23 juli 2020 2,30 på natten I över
en timmas tid har Ulla-Britt kämpat med svåra smärtor som kommit i
attacker med några minuters mellanrum. Det är hemskt att stå vid
sidan och se på och veta att ingen har rättighet att helt förlösa
henne från detta återkommande lidande. Personal ifrån LAH har
åter varit här och förutom den injektionspump som hon har
installerad har de gett ökat tillskott av lugnande och
smärtlindrande injektioner. Efter plågsamma och panikartade
rörelser i sängen har sprutorna äntligen gett resultat och
Ulla-Britt har åter igen fått tillfälligt ro. Vi väntar otåligt
på att döden skall komma och att hon skall få en salig hemfärd..
Men etiken och känslan för människans värdighet förbjuder oss
att tänka på att någon skulle få rättighet att utföra ett
sådant ingrepp. Det är bara Gud som tillåter döden att befria
människan hur svårt hon än plågas. Herren skall bereda en utväg.
Det tror vi på och förväntar oss.
Frågan om dödshjälp, som fortfarande är förbjuden i vårt land har inte något med vår tro på Gud att göra. Jag tror på Gud, men jag tror också med stöd av det jag läser i Bibeln och det som mitt sunda förnuft säger mig att människan har fått ansvaret att förvalta livet och skapelsen både när det gäller människor och djur. Vår barmhärtighet mot djuren tillåter oss att befria dem ifrån svårt lidande, men fortfarande tillåter vi att människor plågas in i det allra sista. Det som sjukvården så heroiskt erbjuder är lindring ifrån de värsta plågorna, men jag konstaterar också att passiv dödshjälp ges genom att ta bort livsuppehållande mediciner. Jag undrar var går gränsen? Det här är svåra frågor. Jag vet det, men frågan om förbud mot dödshjälp förs ofta av dem som inte sett skymten av död och lidande. När jag ser hur Ulla-Britt plågas tänker jag att det bästa som kunde ske vore att vi kunde tillåta att i vissa fall så som detta kunna ge denna tillåtelse till läkare och sjukvårdspersonal.
SvaraRadera