Jag tror på Gud och på bibeln!

Min tro på Gud och Jesus är byggd på Guds ord. Det innebär att bibeln är Guds ord för mig. Så är det och så har det alltid varit ända sedan jag som barn tog emot Jesus som min personlige Frälsare och Herre. Redan vid åtta års ålder blev jag döpt i vatten och visste redan då vem jag trodde på.

Tron på Jesus är en fullkomlig visshet. Jag vet på vem jag tror. Jesus som jag tror på förändras inte. Jesus Kristus är densamme i går i dag och i evighet.

Men min tro på Gud har förändrats under livets gång, Den har växt, vilket bildligt talat innebär att kläderna som jag tidigare burit blivit för trånga. Ibland har det varit svårt att byta kläder. Det har till och med inneburit försakelse att skiljas ifrån en del kläder som jag tyckt om. Andra gånger har det varit frestande att slänga ut alltsammans och ta på sig något helt annat. Något som är mer världsanpassat och inte alls påminner om det jag förut haft.

I Psaltaren läser vi om en man som hette Asaf. Han hade frestats att tänka på samma sätt när det såg ut som det inte spelade någon roll om någon var gudfruktig eller ogudaktig. Även de ogudaktigas rikedom växte trots att de uppförde sig fräckt och övermodigt. Han hade precis som folk i alla tider farit vilse med sin tanke på att det borde höra till att de sant troende ska få lycka och välgång, god ekonomi och bli befriade från alla sjukdomar och sorger. Ja det gick så långt att han avundades de övermodiga när han såg att det gick dem väl. Han var nära att stappla med sina fötter och hans steg var nära att slinta. Ja han var helt enkelt färdig och höll på att lida skeppsbrott i tron. Men så står det att han gick in i Guds helgedom och insåg hur det går med dem till slut. Det finns en del som tror att Gud redan här i tiden straffar människorna för deras synders skull, men så är det inte Gud är inte orättvis så som det kan se ut för våra ögon. Lidandet som vi får gå igenom i den här världen, som drabbar alla på olika sätt är inget straff utan ett sätt för Gud att fostra oss till att vända oss till Gud i både glädje och sorg.

När jag haft det som psalmisten Asaf har jag varit färdig att slänga ut barnet med badvattnet och välja den lättaste vägen, det vill säga att jag varit frestad att leva som de allra flesta . Det är i sådana stunder när mörkret har känts kompakt, som jag fått erfara hur jag blivit buren över bråddjupen av en osynlig hand. Min tro har växt och jag har åter igen fått ta på mig nya kläder.

Det spelar ingen roll om det går mig väl i livet eller om mitt liv är fyllt av prövningar och lidande. Det som har någon betydelse för mig är vem jag har med mig under min vandring. Precis som Asaf skriver:

”Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.”

Fortsättning följer.  SE HÄR