En text om personlighetstyper

 Just nu är det inne att skriva och tala om personlighetstyper i TV och andra media.

Det jag här skriver om handlar om hur det är att vara INTROVERT, EXTROVERT, AMBIVERT, MAVERICK, STRAIGHT-TALKER PYKNIKER ELLER LEPTOSOM.

Ambivert - så vet du om du har den personlighetstypen.

Finns det någon plats för introverta i kyrkan?

Är du pykniker eller leptosom?

En Maverick

skrev jag år 2008 och handlar om en viss personlighetstyp

Ordet kommer från en politiker i Texas, som levde på 1800-talet. Han hette Samuel Augustus Maverick och var även Ranchägare. Som sådan vägrade han att märka sina kor. Sedan dess har begreppet ”maverick” stått för personer som envist går sin egen väg. Det handlar ofta om politiker som vägrar att sätta en partistämpel på sig och som vågar följa sin egen övertygelse. Läser man om ordets betydelse i Wikipedia den internationella versionen, så innebär även begreppet ”maverick” att vara ”ensamvarg.”

En maverick blir ofta missförstådd och får ofta felaktiga beskyllningar av dem som inte har samma uppfattning, med andra ord blir ett lättfångat byte av majoriteten.

Jag har funderat över den typen av människor. Den kanske inte ingår i den psykiatriska vokabulären eller om den har andra namn där. Kan det vara så att den är genetiskt betingad? Svar: Ja, självklart är det så. Om man nu tycker att man är en maverick, så behöver man inte skämmas för det. Man är i så fall i gott sällskap av många betydelsefulla män och kvinnor i världen. Jag tror att det behövs ”maverickar”, som vägrar att låta sig likriktas, som vågar säga sin mening och bli missförstådda och som vågar bära smäleken från omgivningen. Det finns alltför många lismande kameleonter. Jag önskade att jag vore en maverick, men tyvärr låter jag mig alltför ofta duperas av dem, som har för lite fakta på fötterna. Dem som blåser upp till strid över faror som inte existerar och som förstärker de missuppfattningar som länge odlats i de konservativa ladorna.

En straight-talker

Skrev jag år 2008. Handlar om mitt bloggande.

Det här är mitt sätt att förkunna det budskap jag tror att jag fått från Gud. Det här låter väldigt ”överandligt”, men det är inte meningen att det skall uppfattas så.

Det finns en skepsis mot bloggande, ja till och med en rädsla hos en del, att ge uttryck i skrift för vad man känner. Jag är nog för naiv för att förstå detta eftersom jag tycker att det är en förmån att få skriva och säga sin mening. Det som kallas för yttrandefrihet skall man vara tacksam för.

Att få säga sanningen är däremot inte alltid så lätt. Sanningen kan vara både obekväm och obehaglig. Mycket av det som sägs och skrives är ofta effektsökeri och detta är inte alltid detsamma som sanningen utan det kan i stället skymma sanningen.

Vem kan föra fram sanningen så att den både syns och hörs i en värld som är full av lögner? Det finns nog ingen som kan göra det på ett fullkomligt sätt. Att vara ett sanningsvittne måste innebära att våga ge uttryck för det man kommit fram till med en ödmjuk insikt om att man bara har en liten del av sanningen.