Min relation till Gud är inte kass

"Han sade: Håll dig nu till mig, stå tätt invid min sida, mitt liv och allt jag ger för dig. Jag själv vill för dig strida, ty jag är din och du är min. Jag är hos dig, och ingenting oss från varann kan skilja." Sv.ps. 32:6

Min relation till Gud kan aldrig bli kass, om jag håller mig till honom. Mina känslor kan skifta. Jag kan känna mig övergiven. Jesus blev människa. När han levde på våra villkor här på jorden, så fanns det tillfällen då även han kände sig övergiven. Han utropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." Gud hade inte övergivit honom, men han fick känna hur vi människor har det. När vi har det som mest jobbigt och vi tycker att allt går emot oss, så är han närmare oss än vi anar. Det finns en dikt som handlar om detta: "Fotspåren i sanden" Dikten handlar om en dröm där diktens subjekt vandrar med Gud på en strand och ser hur de bådas fotsteg går tillbaka genom livet. När diktsubjektet konfronterar Gud för att det vid särskilt svåra perioder under livet bara finns en uppsättning fotspår svarar Gud att det var under de perioder personen blev buren.

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest. HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig. Författaren okänd

Så här skriver Emil Gustafsson i sina Samlade skrifter sidan 175-176:

"Din svaghet, din fruktan, dina frestelser, dina onda anlag, och din tröghet att fatta de himmelska tingen skall icke driva Gud ifrån dig, utan föra honom närmare dig. Dessa dina lidanden skola draga ned hans ömmaste kärlek över dig stackars späda varelse. Han skall sitta bredvid dig som en sköterska. Han skall övervaka varje förändring i ditt tillstånd. Han skall vaka över dig med outtröttlig omtanke. Han skall uppfylla alla dina behov. Du är ett barn. Men moder och barn förstå varandra. Han skall undervisa dig om ting som är fördolda för de visa och kloka, men uppenbarade för de späda barnen, genom ord, vilka även de kan förstå. Vila ut hos honom. Han skall icke lämna dig, förrän du har uppnått den fullkomliga mogenhetens skönhet i Kristus Jesus. Denna kärlek vare din själs ankarfäste. Djävulen skall mer än en gång anfalla din tro på Guds kärlek. Och har du förlorat denna förvissning, då är du svag och vanmäktig. Kasta dig på Herren med ett nyfött barns hjälplöshet och behov. Kasta på honom ansvaret för din ledning, ditt beskydd och din förlossning. Om du ej kan förstå hans vilja, så vänta av honom, att han skall uppenbara den för dig. Om du ej kan hava de känslor du borde hava, så tro att hans känslor för dig äro oföränderliga."

Jag blir frimodig och full av hopp, när jag läser det här. Trots det är jag just nu inne i en period där jag känner mig övergiven, inte av Gud, men av människor. Detta behöver inte bero på människorna, utan lika mycket på mig själv. Jag har tillåtit mig att bli sårbar genom att själv provocera emot lögn och villfarelse. I detta utsatta läge blir man ofta missförstådd och övergiven. Men jag vet på vem jag tror. Jag håller mig till Gud och min relation med honom kan aldrig bli kass, även om det skulle kännas så.