Den levande Gudens församling

  Jag är så glad för att jag får tillhöra ”den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.”1.Tim.3:15b

Den består av människor som genom Kristi blod blivit friköpta åt Gud, inte av egna goda gärningar utan uteslutande på grund av Guds nåd. ”människor av alla stammar och språk och länder och folk.” Upp. 5:9b

Den församling jag tillhör är ingen vanlig förening, ingen enskild sekt. Den är global i den bemärkelsen att den en gång skall tillhöra ”en stor skara som ingen kunde räkna av alla folk och stammar länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”Upp. 7:9

Det är bara genom Guds oändliga och stora nåd, som jag får tillhöra en sådan stor församling. I min ”lilla” församling har vi den målsättningen som finns i ”Hebr. 12:14 Vi får ”sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många.”

Det kan finnas människor i din och min omgivning, som befinner sig i farozonen. Då är det vår uppgift att genom kärleksfulla relationer föra dessa närmare Jesus. Så har vi det i vår lilla församling på den ort där jag bor. Jag tackar Gud för mina bröder och systrar i denna församling och ber att han ville beskydda och bevara oss ifrån fiendens listiga angrepp.

Våld och terror i Allahs namn

Det finns ingen anledning att respektera totalitära, våldsorienterade doktriner. Den som utövar våld och terror i Allahs namn bör på allt sätt fördömas. ”Muslimskaledare fördömer dådet i Paris i skarpa ordalag. Svenska Islamiskaförbundet kallar det ”ett attentat mot allt vad islam står för”.Frankrikes muslimska råd (CFCM) betecknar dådet som ”barbariskt”och uppmanar muslimer att motstå ”extremistmanipulationer”.”

Det är inte religionen som ligger bakom ISIS framfart. Den typ av terror som utövas av dem är en förvanskad version av Islam. Motivet är hat mot nästan alla i världen, som om de vore onda. De flesta religiöst troende muslimer och icke muslimer tycker det är absurt att tro att världen behärskas av något slags ond sammansvärjning.

Kristdemokraterna och värdekonservatismen

Det finns tydligen en del som jämställer Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna när det gäller värdekonservativa frågor. Detta leder till en oönskad, ideologisk bild av Kristdemokraterna. I en del frågor verkar bilden vara sann.

Det finns mycket i värdekonservatismen som leder bort ifrån det som kan kallas kristna värderingar. Därför bör ledande politiker inom partiet tydligt och klart ta avstånd ifrån de krafter som vill påverka partiet i fel riktning.

Det finns säkert en del Kristdemokrater, som betraktar sig som konservativa. De är i alla fall rätt så högljudda, så att man kan tro att det är deras idéer, som styr utvecklingen.

Som väl är finns det också kloka politiker i partiet. En av dem är Sven Brus. Han menar att de som befinner sig på kanterna till höger och vänster inte hör hemma i hans parti. Han undrar även över innehållet i det konservativa idéprogram som det enligt vissa ”finns en stor efterfrågan på”

För min del undrar jag över var partiet egentligen befinner sig? Om partiets ideologi styrs av slitningar mellan olika synsätt så skapas förvirring som är ogynnsam för utvecklingen.

Vilka frågor vill partiet främst profilera sig med? Är det frågan om kärnfamiljen, abortfrågan, synen på homoäktenskap, Israelsfrågan, där man ensidigt ställer sig bakom Staten Israel, eller är det andra viktigare frågor man bör prioritera?

Högerextrem och fanatisk hållning

Tommy Dahlman anser att jag använder alltför kraftiga ord om honom och andra skribenter på Världen i dag När jag skrivit så här i mittförra inlägg på Ökenkällan:

”Det är inget nytt att Tommy Dahlman och andra skribenter på tidskriften ”Världen i dag” har denna högerextrema och fanatiska hållning.”

Jag har fått veta att detta påstående är för dåligt underbyggt. Om man läser vad jag skrivit så handlar min kritik om den värdekonservatism som bygger på den politik som även finns hos Sverigedemokraterna. Tommy Dahlman anser att Sverigedemokraternas politik innehåller saker som kristna kan skriva under på, till exempel, synen på abort och samvetsfrihet, deras Israelsvänliga hållning, kärnfamiljen som ideal, nej till samkönade äktenskap 

Han anser inte att detta skulle räcka för att kallas högerextrem, och menar därför att min kritik måste anses som oseriös.

Om man driver dessa frågor in absurdum så blir det som Eric Carlsson skriver i sin artikel att vi glider bort ifrån det viktigaste, att älska och följa Jesus, kärleken kallnar när vi i stället värnar om den kristna kulturen och moralen.”I stället smyger sig rädslan in. Den driver oss att bygga murar, skydda oss, värna vårt eget, hålla flyktingar och behövande på behörigt avstånd och köpa enkla nationalistiska och själviska politiska lösningar. Kan vi sminka själviskheten med lite antiabort, kärnfamilj och liknande, så är samvetet fredat.” Så skriver Eric Carlsson i sitt debattinlägg i Dagen. Både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna står ju för liknande värderingar och det är detta jag kallar för en högerextremistisk och fanatisk hållning.

I det här fallet handlade det om flyktingpolitiken, men jag vill även framhålla att en alltför Israelsvänlig hållning också innebär att vi involveras i världslig politik i stället för att förkunna evangelium om Guds rike.

Jag är medveten om att jag går längre i dessa frågor än många av mina kristna trossyskon och jag vill inte nedvärdera dem som har den hållning som jag här varnar för. Var och en måste pröva sig själv, huruvida det man anser vara rätt stämmer med verkligheten. Vi får även i ödmjukhet fråga: ”Vad vill Gud?” Ibland saknar vi svar, men jag hävdar att min hållning i denna fråga är långt ifrån oseriös. Den är ärlig och uppriktig och jag följer mitt samvete och tänker fortsätta med det.

Eric Carlsson om Tommy Dahlman och den svenska kulturen

Att älska och att följa Jesus är inte detsamma som att värna om den kristna kulturen och moralen. Så skriver Eric Carlsson i tidningen Dagen, Åsikt, torsdag den 12 februari 2015. Orden är riktade till skribenten och pastorn Tommy Dahlman, och har sin upprinnelse i den kritik som han riktat till Stefan Swärd för det så kallade pastorsuppropet. 380 pastorer hade skrivit under en promemoria som handlade om att flyktingpolitiken i Sverige inte är för generös, publicerat i Dagen den 19 december 2014. Detta menar Tommy Dahlman var ett förhastat beslut. Han anser att Sverigedemokraternas politik innehåller saker som kristna kan skriva under på, till exempel, synen på abort och samvetsfrihet, deras Israelsvänliga hållning, kärnfamiljen som ideal, nej till samkönade äktenskap och att de lyfter upp det kristna arvets betydelse. Det är inget nytt att Tommy Dahlman och andra skribenter på tidskriften ”Världen i dag” har denna högerextrema och fanatiska hållning. Det är oerhört viktigt att kristna är vakna inför detta faktum

Kristna värderingar ska inte tvingaspå någon är rubriken på Eric Carlssons debattinlägg. Han skriver att det är tragiskt att kristna glidit bort ifrån det viktigaste – att älska och att följa Jesus. I stället värnar man om den kristna kulturen och moralen och kärleken kallnar. I stället smyger sig rädslan in. Den driver oss att bygga murar, skydda oss, värna vårt eget, hålla flyktingar och behövande på behörigt avstånd och köpa enkla nationalistiska och själviska politiska lösningar. Kan vi sminka själviskheten med lite antiabort, kärnfamilj och liknande, så är samvetet fredat. Så skriver Eric Carlsson i sitt debattinlägg. Både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna står ju för liknande värderingar och det är en sorglig utveckling. Om vi fångas av dessa tankar är det lätt hänt att vi missar den väg som Jesus har anvisat i sitt liv och i sin undervisning. ”Vi uppmanas upptäcka honom i de minsta och behövande och att göra människor till lärjungar genom att dela med oss av glädjebudskapet.” (citat Eric Carlsson)

Ur Yngve Hanells bok "Ett välsignat livsöde"

Så minns vi Ernfrid "Tuna Johansson"

Siewert Öholm med anledning av Abbas besök

Siewert Öholms beskrivning av vad som är fakta när det gäller Palestinafrågan ställer jag mig mycket tveksam till på flera punkter. Han menar att det inte finns någon palestinsk stat. Detta är inte hela sanningen. Fakta är att den palestinska myndigheten den 23 september 2011 ansökte om medlemskap i FN för en stat enligt 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad. Unesco röstade för att erkänna Palestina som en medlemsstat och detta medlemsskap trädde i kraft samma år. Den palestinska flaggan hissades vid Unescos högkvarter i Paris den 13 december 2011 och i november 2012 gav FN:s generalförsamling Palestina status av observatörsstat utan medlemskap. 138 länder hade röstat för ett medlemskap.

”Det finns ingen palestinsk president”, säger Öholm. Nej inte om man förnekar Palestina som stat, men från år 2005 har Mahmoud Abbas varit den palestinska myndighetens president.

Öholm påstår vidare att det inte finns något palestinskt folk, visserligen skriver han senare finns det ”mer än fyra miljoner palestinaaraber som identifierar sig som palestinier och ett palestinskt folk.” Ja så långt stämmer det. Den palestinska identiteten har växt fram ur den större arabiska gemenskapen, som ett svar på den judiska nationalismen. (Sionismen) Palestina har varit ett distrikt i Osmanska riket, ett område som i dag består av Israel, Jordanien, Västbanken och Gaza. Palestina blev 1922 ett mandat under Storbritannien. Meningen var att mandatet skulle utvecklas till en judisk självständig stat utan att det gick ut över arabernas medborgerliga eller religiösa rättigheter, men araberna protesterade, eftersom de ville ha en enda arabisk stat. Det visade sig senare att ingen hänsyn togs till varken länder eller kulturer. Mellanöstern delades upp med en käpp i sanden av kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien. Det var naturligtvis fel av araberna att inte gå med på uppdelningen, men man kan ha förståelse för den orättvisa som upplevdes av de palestinska araberna. Palestina var ju ett land som tillhörde endast dem vid denna tid.

Öholm skriver att ”den palestinska kampen” fördes av PLO grundaren och terrorledaren Yassir Arafat med mycken blodspillan och brutalitet. Detta är bara den halva sanningen. Lika mycket blodspillan och brutalitet har förts från den andra sidan. Grupperna Irgun och Lehi specialiserade sig på terror för att sätta skräck i araberna. Judarna var militärt överlägsna och kunde utnyttja situationen till sin egen fördel. Det palestinska folket har varit på flykt ända sedan Israel utropades som nation. Med överlägsen militär styrka har Israel gång på gång intagit nya områden och under nuvarande omständigheter finns det inte mycket kvar av områden för en eventuell Palestinsk stat. Sanningen är således att terrorism och blodspillan sker på båda sidor, men för den sanningen blundar Öholm.

Det är varken naivt eller svekfullt av vår nuvarande regering att ta ställning för ett förtryckt folk. Det är även helt riktigt att Svenska Kyrkan gör det. Varför skulle man inte försvara ett folk som varit på flykt under så lång tid och vars land mer och mer blivit ockuperat. Att kämpa för alla människors lika värde är väl kyrkans uppgift i högsta grad. Öholms beskrivning av vår utrikesminister Margot Wallström är synnerligen osann och nedvärderande. Hon har visat prov på både mod och beslutsamhet. Att arbeta aktivt för fredssamtalens fortsättning, kristnas närvaro i Mellanöstern, mänskliga rättigheter och risken att utvecklingen i området skapar både antisemitism och islamofobi, ligger helt i linje med både den nuvarande regeringens och Svenska kyrkans intressen. Detta tycker jag är bra och det är varken svek eller manipulation av kyrkans medlemmar med ett sådant förhållningssätt. Jag förstår inte den hätska ton som Siewert Öholm använder i sitt angrepp, men det är ganska typiskt för honom att uttrycka sig på det sättet.

Prostatacancer; dokumentation

Dokumentation av min prostatacancer

Som en inledning till min dokumentation om min prostatacancer gör jag här en sammanfattning på de tidigare skrivningarna i ämnet:

1. Godartad prostata

2. Förhöjda psa värden

3. Biopsianalys

4. Cancerbesked

5. Operation av cancer i prostata 

6. Prostatacancer

7. Sjukvårdsbesök

8. Besök på Urologiska kliniken i Linköping

 I dag den 10 februari 2015

har jag träffat *) en av de två läkare som opererade mig den 6 november 2014. Överläkare Per Skoglund. Han gav mig information om resultatet av den analys som gjorts av den bortopererade prostatakörteln. Ingenting tyder på att det skulle finnas kvar någon cancer efter ingreppet. Det senaste psa-värdet var 0, och någon strålbehandling är därför inte aktuell. Fortsatta kontroller av mina psa-värden kommer att göras med halv års mellanrum.

När det gäller urinblåsans funktion, får jag dessvärre leva med de besvär jag har just nu, vilket innebär att jag måste ta god tid på mig när jag kastar vatten. Cirka 10 minuter innan jag är klar. Doktorn ville ha en aktuell bild av urinblåsans status, så därför utfördes cystoscopi.

Jag kommer fortsättningsvis att få använda bindor på grund av urinläckage, vilket också är normalt efter en sådan operation

*) Överläkare Bill Pettersson, som var den jag först hade kontakt med, opererade tillsammans med Per Skoglund.

Värre än sex, pengar och makt.

Att trötthet, slitenhet och utbrändhet skulle vara orsaker till att en andlig ledare som börjat i anden skall sluta i köttet, tycker jag inte är självklart. Tommy Dahlmanskriver om detta på ett sådant sätt att man kan jämställa det med ett syndafall, värre än sex, pengar och makt.

Att kraven på en andlig ledare är enorma och att tiden aldrig räcker till, så som Tommy Dahlman skriver är sant. Vad han inte skriver är att det ofta förekommer splittringstendenser i församlingen. Dessutom,olika teologiska strömningar bland kollegor som är svåra att hantera, där starka människor försöker påverka situationen. Detta kan vara ännu värre för en andlig ledare att orka med. Jag håller med om att man då riskerar att förlora sin identitet. Att jobba mer efter sitt dåliga samvete att inte räcka till, än att ha kärlek till sitt uppdrag, är nog inte ovanligt, men att det skulle vara orsaken till ett fullständigt nederlag eller som han uttrycker det början till slutet är väldigt starka ord. Det är att lägga ytterligare sten på en börda som kan kännas svår att bära för den som drabbats.

Att stolthet och självhävdelsebehov kan föra en människa i fördärvet, gäller nog inte enbart för den som är trött och sliten, utan kan drabba vem som helst, som sätter sig på för höga hästar och saknar självinsikt.

Det är också sant att Gud inte ångrar sin kallelse med en människa, men jag vill gärna tillägga att han också visar nya vägar i livet. Kallelsen är inte statisk. Om en arbetssituation varit ohållbar kan det vara barmhärtigt för alla parter att man hittar en ny, där man känner att självförtroendet kommer tillbaka. Gud kan leda oss på olika vägar, men ingen människa skall behöva uppleva det som ett nederlag, ett syndafall, när man misslyckas.

Jag anser att Tommy Dahlman genom sitt inlägg förstärker inställningen att det bara är de starka, som har företräde som andliga ledare. Jag skulle vilja betona det motsatta. Det är de svaga som Gud vill använda.

”För en kristen finns inga tillfälligheter. Inget vi har upplevt är betydelselöst. Varje händelse har i gudsrikets långa perspektiv sin mening. Varje nederlag kan vara en fördold seger. Varje erfarenhet av tomhet är en ny möjlighet för Hans fullhet. Också för en övergiven familj.”

Detta kan jag verkligen hålla med Tommy Dahlman om

Frågan om Guds existens - svar till en ateist

Frågan om Guds existens eller teodicéproblemet

Detta inlägg är mitt svar till min gode vän Hans Hermansson:

Ignostiker(se mitt tidigare inlägg), kan nog översättas och förklaras på lite olika sätt. Ditt sätt att förklara betydelsen stämmer nog också. Jag vet inte om det är så att barn inte kan förstå frågan om Guds existens. Frågorna om livet uppträder nog ganska tidigt hos barn. Att då svara barn att det där kan du inte förstå förrän du blir äldre är ungefär lika dumt som att man undanhåller barn att få veta hur barn blir födda. Förr i tiden talade man ju om Storken, men så gör man inte längre

Ateisten Stephen Fry får frågan av programledaren Gay Byrne vad han skulle säga till Gud om han trots allt skulle få stå öga mot öga med honom. Det svar han ger programledaren är inte alls så fantastiskt och ovanligt, som påstås. Det är det som kallas Teodicéproblemet. Frågan om hur Gud som är god kan tillåta ondska, sjukdomar och annat lidande i världen, som han har skapat. Den frågan har sysselsatt människor i alla tider. En del anser att existensen av allt lidande som finns i världen är ett bevis för att Gud inte finns. När människor drabbas, till exempel vid stora katastrofer reagerar man på två sätt. 1. Man närmar sig Gud för att få en rätt bild av vem han verkligen är. 2. Man tar avstånd och söker sig bort ifrån Gud.

Om Gud är god och allsmäktig, hur är det då möjligt att ondskan existerar? Frågan är helt omöjlig att besvara utan en rätt kännedom om hur det egentligen förhåller sig. Författaren Stephen Fry avfärdar problemet alldeles för enkelt. Detta är förklarligt eftersom han redan anser sig ha bevis för sin uppfattning. Frågan är då om hans bevis håller? Vill man ta reda på det så måste man vara villig att vända sig till Gud och hans eget ord för att lära känna honom. I Bibeln finner man stöd för uppfattningen att Gud inte är den enda kraften som styr det som sker.

Att det onda existerar ser vi därigenom att människor har avfallit ifrån sin gudomliga natur. Människor gör det som är ont. Det finns även en ond andevärld som är i uppror mot Gud. Vi är kallade att ta upp kampen mot världen, djävulen och vårt eget kött. Den kamp vi har att utkämpa är inte mot människor, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ja denna kamp innebär också en kamp mot felaktiga tankebyggnader

När Fry får frågan av programledaren om han tror att han skulle komma in i himlen, så svarar han att han inte skulle vilja komma in i himlen på de villkor som han anser att Gud ställer. Det svaret är helt konsekvent med den uppfattning han har om Gud.

Det är här på jorden vi lär känna Gud. När vi med ett uppriktigt hjärta söker honom, så skall han komma till oss och fylla oss med en frid som övergår allt annat. Vi får då en helt annan uppfattning om Gud, än den som Stephen Fry presenterar.

Snöväder i Motala

Efter nattens ymniga snöfall ser det ut så här hos oss just nu. Termometern visar 0 grader. Ulla-Britt har varit förkyld i över en vecka och nu har jag också fått en rejäl släng av samma sort. Tråkigt för vi hade så gärna besökt gudstjänsten i dag. Får se om Ulla-Britt blir så bra att hon kan gå med till Charlottenborgskyrkan i kväll. Där ska Susanne medverka i Charla gospel i en popkonsert i kväll klockan 18,00