Det förflutna som varit osunt dröjer sig kvar och har svårt att släppa sitt grepp

Tänk om det vore så väl att vi kunde lämna det osunda förflutna bakom oss. Margareta Benson beskriver i tidningen Dagen sinaupplevelser av detta (Barndomens skräck dröjer kvar.) och tackar Peter Hallström som tidigare skrivit om sina upplevelser.(Varför skriver kristna hatbrev) Tyvärr finns det fortfarande bloggar som kallar sig kristna som använder sig av samma osunda och fanatiska metoder och genom sina ständigt återkommande ångestskapande artiklar sprider villfarelse via internet. Allt detta måste fram i ljuset och avslöjas. Det märkliga är att ju mer kontroversiell en blogg tycks vara desto mera välbesökt blir den.  Tack till Dagen för dessa artiklar. Nog är det bra mycket bättre att så som Carl Henrik Jaktlund skriver: längtan efterlyckliga slut en dag kommer att uppfyllas.

Se även min föregående blogg som handlar om min bror som lämnade efter sig en text med En tvivlares efterlämnade tankar

Se även min bloggpost med rubriken Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar

Brev från en tvivlare

Läs det i slutet av denna bloggpost med rubrik: ”En tvivlares efterlämnade tankar”

Det har skrivits mycket om Peter Hallströms artikel i Dagen: ”Varför skriver kristna hatbrev”

Michael Casselbrant skriver så här i en kommentar på Mikael Karlendals blogg:

”För oss ”gräsrötter” är Hallströms artikel intressant. Den innehåller ett starkt vittnesbörd om en trosvandring som jag tror, kan säga att jag vet tack vare samtal med vänner, är minst lika viktig som tankeställare och vittnesbörd för andra personer med samma typ av erfarenheter som Peter. Att vi inte – Peter, Du eller jag – blir klara i vår tro, måste vi nog erkänna, troligtvis varje dag.

Och det är här Peters fråga blir så viktig. Om jag har återvunnit en tro, går ut och berättar om den, varför skall då människor tillskriva honom och säga att hans tro inte är en ”mogen tro”? Om det är hatbrev eller inte blir egentligen en underordnad fråga.
Men Peters fråga och känsla är; ”Var kommer ert bottenlösa förakt och hat ifrån? Kan det ha att göra med att ni också lärde er förakta inte bara synden utan också syndaren när ni var små? Jag bara undrar, jag bara frågar.”
Borde inte de trossyskon som har kommit en liten bit längre på vägen snarare uppmuntra och stötta, än att trycka ner? Är det så att de som har levt många, många år i den skyddade kyrkliga tillvaron inte kan ta till sig att tro, för många människor är svårt? Är det för att en strikt bokstavstroende i sin iver att vara strikt inte vågar att ställa frågorna? Känner sig hotad? Borde det inte vara tillåtet att tvivla på jungfrufödelsen eller om det finns ett helvete? Teologer har ju diskuterat detta i århundraden. Det kan ju då inte vara rimligt att döma ut en nykristen genom brev, tillmälen eller förklenande omdömen typ, ”icke mogen tro”.

Eller är det för att de som funnits i kyrkan under ett helt liv tar åt sig eller känner sig felaktigt anklagade av kritiken? Är detta fallet borde man ju snarare inleda ett samtal, inte gå i försvarsställning. För man vill väl fortfarande vinna fler för Guds Rike”

Jag har tänkt mycket på min bror. Han upplevde sin barn och ungdomstid på liknande sätt som Peter Hallström beskriver. Han skrev ned sina tankar och jag skriver av hans berättelse här:

Varför kände han sig utanför den gemenskap som borde varit hans?
EN TVIVLARES EFTERLÄMNADE TANKAR ”…Jag förnekar inte att jag trodde på de människor som sade sig ha mött Gud i sina liv. Hur ska man annars förklara hur en röst, en himmelskt spröd stämma bryter igenom församlingens höga glädjebrus. I ett stigande crescendo får rösten andra att tystna i ödmjuk bön och lyssna. En röst från en annan värld, eller är rösten enbart inspirerad av sin tro? Hur ska man kunna förklara?….Mitt intellekt ville analysera, men mina känslor ville saklöst acceptera och mitt hjärta ville ha drömmen att det var ett budskap från Gud, men jag kunde inte och ville inte ta ställning…Det var den andliga upplevelsen jag längtade efter och som jag sökte, men jag fann den aldrig. 

"Två vägar skildes åt i skogen../jag tog den mest befarna,/ och det förändrade allt." (Robert L. Frost.)

Solen strålar ner från en klarblå himmel, men mörka moln täcker min. Jag sitter med några andra nedanför en banvall. Vi dränker vår oro. Flyr in i dimmorna. Inga broar finns emellan oss. Vi är långt ifrån varandra, trots vår samvaro. Flykten från livet och ångesten över tillvaron är vår gemensamhet, men vi nämner den inte med namn. Ovanför oss går tågen förbi. Vagnar fyllda av resenärer, människor som reser bort. Tänk om man kunde få följa med och fly bort från tillvaron. Att fly bort från det liv jag levde. Jag går hem…..

O sällhet stor som Herren ger. Församlingen sjunger:”O sällhet stor som Herren ger….Jag känner ett hål i min själ. Jag gråter, inga tårar. Jag gråter inombords. Var är du min sällhet stor? Gud har du glömt att jag finns till? Jag har en så stor längtan, men jag vet inte vad jag längtar efter. Är det längtan efter att få möta Gud, eller är det bara en längtan efter en slags upplevelse utanför den jordiska tillvaron….

"Må endast din vilja ske i mig/och i alla dina skapelser-/jag önskar ej mer än detta, Herre/i dina händer överlämnar jag min själ."(Charles Eugéne de Foucauld)

Hade jag kunnat be den bönen med ett ärligt hjärta? Nej jag tror inte det.

En dröm: Jag sover. Mamma kommer till mig. Följ med mig, jag vill visa dig något. Hon tar min hand. Vi går in genom en port, in i en stor upplyst sal. Tusen och åter tusen människor fyller salen. Den stora vita flocken. Vänta får du se, säger mamma och långt där borta, bortom alla tusende människor stiger det upp ett ljussken. Starkt som solens ljus. Är det Gud? Mitt bröst fylls av en enorm känsla. Det vill sprängas av hänförelse. Sorlet i salen stiger till ett glädjebrus. Mamma säger: Nu får du gå igen. Du får inte vara kvar här längre. Du måste gå! Jag vaknar. Var fick jag drömmen ifrån? Fanns Gud den natten? Ville mamma säga mig något?

Åren går. Jag flyr mer och mer och dränker min ensamhet, ångest och oro och mina tankar. Många gånger försvinner jag in i andra världar, som inte existerar, fantasifoster av min hjärna, efter veckor av drickande. Ur de mörka skuggorna växte skräckbilder fram projicerade av mitt omtöcknade huvud. Delerium…röster som hånfullt skrattar..Du ska aldrig tillhöra de lyckligas skara. Paradiset kommer aldrig att bli din arvedel. Lösgjorda figurer ur skuggorna närmar sig. Jag drar filten över huvudet och blundar……Aldrig skall du tillhöra de himmelska skarorna. Jo ropar jag, det kommer jag att göra….från rummet hör jag andra röster med ett annat budskap. De sjunger himmelska sånger om räddning och frälsning…deras röster överröstas av de hånfulla…..

Jag tar ett trappsteg/närmare Gud/ Inte min barndoms Gud/som han framställdes/av de som fostrade mig. De gav mig en bild / av en orättfärdig Gud./ Till honom som de tillbad./Han skrämde mig./Gav mig skuldkänslor / för att vara människa/ med svagheter. / Sådana svagheter /jag inte fick ha/ för min barndoms Gud……

Min far: En del av mitt ursprung. Tystnade hans röst när han gick bort? Jag kan ändå höra. Hans förmaningar och goda råd. Hans tro på Jesu lära. Blev allting som han sagt. Att ovanför stjärnor allt strålar klart. Jag undrar och tänker så: Fick han se sin skapare, den han trodde på. Tänk om hans röst kunde nå ned och ge mig svar härpå….” 

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar

Finns det någon därute som aldrig varit rädd? Nej, det finns det säkert inte. Rädslan förföljer oss som en gläfsande hund på olika områden av vårt liv. Om vi inte håller rädslan under kontroll så kan den åstadkomma tvångsföreställningar som kan bli till skada för vår hälsa och vårt välbefinnande. Detta kan ofta kulminera i rädsla för själva rädslan.

Jag vet vad detta innebär och har genomlevt ett liv fyllt av ångest och depression, men jag har funnit styrka, mod och tillförsikt i min kristna tro och i den bönegemenskap som jag får ha både själv och tillsammans med andra kristna.

Det jag lider av kallas för Generaliserat ångestsyndrom

Under många år har jag under läkarkontroll ordinerats antidepressiva läkemedel som varit till mycket god hjälp och den senaste tiden har jag haft god hjälp av ett läkemedel som kallas Lyrica.

Man kan undra varför en kristen människa överhuvudtaget skall behöva vara rädd, eftersom löftet som Gud har gett är detta: ”Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet; att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” 1. Joh. 4:16-18

Jag håller med en del som säger att det är dumt att skrämma människor med helvetets eld och tal om straff, men man kan se saken från ett annat håll.

Om det nu är så att helvetet skulle finnas och att man av någon anledning är rädd för att hamna där, så kan man ta till sig detta underbara budskap från Johannes första brev. Då kan vi vara frimodiga på domens dag stod det. Av vilken anledning? ”sådan som Kristus är sådana är vi i denna världen.”

Rädslan för helvetet skrämmer mig inte eftersom jag vet på vem jag tror. Jag vet att jag inte behöver vara rädd för något kommande straff eftersom jag får ha mitt liv förankrat i Kristus.

Vem har byggt fängelset med rädslans stenar?

Ibland undrar jag om det är människor runt omkring oss som vill ta kontrollen över våra liv. De vill bestämma över hur vi skall leva och hur vi skall tänka.
. Om detta skriver jag här

Det finns många små påvar som håller i mursleven och vill bygga in oss bakom en mur av rädslans stenar. Syftet ser ut att vara maktbegär. Låt oss för all del inte vara för snabba att demonisera dem. De kan vara lika rädda som alla andra.

Kärlekens apostel Johannes som jag här har citerat var i alla fall av en annan uppfattning. Likaså Anders Frostensson som skrev psalmen ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem” 3:e versen: ”Och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Sv.ps.289

En del säger att fängelset är byggt av den onde. Då har man glidit undan från sanningen anser jag. Det är vi som byggt fängelset, men vårt bygge styrs mer av vår själviskhet än av Guds kärlek. Vi vill själva stå i centrum och lysa med vår stora förmåga till att ha kontroll över läget. Det som lyser igenom är ofta våra övertoner av hat och påstådd säkerhet. ”Det enda botemedlet mot hat fött av fruktan är kärlek”(Martin Luther King)

Att skrämma människor till tro på Gud är en mycket dålig evangelisationsmetod, men den är tyvärr använd både i kristna och andra religiösa sammanhang.

I stället för att vara rädd för vår egen oförmåga till att lösa rädslans problem, så kan vi söka Gud och be till honom om att få ta emot den tro som övervinner rädslan som finns i vår värld. En tro som ger oss inre jämvikt så att vi kan möta livets påfrestningar med en visshet att universum styrs av en Gud som tar vård om oss.

”O döm oss Herre, frisäg oss i domen, i din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.” Sv.ps. 289:4 

Sofia Camnerins uttalande på Equmeniakyrkans blogg har vållat en åsiktsstorm i debatten på internet. Jag tycker att hon har rätt att få uttrycka sin uppfattning och bör mötas med respekt i stället för obalanserade påhopp

Peter Hallströms artikel i Dagen har också väckt en intensiv debatt och samtalsklimatet har även där varit obalnserat och inte särskilt respektsfyllt. Jag vill tacka Peter Hallström för att han ville och vågade skriva.

”Jag har varit avfälling i stort sett hela mitt liv, av ren självbevarelsedrift. Levt mitt liv på flykt undan Gud, eller rättare sagt undan den gudsbild jag blev presenterad inför i den sektliknande pingstförsamling som jag helt utan valmöjlighet hamnade i som liten pojke.

De män – det var nästan uteslutande män som undervisade oss – spred skräck och förakt. De läste Uppenbarelseboken och Paulus brev så att jag skakade av rädsla på nätterna. De drev eftermötena till rena psykosträffar där det skreks, sjöngs och talades i tungor.

Dessa kringresande var ofta självlärda män som efter ett starkt gudsmöte med till­hörande kallelse samt en 2000 år gammal bok i sin hand tog sig rätten att proklamera inte bara vad de trodde sig ha förstått, utan även vad de på fullt allvar sa var sanningen.” LÄS HELA ARTIKELN HÄR.

Med anledning av detta skrev även redaktören Carl Henrik Jaktlund i ämnet:

”Förra veckans debattartikel av Peter Hallström tog skruv likt en pingisserve av Jan-Ove Waldner. ”Varför skriver kristna hatbrev?” undrade han och berättade om stor mängd post som i starka ordalag velat markera mot hans otillräckliga flumkristendom eller till och med velat deklarera hans framtida färd till helvetet.” Bjälken, flisan och dömandet

Mikael Karlendal pastor i Ängelholm skriver på sin blogg att det antagligen var ett olycksfall i arbetet att Carl Henrik Jaktlund skrev som han gjorde LÄS HANS ARTIKEL HÄR

Lovsången i våra gudstjänster del 2

Här följer några länkar i ämnet Lovsång som nu på nytt debatteras i tidningen Dagen.

Så här skrev Gunilla Lundgren i Dagen den 5 juni 2013 om Sångskatten som håller på att gå förlorad:

"I dag får lovsångsteam bestämma församlingssången som med korta sångkörer ger oss ett musikaliskt uttryck från en viss tid och epok. Medan en åldersgrupp i församlingen lyfts och inspireras gång på gång får andra sitta och lyssna. Tanken med församlingssången är att ALLA i församlingen ska få kraft och inspiration genom den! Har dagens församlingsledare blivit historielösa? Var finns pingströrelsens musikhistoria?

Strängmusiken är nog död. Det finns ringa möjlighet för den som vill spela sitt instrument till Herrens ära. Väldigt sällan förekommer stämsång eller blandad kör.

Ett blomstrande musikliv i en nära framtid! Klingar inte de orden skönt? Församlingssången och musiken kan utvecklas om vi vill respektera varandra. Unga och äldre sångare och musiker kan samarbeta. Man kan skapa en musikkommitté med olika representanter från vart decennium så varje ålder med sitt musikaliska uttryckssätt blir representerad. Mötas för regelbundna samtal lokalt, regionalt och på riksnivå och dela erfarenheter. De unga sång- och musikledarna kan lära sig av de äldre sång- och musikledarna sin gemensamma sång och musikhistoria. Yngre och äldre får då samma chans att känna sig hemma i församlingen och delta i församlingssången. Vi kan bara bygga vår musikaliska framtid på vår musikaliska historia." LÄS HELA ARTIKELN HÄR

Lennart Linden skrev följande artikel i Dagen den 12 juni 2013: Mångfasseterad musik uttryck för vår tro:

"Nog är vår längtan att alla åldrar möts i lovsång, bön och lovprisning. Det måste vara möjligt att olika åldrar kan mötas i full gemenskap. De moderna lovsångsteamen eller lovsångsbanden har fått för stor plats, och vi måste ställa högre krav på variation och kvalitet. Det är fantastiskt glädjande att många ungdomar är aktiva och verksamma, det är ju vår ständiga bön, men nog kunde en och annan medelålders eller 50+ också kunna få plats med sina gåvor i församlingens sång- och musikliv.

Under årtionden har församlingarnas orglar med variation av mäktiga toner fått stämma församlingen till gudstjänst för att lova Gud, men de flesta orglarna står oanvända och dammiga, varför? Är vi på väg att skrota orglar och alla akustiska instrument som våra stora kompositörer brukat för att ge oss skön musik till Guds ära?

Gunilla Lundgren tog upp många viktiga frågor i sin artikel som vi hoppas på något sätt får ett samtalsforum, bland annat gemensamma sångutgåvor för nutid och framtid.

Må vi ge tillfälle till samtal i dessa frågor så att vi kan föra arvet vidare till kommande generationer." LÄS HELA ARTIKELN HÄR!

Lovsången i våra gudstjänster

Jag märker i vår församling att många äldre inte kan engagera sig i lovsången därför att man inte kan känna att texterna harmonierar med den inre känsla av äkthet som man saknar, Texterna är ofta väldigt ytliga. Ibland har man svårt att helhjärtat instämma i en del sånger därför att de är introspektiva.

Jag återkommer snarast i ämnet, men hänvisar till en mycket läsvärd artikel i Dagen här.

Lovsång är en spegel av tidsandan
I en enkät i Dagen tycker omkring 70 % av de tillfrågade att det är fel när lovsången blir det dominerande inslaget i gudstjänsten och detta håller jag gärna med om. Det är något de ansvariga mötesledarna bör betänka.

Bön och gemenskap

I församlingen jag tillhör deltar vi regelbundet i onsdagsförmiddagarnas bönemöten. Det är verkligen berikande att träffa systrar och bröder till en stund av härlig gemenskap. Vi brukar börja med att vi sjunger tillsammans, ber och lovprisar Herren. Därefter läser vi ett kapitel ur Bibeln och samtalar över det vi läst. Sedan lägger vi fram bön och tacksägelseämnen och hjälps åt att bedja för det vi lagt fram. Vi får ofta orsak att tacka Gud för bönesvar. Samlingen avslutas med att vi fikar tillsammans. Dessa samlingar betyder mycket för vårt välbefinnande. Det är också betydelsefullt att få tillhöra en församling som prioriterar bönen. Jag uppmanar dig som läser det här att uppsöka en bönegemenskap på den plats där du bor. Du behöver det och den församling du besöker behöver dig.

Ulf Ekman och den teologiska debatten om dopet

Jag är överens med mycket av det Ulf Ekman skriver om den teologiska debatten om dopet i en ledare i tidningen Världen i dag:

"När vi samtalar om dopet bör vi börja med att tala om vad det kristna dopet faktiskt innehåller, inte bara hur och när det utförs……….

Att påstå att barndop som har utförts i den treenige Gudens namn och på grundval av kyrkans tro är ogiltigt, är problematiskt och dessutom sårande för många kristna. Att sakligt samtala om detta innebär att man måste se på dopets båda sidor, både som en nådeshandling och som en troshandling, både som något som faktiskt förmedlar evigt liv och något som vi i tro ska ta emot. Här kan vi fördjupas i vår förståelse och under samtalets gång ha respekt för varandra."

LÄS HELA ARTIKELN HÄR.

Så här skrev jag tidigare om just detta i Ökenkällan:

"Min uppfattning i dopfrågan är fortfarande att det bara finns ETT DOP. Detta dop är varken barndop, vuxendop, troendedop eller kalla det vad du vill. Det är det kristna dopet. Detta dop hur det än sker har en avgörande betydelse i Faderns Sonens och Den Helige Andes namn.

Jag minns med mycket stor tillfredsställelse mitt eget dop och det sätt på vilket det tillämpades, trots att jag nu 63 år senare har fått en vidgad syn på dopfrågan och det dopsätt som tillämpas i andra kyrkor."

LÄS HELA ARTIKELN HÄR.

Så här skriver Kyrkoherde Bengt Magnusson i Tanum, tidigare verksam i Pingströrelsen i tidningen Dagen under rubriken: GUD ÄR STÖRRE ÄN VÅR FÖRSTÅELSE AV DOPET

"En ödmjukare ton och en större respekt för att ingen människa funnit den fulla sanningen, skulle befrukta den pågående dopdebatten i denna tidnings spalter på ett positivt sätt. Att söka sanningen är naturligtvis gott och vällovligt. Men att i sitt sanningssökande stämpla dem som upplever sanningen något annorlunda än man gör själv som på villovägar, leder knappast till bönesvar på Jesu bön om kristen enhet."

LÄS HELA ARTIKELN HÄR

SE ALETHEIA ARTIKELN OM INKLUDERANDE ELLER EXKLUDERANDE FÖRSAMLINGAR