”Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga?” 1.Kor.6:1
Medlemmarna i församlingen i Korint hade börjat att tvista med de romerska domstolarna i Korint i frågor som Paulus ansåg att de borde ha kunnat lösa inbördes.
De kristna kallades här av Paulus för ”de heliga” Om man är helig så är man enligt Guds ord, avskild för Gud. Då är man partners med alla andra som är ”de heliga” och inte motståndare. Då finns det ingen orsak att gå till rätta med den andre. I synnerhet inte inför ”de orättfärdiga”, skriver Paulus. Vilka är det då som är orättfärdiga? Bibeln säger att det är de som handlar i strid mot det gudomliga. Motsatsordet är ordet ”rättfärdig”, Den rättfärdighet som kännetecknas hos ”de heliga”
Paulus menade alltså att tvister mellan de kristna skulle lösas inbördes.
”när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, någon som kan bli skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er.” 1 Kor. 6:4-7.
Vi har alla anledning att fråga inför vilka det är som vi tvistar och vad det är vi tvistar om. Vi behöver en ödmjuk inställning och en ökad självinsikt, utan att fördenskull utplåna oss själva.
Jag menar att det även i vår tid borde finnas tvister som skulle kunna lösas på ett annat sätt än vad som ofta sker. Inte minst i sociala forum, såsom facebook etc.
Jag kopierar här från Taizékommuniteten:
”Att vara inblandad i en dialog med kristna från andra bekännelser innebär att lära sig att vara partners snarare än motståndare. Dialog är inte en process som strävar efter ömsesidiga eftergifter, som i diplomatin.
Det viktiga är att gemensamt söka upptäcka så mycket som möjligt av Kristi ansikte, hans vilja för världen, för kyrkan, för hela den mänskliga familjen. Ingen tradition kan hävda att den äger hela Kristus. När vi blir medvetna om detta, upptäcker vi att vi behöver varandra så att Kristi ansikte kan stråla i sin fulla glans.
”Kristendomen,” sade en 1900-talsteolog, ”är en religion vars utmärkande karaktärsdrag är att ta hänsyn till allt ur perspektivet ’inte utan andra’”. Världen har ett trängande behov av det som kan komma från kristna som vet att värdesätta sina gåvor och att sätta dem samman. Det var av detta skäl som Broder Alois i ”Upprop för försoning mellan kristna” skrev: ”Hur kan vi svara upp mot vårt samhälles nya utmaningar, speciellt sekulariseringen och den ömsesidiga förståelsen mellan kulturer, om vi inte samlar ihop de gåvor som den heliga Anden placerat i alla kristna familjer?”
”Det fanns en tid när en antagonistisk relation styrde utgången av varje möte mellan kristna av olika bekännelser. Ytterst lite sann ”dialog” förekom, snarare var det ”monologer sida vid sida”. I stället för att leta efter den mängd sanning som finns hos de andra strävade man efter att försvara den motsatta ståndpunkten till vilket pris som helst. På så sätt uppstod många karikatyrer och stereotyper, artificiella bilder som vi än idag har svårt att frigöra oss ifrån. Allt detta ledde till en ömsesidig utarmning, inte bara för att de andras gåvor försummas utan också för att beslutet att opponera mot andra får oss att tolka vår egen tradition på ett sätt som deformerar den.
Om jag inte försöker upptäcka andra utifrån det bästa som de har inom sig, är jag inte i en dialog. Jag måste lära mig hur jag gör för att lyssna. Ingen begär att jag skall förneka sanningen, att hålla med om allt. Men det kan innebära att jag behöver erkänna att det finns andra sätt att formulera problem, andra utgångspunkter och slutsatser som har sin legitimitet, andra ord som kan tjäna tron. Ju starkare förankrad jag är i det som är fundamentalt, desto mindre rädd är jag att acceptera olika uppfattningar som inte hotar det fundamentala.
För att hålla en dialog som partners måste vi lära oss att inte finna vår identitet i isolering från, eller opposition mot andra, utan i relation och givande. Det är mycket mer likt själva livet!”(slut citat.)
Jag ställer därför frågan: ”Vilka är det som är våra partners ibland de heliga, och vilka är de heliga?” Det finns bara en enda grund på vilken vi blir heliga och det finns bara en enda helighet.
"Om du är i Kristus är du helig så som han är helig."
"Också er, som tidigare var främmande och i sinnet fiender med onda gärningar, har han nu försonat i hans kötts kropp genom döden, för att han skulle ställa fram er inför sig, heliga och obefläckade och ostraffliga om ni förblir i tron" (Kolosserbrevet 1:21-23, Reformationsbibeln).
Detta är det enda sättet vi kan bli heliga på.
Och detta är tillräckligt, eftersom all vår synd blev sonad när Jesus dog för oss på Golgata. Gör därför anspråk på din helighet, vilken är Jesus Kristus. Du och jag får vara en del av hans kropp – de heliga, genom tron på Jesus.
”Vi har alla sett att Gud kan rädda till och med det värsta av mänskligheten. Vi kan titta på den värsta tjuven, mördaren, knarkaren eller alkoholisten – människor som inte har några goda gärningar alls – och med visshet säga om dem, "Genom omvändelse och tro har de rättfärdiggjorts i Jesus."
Det är Guds äkta frälsande kraft. Men många kristna lever som om deras egna ansträngningar och bemödanden är tillräckligt för helighet”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar