Behöver kristendom och humanism varandra?

Fatta mod ge världen liv!

Svenska Kyrkans nya Biskop i Linköpings stift Marika Markovits, har som valspråk för sitt ämbete följande ord: ”Fatta mod ge världen liv.” När hon i tidningen Dagen får frågan om hur hon ska använda valspråket svarar hon:

”Jag vill att människor ska uppfatta att jag stöttar dem i att fatta mod, att människor ska tro på sig själva. Som kristen och biskop i kyrkan är också målet att världen ska leva, att vi skapar en hållbar värld.”

Stefan Gustavsson i tidningen Världen i dag

menar att denna uttydning av valspråket väcker en del frågor. Han ifrågasätter att kyrkans uppdrag skulle vara att få människor att tro på sig själva och anser att modet kommer från tro på Herren.

Jag skulle vilja säga att tron på Herren blir möjlig först när människor tror på sig själva och på sin förmåga att uppleva trons och Andens vittnesbörd i sitt eget hjärta och inte från utifrån givna texter och trosformuleringar

Han ifrågasätter också kyrkans uppdrag att skapa en hållbar värld och anser att Jesus inte talar om en hållbar värld, utan om det eviga livet.

Jag skulle vilja säga att vi lever i den här världen och så länge vi är i världen måste vi vara med och skapa förutsättningar för hur den ska vara hållbar och hur vi skall leva i den. Detta bör i allra högsta grad vara kyrkans uppdrag och jag är därför tacksam för den nya biskopens valspråk.

Gustavsson menar att vi lever i en kultur som har avvisat den kristna tron och nu försöker ersätta den med sekulär humanism.

Jag menar att den kristna människosynen faktiskt delas också av de sekulära humanisterna. Där har vi något gemensamt med undantag av ateismen som förnekar Guds existens.

Den sekulära humanismen utgår från människan – det är därifrån namnet ”humanism” kommer. Den kommer ur insikten att vi människor – på gott och ont – är utlämnade till oss själva och varandra. Vi måste själva och tillsammans ta reda på hur verkligheten fungerar. Vi måste själva och tillsammans ta ansvar för hur vi uppför oss och tar hand om varandra. Ingen utom vi själva har ansvar för våra egna liv och vårt gemensamma öde.

Sekulära humanister tror att den här världen och det här livet är allt vi har.

Det är på den punkten vi skiljer oss åt. Vi som har en kristen bekännelse, tror också på det eviga livet och på vikten av att leva ett liv i gemenskap med Gud. Vi tror även på den övernaturliga verkligheten

Vi bör därför försöka leva våra liv så bra som möjligt och underlätta för andra att få chansen att göra detsamma. Alla människor har rätt att med utgångspunkt i förnuft och medmänsklighet bli bedömda utifrån sina egna förtjänster. Den sekulära humanismen menar sålunda att vi människor bara har oss själva och varandra. Se källa:

https://humanisten.se/2021/11/01/sekular-humanism/

Den kristna humanismen räknar också med Guds existens.

måndag 31 oktober 2022

Kristendom, humanism, förnuft, tro, vetenskap och religion

Citat ur ”Gud är större” av Antje Jackelén sidan 28-29:

”Det finns likheter mellan en humanistisk och religiös agenda. Även en kristen kan skriva under mycket av humanismens ide och handlingsprogram. Visst går det bra att vara icke-religiös humanist, men det går lika bra att vara troende humanist (i ordets vedertagna betydelse) Man skulle rentav kunna säga att kristendom och humanism behöver varandra för att bli spänstiga. Humanismen påminner om kristendomen om dess relation till det allmänmänskliga-den är filosofins påminnelse om att kristendomen inte får bli en angelägenhet bara för insiders och kyrkan aldrig en klubb för inbördes beundran. Kristendomen påminner humanismen om att koncentrationen på det mänskliga, även det universellt mänskliga, slår fel när den urartar i ett mänskligt navelskådande, som glömmer resten av världen och skapelsen."

När man läser förbundet Humanisternas programförklaring slås man av den starka tilltro till förnuftet som den ådagalägger. Om människan bara tillåts vara förnuftig och befrias från »religion och annan vidskepelse» - som Christer Sturmark (f.1964) kallar trostraditionerna i sin bok Tro och vetande 2,0 (2006) – så kommer allt att ordna sig.

En blick på historien visar att det inte är så enkelt. Visserligen är det rätt att rationalismens filosofi har bidragit en hel del till att främja vetenskapen och framväxten av de mänskliga rättigheterna. Men rationalismen har lika litet som kristendomen eller någon annan religion kunnat skydda mänskligheten från våld och grymhet, vare sig de utövats i revolutionens eller i kolonialismens tecken. Ateistisk rationalism framstår inte som något lovande botemedel mot krig och orättvisor. Även den förnuftiga människan gör sig skyldig. Och skuld och skam är erfarenheter som omfattar mer än förnuft. Och som kräver en försoning och ett helande som överstiger det som förnuftet kan erbjuda.

Både förnuft och tro är starka krafter som kan göra underverk när de är som bäst, men även leda till katastrof när de kommer på avvägar. Bruk och missbruk ligger alltid snubblande nära varandra. Vetenskap och religion har åstadkommit lysande resultat, samtidigt som grymma brott begåtts i bådas namn. Just därför behövs kritisk och självkritisk granskning över hela linjen. Och just därför är det märkligt att Humanisterna är så skeptiska mot de institutioner i samhället där den kritiska och självkritiska reflektionen över religionens teori och praxis ska äga rum, nämligen de religionsvetenskapliga och teologiska fakulteterna.

söndag 7 mars 2010

Religion och humanism

Religion och politik har varit mitt tema i några artiklar. Att det finns en rädsla hos många för religionens inflytande över politiken, behöver inte alltid innebära att man är religionsfientlig. De som varit mest religionsfientliga kallar sig tyvärr missvisande för humanister. Christer Sturmark och hans förbund står för den sekulära humanismen. De accepterar inte övernaturliga företeelser och skeenden i världsbilden, men är ingalunda ensamma om att framhålla den enskilda människans värde och värdighet.

Religionen får sin särskilda betydelse just genom humanismen. Detta innebär att begreppet humanism felaktigt och ensidigt förknippats med det som är sekulärt.

Låt mig upprepa det jag tidigare har skrivit att samhället är och alltid har varit sekulärt. Att påstå något annat är enligt min åsikt vilseledande.

Humanismen däremot är inte enbart sekulär. Om Humanisterna (Humanistiska föreningen) tar sig friheten att påstå det så är det lögn.

De kan inte anse sig ensamma om att reagera inför de övergrepp som skett i religionens namn. De är inte heller ensamma om att reagera inför de fundamentalistiska övertoner som hörs från högerextremistiska rörelser. Dessa som tyvärr finns bland en minoritet av kristna och även inom andra religioner.

Vi lever i ett land där vi har religionsfrihet. Om man tror att frihet från religion är humanitärt, så har man tagit grundligt fel.

Vi lever i ett samhälle där hatet mot oliktänkande breder ut sig allt mer. Anledningen till detta är för det mesta okunskap. Samtidigt kan vi se att hatbrotten ökar både mot judar, muslimer och kristna. Om humanisterna kan kalla sig för humanister och samtidigt arbeta för ett samhälle fritt från religion, så undrar jag vart humanismen har tagit vägen.

I ett samhälle som blir alltmer mångkulturellt behövs kunskap, inte minst religionskunskap, som bör få en ännu större plats i grundskolan. Om Christer Sturmark ”tror att kristen tro är fullt jämförbar med tron på tomtar och troll,” ”Om det speglar hans ärliga uppfattning behövs knappast något ytterligare argument för behovet av en fördjupad religionsundervisning.” (citat: Dag Tuvelius, Kyrkans Tidnings ledare 4 mars)