De säger att jag sticker ut hakan när jag säger min mening. Därför får jag räkna med att bli slagen på käften. Det kostar på att säga sin mening. Det har du naturligtvis rättighet till, brukar de säga, men då får du också skylla dig själv om du får stryk. Kanske vill de mitt bästa, eller också är de rädda för att någon skall lyssna på mig. Det händer visserligen att en del gillar mina bloggar. Det är verkligen uppmuntrande att ibland bli bekräftad.
Det började när jag var barn. Den där ska vi täppa till truten på, sa killarna i skolan. De ställde mig mot väggen och kastade stenar på mig. I kyrkan sa man till mig att jag skulle tacka Gud för att jag fick lida för min tro på Jesus. Se där kommer Jesus, skanderade man på gatorna i stan och på skolgården. Välsigna stenarna sa de hänsynslösa mobbarna.
Min barndomsvärld var svart och vit. En del var frälsta. Dem skulle man hålla sig till. De ofrälsta tillhörde världen och representerade den svarta sidan. Man skulle ta avstånd ifrån dem och inte beblanda sig med dem. Gå inte i ok med dem som inte tror. Ja så står det ju skrivet. Hur skulle man tolka detta? Det fanns mycket tydliga gränsdragningar i den kyrka jag tillhörde och man uteslöt dem som inte levde upp till det mönster som gällde för den bibliska församlingen. Syftet var att hålla församlingen ren och obesmittad av världen och jag tycker nog att syftet i sig var gott, men jag har senare förstått att det inte finns någon församling som kan leva upp till detta ideal.
Jag kände mig i alla fall hemma i församlingen jag tillhörde och hade inte några problem med att anpassa mig. I min barndoms kyrka fanns möjlighet för mig att växa i min tro på Gud. Där fick jag lära mig att sjunga, spela och vittna om min kristna tro. Självklart fick detta konsekvenser, när jag inte kunde hålla detta för mig själv. Jag blev hånad och utfryst i skolan och på gården och gatan där jag bodde.
Nu är läget annorlunda. Världen är inte längre svart eller vit. Livet innehåller många nyanser. Jag kan vittna om Jesus och bli respekterad av dem som inte tillhör någon kyrka eller har en kristen trosbekännelse. Allt har förändrats och ser annorlunda ut. Detta gör mig taggad. Nu försöker jag använda min förmåga till att uttrycka vad jag tror på, bland annat genom min blogg. Det är nog sant som en del av mina troende vänner säger till mig, att jag får räkna med stryk när jag sticker ut hakan, men som jag sa till en vän häromdagen: Jag är den jag är och det tänker jag fortsätta med och hoppas att ni står ut med mig, även när jag ibland sticker ut hakan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar