söndag 28 februari 2010

Är Sverige ett kristet land?

Sedan den 1 januari år 2000 är kyrkan i Sverige skild ifrån Staten. Trots detta har kristendomen fortfarande ett stort inflytande när det gäller det religiösa förhållningssätt som finns bland människor antingen de tillhör en kyrka eller inte. Det märks på de värderingar som styr vårt tänkesätt om vad som är rätt och fel..
Att kyrkan skildes från Staten har inte gjort vårt land mer eller mindre kristet. Så länge kyrkan inte har något politiskt inflytande i samhället, så är samhället sekulariserat. Den tiden är för länge sedan förbi då Kyrkan utövade ett politiskt inflytande över folket. De länder och samhällen som fortfarande styrs av religioner uppvisar inga önskvärda resultat när det gäller värderingar och människosyn.
Jag tycker att det är viktigt att hålla isär religion och politik. Den kristendom som påverkat oss i värderingar och traditioner i mera än 2000 år skall vi givetvis vara mycket rädda om, men den kan inte stå över demokratin. Kyrkan kan inte och bör inte vara styrande i politiken, men de kristna värderingarna skall alltid finnas med.
I Sverige har vi religionsfrihet, vilket innebär att vi har rättighet att tro vad vi vill. Denna frihet är något vi ska vara rädda om. Öppenheten och toleransen är stor, vilket också kan skapa problem.
Problem uppstår exempelvis när respekten för det som står i bibeln står över stiftade lagar i samhället. Samma sak gäller för de Sharialagar som styr muslimer.
Det finns anledning att reagera mot de förbud som finns inom ramen för dessa om det leder till förtryck och förbjuder människor att vara klädda på visst sätt eller att delta i det kulturutbud som finns i det svenska samhället.
Kvällens TV-program Kalla fakta visade ett reportage ifrån Rinkeby, som speglade detta.
Just därför kan inte Bibeln, Koranen eller någon annan religiös urkund få styra över demokratiska beslut. I Samhället finns kyrkan och möjligen andra byggnader för andra religioner, men i allt är det friheten som skall råda.
Kyrkan får aldrig bli en maktstruktur i samhället.

Dagenartikel om moskébygge i Rinkeby

tisdag 23 februari 2010

Ingen människa är en ö

Vill så gärna skriva ett inlägg om kristen individualism när det finns så många krafter som försöker vilseleda. Jag hittade några citat som jag lånar. Det ena från Ulf Bjereld och det andra från bloggen Vänstra stranden:

”att finna sanningen i en värld där godheten verkligen försöker men inte lyckas nå ända fram. Sanningen finns - som så ofta - i oss själva. Men vill vi se den? Bör vi se den? Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv, skrev John Donne, och fortsatte varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten”
http://ulfbjereld.blogspot.com/
”Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. En kristen tro har svar på många av de frågor som vår tid ställer, eftersom kristen tro bejakar individen fullt ut. När Jesus möter en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) talar han med henne, bejakar henne genom att be henne om en tjänst. Han ser inte hennes tillhörighet till vare sig ett kön eller ett folk som han som judisk man inte bör tala med. Han ser henne som individ. När Jesus uppväckte Lasaros som legat död i fyra dagar lät han sig bevekas av Marta och Marias förtvivlan över att ha förlorat sin bror (Joh 11:17-44). Han såg deras sorg och bejakade den. När Jesus uppstått kan Tomas inte tro på det, men Jesus låter honom känna på sin kropp för att Tomas skall tro (Joh 20:24-29). Jesus hänvisar inte Tomas till profetiorna, till Toran eller till de skriftlärde. Inte heller till sitt eget vittnesmål före korsfästelsen. Nej, han bejakar Tomas tvivel och låter honom själv förvissa sig om att Jesus verkligen har återuppstått från det döda.
En del människor säger att vi inte skall strida för enskilda öden och enskilda ärenden, att den egna erfarenheten är underordnad principer och lagar och att det enda verkligt intressanta är majoritetens vilja. Så tycker inte jag, och där känner jag stöd i en radikal kristendom. En kristen tro som bejakar människan, individen och subjektet. En kristen tro som ser att världen består av enskildheter, individer och subjektiva erfarenheter.
Det är utifrån en sådan tolkning jag tror att den kristna församlingen kan och bör möta framtiden. Kanske med de fyra nyckelord jag föreslog på Göteborgsmötet: Lyssna (på individen), Teologi (förmedla kunskap), Värdebas (prioritera värderingar), Rörlighet (antecipera och tänk strategiskt).”


http://vanstrastranden.wordpress.com/2008/10/26/individualistisk-kristendom/.

söndag 21 februari 2010

Några av mina senaste sånger

Här är länkarna till några av mina senaste sånger med texter och bilder och mp3-filer.
Tro inte att jag är stormförtjust över det bristfälliga resultatet, men jag vill gärna försöka dela med mig av sången och musiken och hoppas att det kan få bli till glädje.

Den lilla fågelns sång

Du är fri

Bara hos Gud

Lita på Gud och hans omsorg

lördag 20 februari 2010

Goda krafter behövs för att leda samhällsutvecklingen

Thomas Österberg, redaktör på tidningen Dagen, formulerar tanken att den kristna kyrkan och dess medlemmar skulle ta ledarskapet i samhället. Tidningen Dagen vill utifrån ett kort historiskt perspektiv hjälpa till att spegla det som skett under de senaste åren i kyrkorna.
Samhällsansvar och politiskt engagemang har väl alltid funnits i den kristna kyrkan, men den politiska aktiviteten har förts utanför kyrkans väggar. Den har funnits bland de kristna i det sekulära samhället. Thomas Österberg menar att ett av problemen är att sekulariseringen har trängt in i kyrkorna. Jag tror också att det kan vara så. Om världen med allt den har att erbjuda tränger undan den andliga krafthämtningen i kyrkan, så uppstår detta problem.

Nu tror jag inte att de goda krafter som behövs för att leda samhällsutvecklingen finns enbart i kyrkorna och bland de kristna. Det har tyvärr ibland visat sig vara motsatsen. (Se föregående artikel)

Om kyrkan skulle överta ledningen av samhället, så finns det en del som oroar sig för det. Det måste vi ha förståelse för. Eftersom de länder där religionen styr samhället inte uppvisar önskvärda och människovärdiga mönster.

Om tidningen Dagen gör en så kort historisk tillbakablick, så glöms det att vårt samhälle en gång styrdes av kyrkan. Detta har jag också vidrört i en tidigare artikel.

Vi lever i en ny tid. Sans och förnuft, beprövad erfarenhet, vetenskap och tro behöver samsas om vi ska få bukt med de destruktiva och korrumperande krafter som hotar vår välfärd.

Där har kyrkan alltid behövs som ett ljus i mörkret och ett salt i föruttnelsen.

EKUMENISK BOOM RÄCKER INTE

fredag 19 februari 2010

Älska era fiender

Älska era fiender

Rubriken är hämtad ifrån Bergspredikan. Jag har funderat över om jag har några fiender att älska. Det är nämligen så att jag inbillar mig att man kan vara vän med alla, vilket är bäst om det går. När jag en gång betygade min solidaritet med den chef jag hade, så svarade han att det var nog bäst för mig själv för i annat fall sågade jag av den gren jag satt på. Det var väl lite stöddigt sagt av honom, men det var i alla fall sant. För sin egen del behöver man undvika konflikter, men ibland uppstår situationer då det behövs civilkurage.

Civilkurage innebär ibland att man utsätter sig för risken att få fiender. Det innebär att man vågar stå upp för sanning och rättvisa och att man tar sig an de som är utsatta i vår värld. Detta borde vara en av våra främsta uppgifter som kristna, men det innebär ofta att man blir obekväm, därför att fienden känner sig hotad.

En del personersäger att jag är modig som vågar skriva min mening i Ökenkällan och gå emot de högljudda åsikter som finns i vissa kretsar. Hur det är med den saken har jag svårt att bedöma. Jag är nog precis som alla andra ganska sårbar.

Det gör mig mest illa ja rent ut sagt ledsen och bedrövad, när de som utger sig för att försvara kristna värden angriper mig. De märkliga är att det sker mest på andra bloggar, vilket jag tycker är väldigt fegt och lumpet.

Det senaste påhoppet finns på kommentarerna på Mikael Karlendals blogg: ”Grogrund för extremism.” Jag återger en del av vad en person skriver, som tagit som sin uppgift att utsätta personer för ärekränkande angrepp:

” Rolf Ericson är enligt egen utsago (tidigare inlägg på hans blogg) än f.d. pingstpastor, som i den rollen har predikat hat och fördömelse. Han har sedan gjort något slags avbön och gått med i Svenska kyrkan, där han har varit kantor. För en tid sedan mötte jag Rolf i en debatt på en katolsk blogg, där han med samma slags fördömelse av oliktänkande, som han – enligt utsago – praktiserat som pingstpastor, men de som nu fördömdes var vi som vågat ta avstånd från Jonas Gardells heresier.
Rolf anklagade oss för att ha fråntagit Gardell hans yttrandefrihet. Jag reagerade skarpt mot denna svartvita attityd. Har jag någonsin hindrat Gardell att säga vad han tycker? Hur skulle det ha gått till? Skulle Gardell ha tagit order av mig? Det är en absurd anklagelse även mot Gardell – som tydligen lyssnar på kristna för att lära sig att gyckla ännu mer med kristna? Nej, han tystas inte av någon! Det är tydligen Rolf själv som inte tål att någon motsäger hans “gardellianska” övertygelse!
Jag blev rent ut sagt arg. Jag är rent ut sagt less på f.d. frikyrkofolk, som fallit i otro, och kommer till Svk för att praktisera sin otro. Och dessutom KRÄVER att vi gamla Svk-medlemmar ska stämma in i otron. Svk är MIN kyrka. Jag är döpt i Svk som litet barn, och har växt upp med Svk:s lära, som den var före det stora avfallet. Jag rättar mig inte efter någon pingstpastor – allraminst efter en f. d. sådan.”


Anledningen till att jag blivit angripen av denne man som jag undviker att nämna vid namn är givetvis att han är rädd för mina åsikter och vill försöka skrämma mig till att vara tyst. Jag vill bara tala om för honom och alla andra att Sanningens röst aldrig låter sig tystas. Jag vill inte göra anspråk på att helt behärska den. Mitt lilla bidrag är bara ett av många. I en kommande artikel skall jag berätta om en man som inte låter sig tystas, men som ständigt är utsatt för fientliga angrepp ifrån högerextrema kristna. Du som läser detta. Tänk så här: Gud kan använda dig, trots din begränsning, men du ska varken underskatta eller överskatta dig själv. Du skall göra ditt bästa för att följa den röst du hört som är från Herren. När dina ord inte räcker till, så kan Anden fortsätta sitt verk. Det har jag sett bevis på.
Ingenting är så förödande som likgiltighet. Den likgiltighet som nu råder bland en del kristna kan bero på den rädsla man känner inför de hot man är utsatt för. Låt oss be till Gud om kraft att älska våra fiender även om de förföljer oss.

fredag 12 februari 2010

En mycket viktig fråga

Jag fick en mycket viktig fråga häromdagen:

” Varför fick Jesus gå lidandets väg och ta all synd på sig om andra religioner leder till Gud?”

Frågan har två delar. Om jag inte kunde svara på den första delen skulle jag nog betraktas som en kristen analfabet. Trots detta vågar jag påstå att många kristna fortfarande är okunniga om detta.

I dag på morgonen läste vi ur Romarbrevets 5:e kapitel under vår andakt. Åter igen blev dessa ord så levande för våra hjärtan och vi fick anledning att tacka Herren för att han har låtit sin nåd komma oss till del på ett så underbart sätt. Inte bara oss utan alla.

Vad var det vi läste?
1. Att synden och döden kom in i världen genom en enda människa. Detta syndafall ledde till att alla människor nåddes av döden. Någonting behövde ske för att människorna som Gud skapat till sin avbild på nytt skulle återfå sin värdighet. Just därför måste Gud bli människa, det vill säga inkarneras i en människokropp. Ty så älskade Gud världen….
2. Det andra vi läste i Romarbrevet 5 var att alla har fått del nåden.

”Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus.”

Observera att jag medvetet har markerat ordet ”alla”. med fet stil. Guds kärlek inkluderar alla människor och jag är så oerhört tacksam till Jesus för att det är enbart hans förtjänst att inte bara jag, utan att alla dem som jag beder för, mina nära och kära fått del av denna nåd genom att Jesus dog för våra (allas) synder.

Detta innebär inte att det är likgiltigt med deras ställningstagande. Om vi är arvingar till Gud och vill vara hans barn, så vill vi väl också redan här i livet få lära känna honom. Att bekänna sin synd och leva i förlåtelsen är viktigt. Men jag kan aldrig bekänna något om jag inte fått kännedom om vad jag skall bekänna. Här får vi räkna med Guds nåd och barmhärtighet för dem som inte vet vem Gud är.

Nu kommer jag till den andra delen. Religioner leder aldrig till Gud, inte ens kristna dogmer och läror. Emellertid är det så att människor som tillber Gud i andra religioner ofta gör det med stor hängivenhet. Därför tror jag att Gud ser även på dem med nåd och barmhärtighet och tar emot även deras böner. Det är Jesus som är vägen, sanningen och livet. Han har visat oss vem Gud är och han har också låtit oss få veta att alla tillhör honom, till och med de som inte känner honom. De som aldrig hört talas om Jesus.

Därför måste vi förkunna budskapet om Jesus för att vi redan här i detta jordeliv skall få del av det som väntar en gång. Det kallar jag att uppleva himlen på jorden. I Johannesevangeliets 14:e kapitel säger Jesus: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”

JAGELLONICAS MYCKET LÄSVÄRDA LÄNK

torsdag 11 februari 2010

Min senaste sång Lita på Gud och hans omsorg

Lita på Gud och hans omsorg är en av mina senaste sånger. Det budskap jag här ger uttryck för är självupplevt. Under hela mitt liv har jag upplevt Guds omsorg i livet under både mörka och ljusa dagar och det har gett mig en underbar trygghet som jag aldrig vill mista. När jag skriver Lita på blodets kraft, så kanske det behövs en förklaring för dem som inte känner till denna sanning. Blodet handlar i det kristna språkbruket om försoning. I Gamla förbundets tid kan vi läsa om hur blodet från ett lamm bars fram till rening för folkets synder. Dessa djuroffer har inte längre något värde för oss som lever i det nya förbundets tid, men i korsets budskap som är centralt för kristen tro blir vi påminda om blodets betydelse. Att leva under blodets beskydd innebär att räkna med det som Jesus en gång gjorde för oss när han led och dog på Golgata. Detta är en dårskap för dem som går förlorade skriver Paulus, men för oss som blir räddade är det en Guds kraft. Jag vill ha detta skydd och denna kraft verksam i mitt liv. Det är det enda som bär.

HÄR ÄR LÄNKEN TILL SÅNGEN

Religionsfriheten hotad av religiös extremism

Riksdagsledamoten Carina Hägg skriver en mycket läsvärd artikel i Dagen där hon oroas av att teologi ska stå över vetenskap och demokrati. Hon menar att det finns politiska krafter inom KD som vill verka för att religion skall gå före både vetenskap, beprövad erfarenhet och demokratiskt fattade beslut. Detta leder till att extrema grupper med patriarkaliska och auktoritära strukturer får politiskt inflytande.

Hon menar med all rätt att vi inte kan sitta med armarna i kors och se hur detta händer. Vi måste på något sätt förhindra den fortsatta utvecklingen, som även jag tycker har gått alldeles för långt. Om det finns politiska krafter inom Kristdemokratiska partiet som befrämjar högerkristna och högermuslimska värderingar så finns det stor anledning att ringa i larmklockan.

Dessa varningar tycker jag finns anledning att ta på största allvar. Kan detta vara början till att vår religionsfrihet är hotad. Om extrema rörelser tar över ledningen och genom sitt inflytande tar sig in i de politiska partierna kan det bli så i slutändan tyvärr.

Detta är inte bara att betrakta som ett socialdemokratiskt och feministiskt budskap. Vill vi ha en sund utveckling i vårt land, så behövs kompetens i de här frågorna. Inte att en del politiker åker ner till Rom och sjunger för Påven. Om det är Påvens inflytande som skall styra i Sveriges politik och genom etiska riktlinjer för sjukvårdspersonal styra, så är det ett tecken på tillbakagång. Låt oss hoppas att vi slipper det.

GROGRUND FÖR RELIGIÖS EXTREMISM

onsdag 10 februari 2010

Kan man bli salig på sin egen tro?

Det är ganska vanligt att den frågan ställs, men det är ganska meningslöst att försöka svara på frågan. Jag skulle gärna vilja uppehålla mig kring begreppet en egen tro. Det vore ju ganska bekvämt om alla hade exakt samma tro, men det är inte önskvärt. När man försöker att kartlägga alla religioner och trosuppfattningar så uppstår genast stora problem. De gränser man ställer upp är verkligen inte saliggörande, men orsakade av vår bristande förmåga att uppfatta det som är äkta. Om någon kommer till mig och säger att jag måste böja mig för den sanning som uppfattas som den enda rätta, så ifrågasätter jag detta. Ingen kan ha sådana anspråk.

Jag tror att den absoluta sanningen finns, men vi har bara sett skymten av den. Ibland kanske den finns där vi minst anar. Jesus som en gång sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet” visade oss människor en skymt av den absoluta sanning som ingen kan se. ”Den som har sett mig har sett Fadern”, sa han till sina lärjungar.

Som kristen bekännare av tro på Gud har jag accepterat denna del av sanningen och den ger mitt sinne en stark förtröstan på att jag är på rätt väg. Jag kan på sätt och vis påstå att jag är salig i denna tro, men måste samtidigt inse att det finns en mångfald av trosuppfattningar och religioner som vi måste respektera och absolut inte nedvärdera. Om vi hävdar att det bara är genom kristendomen som vi finner Gud, så isolerar vi oss och hemfaller till introspektiv och exklusiv tro. Detta bidrar till att öka klyftorna i världen och det kan aldrig vara Guds vilja.

När vi hävdar att det är bibeln eller kyrkan som är auktoriteten för vår tro, så hamnar vi genast i konflikt i vårt förhållningssätt till andra människor. Jag tror att vi måste anpassa oss till den integrerade värld i vilken vi lever. Dialog och samförstånd med människor av andra trosuppfattningar än den egna är absolut nödvändig. Det handlar inte om att ge avkall på den egna övertygelsen utan att befinna sig i en process som hela tiden rör sig framåt.

Så har även kristendomen förändrats när vi gör en historisk tillbakablick. Vem har sagt att vi skall återvända till uråldrig tid. Sanningen måste i stället föra oss framåt. Ja men vi skall vara rädda om det vi har säger någon vän av god ordning. Vår tro måste väl vara förankrad i Guds ord. Javisst jag håller med om att Gud bor i sitt ord, men det innebär inte att vi skall tolka allt som om det gällde oss i vår tid. Det var någon som uppfann ordet historiens skräpkammare och det tycker jag han gjorde rätt i.

Bibeln är trons näringslära, men det finns även andra inspirationskällor som kan befrämja min kristna tro och ge mig en skymt av den absoluta sanning som inte låter sig gripas i ett enda ögonblick. Det finns inga enkla sanningar som säger att var och en blir salig på sin tro, men när vi funnit sanningen så skall vi givetvis vara rädda om den. Vi ska varken lägga till eller dra ifrån. Men vi måste ödmjukt inse att det finns flera som har andra uppfattningar, men som också sett en skymt av sanningen från sin horisont. Indien behöver inte importera Sveriges tro och Sverige behöver inte importera Indiens, men Gud är densamme i både Indien och Sverige.
Kan religionerna inklusive kristendomen bidra till en bättre värld? Detta vill jag både tro och hoppas, men ibland tvivlar jag när jag betraktar alla religiösa inbördeskrig, inte minst här på internet.

Du ska va rädd om den absoluta sanningen i Guds heliga ord, och du ska inte lägga till, inte dra ifrån. Sanningen ska segra till sist. Sanningen, jag vet att sanningen, ska göra er fria, ska göra er fria.

torsdag 4 februari 2010

Fortsättning på föregående

Att vara troende men inte kristen del 2
Fortsättning från föregående inlägg

Det teologiska mörkret var stort eftersom statskyrkans gudsbild dominerade. Det var den straffande Guden som granskar och dömer. Jesu offerdöd innebar att Gud måste försonas med människan, trots att det inte fanns något stöd för något sådant i Skriften. Det var ju människan som behövde försonas med Gud. Därför sände Gud sin son till världen av kärlek till människan.

Att påstå detta vid mitten av 1800-talet var villfarelse. Visserligen fanns det präster som tidigare hade undervisat på detta sätt, men de hade betraktats som okunniga teologer.

Det var i det läget som väckelserörelsen kom att betyda så mycket för vårt land och för återupprättelsen av människor som varit förtryckta. Man har talat om att de stora folkrörelserna var Väckelserörelsen, Nykterhetsrörelsen och Arbetarerörelsen. Man kan säga att hade inte dessa rörelser uppstått så hade det andliga livet i vårt land stagnerat. En folklig kultur och bildning följde i spåren av dessa.

En av de stora frikyrkoledare i vårt land, som blev banbrytare för denna nya försoningslära var Teologie Doktor Paul Peter Waldenström. Att läsa Waldenströms biografi är som att läsa en spännande roman och ger en tidstypisk bild av den strid som utkämpades för en sund och nykter kristendom.

Waldenström har genom sin försoningslära visat oss vem Gud är och det han undervisade om är den bild av Gud som Skriften ger oss. Den som alla kristna kan acceptera i vår tid, nämligen den att Kristus dog för våra synder och att Gud älskade världen och sände sin son av kärlek till den fallna människan. Gud behövde inte försonas, men människan blev försonad. Detta är en fundamental sanning. Det är denna sanning som utgör skillnaden emellan en kristen och en som kallar sig troende. Det var denna sanning som Rosenius hade blivit uppmanad att förtiga. Sanningen om att den Sonen gör fri är verkligen fri. Fri från all lagiskhet och alla krav. Fri att följa sitt eget hjärta.

För den oinvigde verkar det konstigt att en försoningslära kan bli orsak till så mycket strid som den blev. Det verkar så motsägelsefullt att det kan bli strid om försoning. Orden är ju inte synonyma.

Waldenström fick möta mycket hårt motstånd, men det han uträttade fick betydelse för oss som lever i dag. Hans förkunnelse var väl grundad i den heliga skriften.

Skillnaden emellan den ortodoxa försoningsläran och den Waldenströmska är att i den först nämnda är det världen som är försonad i Kristus och i den senare att den enskilda människan som är försonad. I det ena fallet krävs inget personligt ställningstagande men i det andra handlar det om att vi tar emot Kristus, precis som det står skrivet:
”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.” Rom. 10:9-10

Det är inte själva trosbekännelsen, den som du läser i kyrkan som du i första hand skall tro på. Nej det är den Gud som vi formulerar i en bekännelse. Det är honom vi tror på. Jesus Kristus är Herre. Låt honom bli det i ditt liv!

onsdag 3 februari 2010

Att vara troende, men inte kristen


Vi lyssnade för en tid sedan till en känd kulturpersonlighet, som berättade att han var troende. Inte på det sättet som vi lägger i begreppet kristen bekännare, men troende på Gud och på Jesus. Han betonade att det viktiga för honom var att tro på det som Jesus gjorde när han levde här på jorden.

Jag förstod till en del vad han menade när han påstod att Kyrkan har använt förkunnelsen om Jesu död och uppståndelse på ett felaktigt sätt. Det är emellertid min tro att detta är det mest betydelsefulla och grunden för vår kristna trosförkunnelse.

Det var bortkastat att ni kom till tro om ni inte höll fast vid förkunnelsen att Kristus dog för våra synder och att han uppstod skrev Paulus till församlingen i Korint. Om inte detta skett är all kristen förkunnelse meningslös.

Alla människor har naturligtvis rättighet att förhålla sig hur man vill till dessa ord, men vill man inte tro på Kristi död och sanningen om betydelsen av syndernas förlåtelse och evigt liv då är man givetvis inte kristen. Detta var ett ärligt påstående av denne man, som jag för övrigt känner stor sympati för, inte minst när det gäller hans politiska uppfattning.

Man kan visserligen lovorda det som Jesus sade då han gick här på jorden och de evangelier som berättar om detta. Man kan förhålla sig till dessa sanningar så att man i allt försöker likna honom, men man blir inte kristen genom att vara präktig och from.

Vad är då skillnaden emellan den som är kristen och den som är troende?
Jag tror att gränsen går just där i vår syn på Jesu död och uppståndelse och vår tro på dess betydelse. Om vi förnekar vårt behov av en Försonare, så förnekar vi också att vi är syndare.

Det finns så mycket fördomar om begreppet synd och syndare. Om man har uppfattningen att Gud straffar och att han granskar våra liv och dömer oss så blir våra liv präglade därefter. Antingen blir vi kuvade och mindervärdiga eller också blir vi trotsiga.

Kyrkan har ofta uppfattats som förmedlare av en sådan gudsbild, men detta borde höra till en avlägsen tid.

Om en felaktig lära leder till att människor tvivlar på Gud så behöver den avslöjas. Tyvärr måste vi nog hålla med om att det funnits mycket i den kristna förkunnelsen som bidragit till en sådan felaktig gudsbild. Felaktiga läror är ofta nedärvda.

Det är inte mirakler som gjort mig till en övertygad kristen. Många tror att mirakler är det enda sättet att få människor att tro. Jesus säger till människorna när de begär att få ett tecken. Inget annat tecken skall ges åt er än Jona tecken. På detta sätt hänvisade han till betydelsen av sin död och uppståndelse. Detta vittnesbörd har blivit det största utsäde som fått kyrkan att växa i alla tider. Förkunnelsen om Jesu död och uppståndelse

Stagnationen har uppstått när kyrkan använt budskapet om Jesus för att förtrycka och skapa rädsla.

Det fanns en tid i vårt land när kyrkorna varje söndag var fullsatta. Vårt folk var kuvat på många sätt och i kyrkan fanns moralens väktare. Ingen tvivlade på prästernas förkunnelse trots att de inte levde som de lärde. Folkets vördnad för prästerna var ett sätt för kyrkan att befästa sin makt. Utan att fördjupa mig så mycket i historien vill jag bara lyfta fram några saker.

När väckelserörelserna gjorde sitt intåg så uppstod mycket motstånd från Statskyrkan där man förbjöd enskilda sammankomster genom utfärdandet av konventikelplakatet.. Det som är karakteristiskt för denna tid är att man trots alla förbud kunde se emellan fingrarna mot exempelvis Carl Olof Rosenius verksamhet om han bara kunde tiga med förkunnelsen om uno mystica, som handlade om livsföreningen med Frälsaren. Detta var en farlig förkunnelse för den kyrka som ville ha makt över folket. Bilden av Frälsaren, Försonaren som frigör människan från skuld ville man hejda. Men vem kan hejda en vårflod?

Fortsättning följer…..