet i tårar och glädjen i sorg. Ödmjuka er inför Herren och han skall upphöja er." Jakobs brev 4:6-10
"Det kostar tårars strömmar förrän jag helgas så, att alla mina drömmar i Jesu ande gå." sjöng man förr i en sång. Ja det kostar nöd och sorg över det tillstånd du kan befinna dig i när du blir väckt och inser din situation, men detta är bara en tillfällig upplevelse. Du måste gå igenom det för att bli fullständigt upprättad. Gud vill leda dig vidare och göra dig fullständigt fri ifrån din skuldbörda.
Den första plats du måste komma till är korset där Jesus gav sitt liv för dig och mig. Det är den plats där du blir medveten om din synd, ty det är på grund av din synd, som du känner dig anklagad. När du vet att du har syndat och bekänner din synd, så är Gud trofast och rättfärdig och förlåter dig synderna. Du kan inte förneka och säga att du inte har syndat, men den som vet att du syndar för din talan hos Gud. Om fienden anklagar dig kan du då peka på vad Jesus har gjort just för dig, och då finns det inte längre något som kan anklaga dig eftersom Jesus är ditt och mitt försvar Han är det offer som sonar våra synder, ja inte bara våra utan hela världens. Där vid korset på Golgata kulle kan du resa dig fullkomligt befriad. Det är ditt första steg på din vandring i gemenskap med Gud.
Du tillhör nu Guds utvalda och om du fortsätter ditt liv i gemenskap med Jesus, så kommer han att ta hand om dig och utföra sitt verk både i och genom dig. När vi förut har ställt frågan: "Vem vill anklaga dig?", så vet du redan vem det är. 1. Det är du själv. 2. Det är människorna runtomkring dig. 3. Det är djävulen, din själs fiende. När vi ställt frågan: "Vad är det som anklagar dig?", så vet du nu att det är din synd. Därför måste du hela tiden leva i förlåtelsen och i vissheten att Gud förlåter och befriar. När vi nu ställer frågan till dig som nu tillhör Guds utvalda, trots att du inte är fullkomlig, trots att du bara är en syndare frälst av nåd: "Vem kan anklaga dig?" så blir svaret: "Ingen kan anklaga oss, eftersom Gud frikänner" Även om anklagelserna kommer, så vet vi att de är falska, eftersom vi tillhör Herren. Jesus som sitter på Guds högra sida och som vädjar för oss. Gud bor i oss och vi behöver inte längre leva i fruktan i; "ni har fått en ande som ger er söners rätt att ropa "Abba Fader! Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn" Rom.8:15-16