tisdag 31 januari 2023

Hundratals ungdomar sa ja till Jesus i Eskilstuna

 LÄS DET PÅ DENNA LÄNK

"Hundratals ungdomar gick fram under frälsningsinbjudan i helgens evangelisationskampanj Det finns hopp i Eskilstuna. Sebastian Stakset, Flavia Perez och Hans Weichbrodt var några av dem som predikade de goda nyheterna om Jesus för den stad som har upplevt flest dödsskjutningar per invånare.

Arenan kampanjen pågick i rymmer 4000 besökare – och det var nästan fullsatt. Flera kyrkor i Eskilstuna har gått samman för att finansiera kampanjen och följa upp dem som tog emot Jesus för första gången så att de får ett andligt hem."

Någonting nytt är på gång i vårt land. Jesus är svaret för vår värld i dag


måndag 30 januari 2023

Behöver kristendom och humanism varandra?

Fatta mod ge världen liv!

Svenska Kyrkans nya Biskop i Linköpings stift Marika Markovits, har som valspråk för sitt ämbete följande ord: ”Fatta mod ge världen liv.” När hon i tidningen Dagen får frågan om hur hon ska använda valspråket svarar hon:

Jag vill att människor ska uppfatta att jag stöttar dem i att fatta mod, att människor ska tro på sig själva. Som kristen och biskop i kyrkan är också målet att världen ska leva, att vi skapar en hållbar värld.”

Stefan Gustavsson i tidningen Världen i dag

menar att denna uttydning av valspråket väcker en del frågor. Han ifrågasätter att kyrkans uppdrag skulle vara att få människor att tro på sig själva och anser att modet kommer från tro på Herren.

Jag skulle vilja säga att tron på Herren blir möjlig först när människor tror på sig själva och på sin förmåga att uppleva trons och Andens vittnesbörd i sitt eget hjärta och inte från utifrån givna texter och trosformuleringar

Han ifrågasätter också kyrkans uppdrag att skapa en hållbar värld och anser att Jesus inte talar om en hållbar värld, utan om det eviga livet.

Jag skulle vilja säga att vi lever i den här världen och så länge vi är i världen måste vi vara med och skapa förutsättningar för hur den ska vara hållbar och hur vi skall leva i den. Detta bör i allra högsta grad vara kyrkans uppdrag och jag är därför tacksam för den nya biskopens valspråk.

Gustavsson menar att vi lever i en kultur som har avvisat den kristna tron och nu försöker ersätta den med sekulär humanism.

Jag menar att den kristna människosynen faktiskt delas också av de sekulära humanisterna. Där har vi något gemensamt med undantag av ateismen som förnekar Guds existens.

Den sekulära humanismen utgår från människan – det är därifrån namnet ”humanism” kommer. Den kommer ur insikten att vi människor – på gott och ont – är utlämnade till oss själva och varandra. Vi måste själva och tillsammans ta reda på hur verkligheten fungerar. Vi måste själva och tillsammans ta ansvar för hur vi uppför oss och tar hand om varandra. Ingen utom vi själva har ansvar för våra egna liv och vårt gemensamma öde.

Sekulära humanister tror att den här världen och det här livet är allt vi har.

Det är på den punkten vi skiljer oss åt. Vi som har en kristen bekännelse, tror också på det eviga livet och på vikten av att leva ett liv i gemenskap med Gud. Vi tror även på den övernaturliga verkligheten

Vi bör därför försöka leva våra liv så bra som möjligt och underlätta för andra att få chansen att göra detsamma. Alla människor har rätt att med utgångspunkt i förnuft och medmänsklighet bli bedömda utifrån sina egna förtjänster. Den sekulära humanismen menar sålunda att vi människor bara har oss själva och varandra. Se källa:

https://humanisten.se/2021/11/01/sekular-humanism/

Den kristna humanismen räknar också med Guds existens.

måndag 31 oktober 2022

Kristendom, humanism, förnuft, tro, vetenskap och religion

Citat ur ”Gud är större” av Antje Jackelén sidan 28-29:

Det finns likheter mellan en humanistisk och religiös agenda. Även en kristen kan skriva under mycket av humanismens ide och handlingsprogram. Visst går det bra att vara icke-religiös humanist, men det går lika bra att vara troende humanist (i ordets vedertagna betydelse) Man skulle rentav kunna säga att kristendom och humanism behöver varandra för att bli spänstiga. Humanismen påminner om kristendomen om dess relation till det allmänmänskliga-den är filosofins påminnelse om att kristendomen inte får bli en angelägenhet bara för insiders och kyrkan aldrig en klubb för inbördes beundran. Kristendomen påminner humanismen om att koncentrationen på det mänskliga, även det universellt mänskliga, slår fel när den urartar i ett mänskligt navelskådande, som glömmer resten av världen och skapelsen."

När man läser förbundet Humanisternas programförklaring slås man av den starka tilltro till förnuftet som den ådagalägger. Om människan bara tillåts vara förnuftig och befrias från »religion och annan vidskepelse» - som Christer Sturmark (f.1964) kallar trostraditionerna i sin bok Tro och vetande 2,0 (2006) – så kommer allt att ordna sig.

En blick på historien visar att det inte är så enkelt. Visserligen är det rätt att rationalismens filosofi har bidragit en hel del till att främja vetenskapen och framväxten av de mänskliga rättigheterna. Men rationalismen har lika litet som kristendomen eller någon annan religion kunnat skydda mänskligheten från våld och grymhet, vare sig de utövats i revolutionens eller i kolonialismens tecken. Ateistisk rationalism framstår inte som något lovande botemedel mot krig och orättvisor. Även den förnuftiga människan gör sig skyldig. Och skuld och skam är erfarenheter som omfattar mer än förnuft. Och som kräver en försoning och ett helande som överstiger det som förnuftet kan erbjuda.

Både förnuft och tro är starka krafter som kan göra underverk när de är som bäst, men även leda till katastrof när de kommer på avvägar. Bruk och missbruk ligger alltid snubblande nära varandra. Vetenskap och religion har åstadkommit lysande resultat, samtidigt som grymma brott begåtts i bådas namn. Just därför behövs kritisk och självkritisk granskning över hela linjen. Och just därför är det märkligt att Humanisterna är så skeptiska mot de institutioner i samhället där den kritiska och självkritiska reflektionen över religionens teori och praxis ska äga rum, nämligen de religionsvetenskapliga och teologiska fakulteterna.


söndag 7 mars 2010

Religion och humanism

Religion och politik har varit mitt tema i några artiklar. Att det finns en rädsla hos många för religionens inflytande över politiken, behöver inte alltid innebära att man är religionsfientlig. De som varit mest religionsfientliga kallar sig tyvärr missvisande för humanister. Christer Sturmark och hans förbund står för den sekulära humanismen. De accepterar inte övernaturliga företeelser och skeenden i världsbilden, men är ingalunda ensamma om att framhålla den enskilda människans värde och värdighet.


Religionen får sin särskilda betydelse just genom humanismen. Detta innebär att begreppet humanism felaktigt och ensidigt förknippats med det som är sekulärt.

Låt mig upprepa det jag tidigare har skrivit att samhället är och alltid har varit sekulärt. Att påstå något annat är enligt min åsikt vilseledande.

Humanismen däremot är inte enbart sekulär. Om Humanisterna (Humanistiska föreningen) tar sig friheten att påstå det så är det lögn.

De kan inte anse sig ensamma om att reagera inför de övergrepp som skett i religionens namn. De är inte heller ensamma om att reagera inför de fundamentalistiska övertoner som hörs från högerextremistiska rörelser. Dessa som tyvärr finns bland en minoritet av kristna och även inom andra religioner.

Vi lever i ett land där vi har religionsfrihet. Om man tror att frihet från religion är humanitärt, så har man tagit grundligt fel.

Vi lever i ett samhälle där hatet mot oliktänkande breder ut sig allt mer. Anledningen till detta är för det mesta okunskap. Samtidigt kan vi se att hatbrotten ökar både mot judar, muslimer och kristna. Om humanisterna kan kalla sig för humanister och samtidigt arbeta för ett samhälle fritt från religion, så undrar jag vart humanismen har tagit vägen.

I ett samhälle som blir alltmer mångkulturellt behövs kunskap, inte minst religionskunskap, som bör få en ännu större plats i grundskolan. Om Christer Sturmark 
”tror att kristen tro är fullt jämförbar med tron på tomtar och troll,” ”Om det speglar hans ärliga uppfattning behövs knappast något ytterligare argument för behovet av en fördjupad religionsundervisning.” (citat: Dag Tuvelius, Kyrkans Tidnings ledare 4 mars)




måndag 23 januari 2023

Hon blir den första kvinnliga prästen i Palestina.

 Hon blir den första kvinnliga prästen i Palestina, men hur mår de kristna egentligen?


.........här i Jerusalem har muslimer, judar och kristna levt i fred med varandra under många år. Konflikten är inte religiös, utan politisk.
– Kristna skolor fylls av muslimer och vi är varandras vänner, kollegor, klasskamrater och grannar. Problemet har aldrig varandras religioner, säger Jack.

Jack menar att kristen sionism är populär bland evangelikala kristna som tror att judarnas återkomst till Israel är i linje med en profetia i Bibeln om att Jesus då ska återvända till jorden som Messias. De vill utmåla Israel-Palestinakonflikten som en konflikt mellan Västvärlden och muslimerna.
– I deras världsbild passar inte de kristna in eftersom de också är palestinier och lider under samma ockupation som muslimerna, säger Jack.

Varje år stödjer dessa kyrkor staten Israel med mer än två miljarder kronor. Genom sitt stöd till Israel och israeliska bosättarorganisationer6 stödjer de..............


söndag 22 januari 2023

Önskar köpa


 

                            Jag önskar köpa en begagnad men felfri fåtölj som ser ut som den här. 

                            Tacksam för svar helst med bild och prisförslag här eller på  Facebook

lördag 21 januari 2023

Frisk luft, motion och D-vitamin och Grattis Arne!

 Har i dag varit ute på en kort promenad medan det var ljust ute. Jag vet att det är viktigt att gå ut medan dagen är ljus, helst före klockan tretton, i synnerhet nu under den mörka perioden av året. Fördenskull har jag också fått rådet att utöka mitt intag av D- vitamin, och det rådet följer jag.

När det gäller promenaderna utomhus, så borde jag bli bättre, men tyvärr så får jag kämpa för att infria det. Jag kan bara röra mig ytterst långsamt på grund av min astma. Jag blir väldigt fort trött och andfådd. Har läst på facebook att flera av mina goda vänner varit drabbade av Covid denna vinter. Detta har för dem inneburit problem av liknande slag. Själv känner jag mig mycket bättre än tidigare. Tack för alla förböner. Jag tror på Guds helande kraft, för hela människan med Ande, kropp och själ.

Jag har försökt att utebli från stora folksamlingar av säkerhetsskäl, men man kan ju inte isolera sig helt. I morgon skall jag i alla fall försöka att vara med på den ekumeniska gudstjänsten klockan elva i Motala kyrka.

Så vill jag här gratulera min gode vän Arne Ovall som i morgon fyller 85 år Hoppas att du Arne blir ordentligt firad och önskar dig allt gott och Guds rika välsignelse


Gud är större än vår tanke om honom

 

GUD ÄR STÖRRE ÄN VÅR TANKE OM HONOM
av Rolf Ericson

"En ödmjuk självkännedom är en säkrare väg till Gud än en djupsinnig vetenskaplig forskning." Orden skrevs av Thomas a Kempis som levde för mer än 600 år sedan.

Om vetenskapen kunde förklara vem Gud är så vore den fullkomlig. Så kan man uttrycka sig även i vår tid. Men vetenskapen är inte fullkomlig. Därför är den inte heller en säker väg till Gud. Vetenskapen kan visserligen ge oss en del kunskap om Gud, men denna kunskap är hela tiden utsatt för förändring.

I första hand kan vetenskapen ge oss svaret om den värld vi lever i. Det är en värld i förändring Gudsbilden påverkas av detta. Den bild vi tidigare haft av Gud behöver inte nödvändigtvis vara densamma som den vi har i dag. Detta behöver inte innebära en konflikt. Det betyder i stället att vi får en tydligare bild ju mera vi betraktar den och ju mera vi inser att vår bild är ofullständig.

Om Gud som är skaparen och uppehållaren av universum fullständigt kunde förstås och förklaras, så vore han inte Gud. Därför innebär en ödmjuk självkännedom att vi inser vår begränsning.

”Mig blir aldrig svaret givet. Vintergatans lösenord, den materias namn är okänt, av vars kraft jag själv är gjord, och jag famlar med min kärlek, som jag famlar med mitt vett, blint jag måste tro på livet och på Dig som ingen sett” Så har Kerstin Anér skrivit i sin psalm ”Du är större än mitt hjärta.”

Samtidigt måste vi erkänna att en ödmjuk självkännedom också kan ge oss en insikt om vem Gud är, eftersom han är både sann Gud och sann människa. Jesus är vår förebild. Han blev människa och har visat oss vem Gud är.

Bibeln säger att det är Anden som ger oss denna insikt. Anden ger oss en fördjupad förståelse av de skildringar vi läser om Jesus.

När vi följer honom och försöker att likna honom lär vi känna Gud i oss och i våra medmänniskor.

I Hebreerbrevets elvte kapitel vers sex står det att den som vill nalkas Gud måste tro att han finns till och att han lönar dem som söker honom.

Detta är ett betydelsefullt steg i vår strävan att lära känna honom.

Om vi krampaktigt håller fast vid gamla tiders uppfattning om Gud så far vi vilse och blir inte trovärdiga när vi förklarar vår uppfattning. Våra färdiga svar blir då bara klyschor som inte håller för en kritisk granskning. Den nya tidens kunskap, som gett oss en ny bild av Gud kan inte vara fiende till tron. Den är i stället nödvändig för att vi skall förstå en del av det som vi ännu inte kan se.

2006-02-26 Rolf Ericson
En pågående dialog utesluter varken Bibeln eller förnuftet, men den har inte heller det färdiga svaret. Stefan Gustafsson frågar vem som får sista ordet. (Se artikel i Dagen)
Jag tror inte att vi vet det förrän vi är framme vid målet. Gud är den yttersta auktoriteten och han har gett oss människor ett sunt förnuft. Därför är en ödmjuk självkännedom en säkrare väg till Gud än en djupsinnig och vetenskaplig forskning


söndag 15 januari 2023

Gudstjänsten i dag

 I dag kunde jag inte vara med i min egen kyrka Pingstkyrkan här i Motala. Natten före hade varit orolig, med  hostattacker och svårigheter med andningen, så jag var inte i skick för att kunna delta så som jag brukar tyvärr. Men vad gör man då? Jo man söker upp den TV-gudstjänst som är aktuell. 

Jag måste få lov att uttrycka min tacksamhet till Sveriges television för den här söndagens gudstjänst, som sändes ifrån Östervåla.

JAG LÄGGER IN ADRESSEN HÄR 

Den här gudstjänsten är representativ för den typ av gudstjänster som är så speciella för frikyrkorna i Sverige i dag. Den är också ett exempel på den typ av gudstjänststil som förekommer också i vår kyrka här i Motala

lördag 14 januari 2023

Sunt om sex

 https://www.ctr.lu.se/fileadmin/user_upload/ctr/pdf/rit/3/Heberlein.pdf

"Varför är sexualitet så problematiskt för så många; inte minst kristna? Varför är religioner så snara att fördöma och skuldbelägga det som samtidigt betraktas som ”en gåva från Gud”? Kanske handlar det helt enkelt om makt. Genom att få människor att känna skuld och att skämmas försvagas de som individer. Det perspektiv som förs fram i kampanjen ”Värt att vänta på” är ett gott exempel på hur detta skuldbeläggande går till. För det första slås det fast – gång på gång – att sex hör hemma inom äktenskapet. Sex hänger ihop med ”fruktsamhet, trygghet och livslång gemenskap”. Materialet behandlar uteslutande heterosexuella relationer; det totala förtigandet av homosexuell kärlek talar sitt tydliga språk. Den ”sexuella kraften” är oerhört stark, drivande och hotfull. Receptet är bekännelse och Guds förlåtelse – därefter är du befriad att gå vidare. Resonemanget rimmar illa med påståendet att sexualiteten är Guds gåva. Sexualiteten framställs snarare som ett hot, en destruktiv kraft som hotar att förstöra och omintetgöra relationen mellan Gud och människa. ”Ensamlevande människor” ges rådet att kanalisera ”livskraften” i positiva former – ”att älska Herren, att älska många kvinnor/män (utan sexuell relation) och att älska barn….man blir en som Guds kärlek rinner igenom, ut till andra som behöver den”. Sexualitet bör m a o bekämpas till varje pris, då den inte fyller någon uppenbar funktion, d v s reproduktion eller manifesterande och skapande av gemenskap".

onsdag 18 september 2019

Om tro eller inte tro och om sexualitet

Vad är det egentliga syftet när man väger, mäter eller bedömer en annan människas tro eller brist på tro? Vi framhåller ofta att vår egen tro är den enda hållbara som finns och att vi bör försvara den till varje pris. När vi gör det så brister vi i ödmjukhet och respekt för den som har en annan uppfattning. När vi talar om kristen apologetik så menar vi att det handlar om ett försök till intellektuellt försvar och förklaring av kristen tro genom logik. Jag tycker att apologetiken är acceptabel, så länge det finns respekt och ödmjukhet, för den mångfald som ryms inom det som kallas religionsfrihet. Först då blir apologetiken meningsfull.

Det finns en del som anser att den kristna tron behöver försvaras och att Bibeln exempelvis fördömer utlevd homosexualitet, och menar samtidigt att detta inte är detsamma som att fördöma homosexuella.

Om Bibeln fördömer de homosexuella så måste det innebära att man utesluter kristna människor ifrån den kristna gemenskapen, eftersom utlevd homosexualitet anses vara synd.

Vad Bibeln egentligen säger om sexualitet är att den är till för släktets fortplantning. Så har man alltid tolkat det tidigare. All sexualitet utöver detta kallas i Bibeln för otukt. Den sexualitet som enbart handlar om kroppens njutning mellan två människor har Bibeln alltid fördömt antingen det gäller samkönade eller mellan man och kvinna. Att använda preventivmedel är inte heller tillåtet om vi ska tolka Bibeln rätt. Bibeln fördömde Onan när han spillde sin säd på jorden. Av detta har vi fått ordet onani, som också kallas självbefläckelse.

Det finns säkert inte så många kristna, som anser att sexuell samlevnad mellan man och kvinna skulle vara förbjudet om man inte vill att det skall leda till befruktning. De flesta anser att sexualiteten är en drift som Gud har nedlagt i människan och att den ska brukas i äktenskapet mellan man och kvinna inte bara för släktets fortbestånd, utan också för att uttrycka kärleken och njutningen emellan två människor. Allt detta trots att Bibeln förbjuder det. Här har jag medvetet bara talat om Bibelns syn på sexualiteten och inte ett ord om de heterosexuella eller de homosexuella.

Jag undrar i detta sammanhang om sexualiteten har en annan aspekt när det gäller de homosexuella. Nu talar vi inte längre om den sexualitet som förbjuds i Bibeln. Vi talar i stället om människor, män och kvinnor, skapade med olika förutsättningar. Om det är äktenskapet mellan man och kvinna som är idealet, så får vi inte blunda för att det finns grupper av kristna som blir uteslutna ur den kristna gemenskapen därför att man avviker från idealet.

De flesta vigslar som förrättas i alla kristna kyrkor i Sverige, sker mellan man och kvinna, men om det finns en grupp människor, liten eller stor, som faller utanför detta ideal, så har Svenska kyrkan gått före, och visat vägen för hur vi ska bemöta dessa. Jag har inte upptäckt någon förändring i attityden mot homosexuella par i frikyrkorna förutom i Svenska kyrkan. Det anses tyvärr fortfarande vara synd att vara homosexuell. Att fördöma utlevd homosexualitet är enligt min uppfattning detsamma som att man också fördömer de homosexuella, vilket man ofta i sådana sammanhang påpekar att man inte gör. Är inte detta dubbelmoral?

Jag är rädd för att den uppfattning jag här redovisar inte är riktigt rumsren i en del av de kretsar som jag rör mig i. När man den senaste tiden har tagit upp dessa frågor till diskussion i frikyrkoförsamlingar är jag rädd för att man inte är tillräckligt mogen för en sådan, trots att den är nödvändig. Det skulle vara mycket sorgligt om dessa frågor orsakar splittring i de kristna leden. När man diskuterar eller debatterar dessa ömtåliga frågor, bör det ske i kärlek och ödmjukhet, men också med insikt och förstånd.

Om Bibeln har en inkluderande människosyn, vilket jag tycker att den har, så måste vi behandla alla människor likvärdigt. Ingen människa kan då anses vara utesluten från den kristna gemenskapen. Inte ens den som inte omfattar församlingens tro. Jag vet att det finns en del som inte vill hålla med mig om detta, men det hör till min frihet att få tala om vad jag tycker, trots att det kan väcka en del förargelse. Självklart ställer jag mig inte upp i en kyrka som inte delar min åsikt och förmedlar den. Det vore respektlöst, men här på min egen blogg har jag rättighet att få uttrycka mig som jag vill.

fredag 13 januari 2023

Debatten i Dagen om lovsångens betydelse

 





torsdag 23 februari 2012

Lovsång och inlevelse i kyrkan

Gospelglädjen känns i hela kroppen”, läser jag i Kyrkans tidning och ”gospel är rena rama friskvården”. Detta är väldigt positivt. När ungdomskörerna som sjunger gospel växer så beror det på att det är musik som berör. ”Det handlar mer om hängivenhet än perfektion”, säger en av skribenterna.

Det är denna hängivenhet och inlevelse som jag efterlyser både hos mig själv och hos andra. En av körledarna tror att det är glädjen och det enkla budskapet som lockar människor till kören men han är också angelägen att blanda olika genrer.

Det blir ensidigt om man bara ägnar sig åt en genre. För Svenska Kyrkan handlar det om den klassiska körsången, men för frikyrkorna kan det vara andra musikstilar.

Detta är mycket viktigt, eftersom många äldre har svårt att sjunga med hela kroppen på ett naturligt sätt. Vi är inte vana med nya tillåtande sätt att sjunga i gudstjänsten och skulle därför behöva mera variation i utbudet av sång och musik. Många saknar den sång och musikstil som fanns förr då strängmusiken var vanlig i frikyrkorna. Man vill se både sångare och instrumentalister i alla åldrar i gudstjänsten.

Att vara engagerad sångare och musikant i en församling har en bevarande funktion. Så minns jag själv hur det var i min ungdoms frikyrkoförsamling, där jag fick vara med i en församling med ett rikt sång och musikliv. Det var med glädje man gick till kyrkan. Inte bara för att sitta ned och lyssna utan också för att själv få delta.

När det gäller lovsång så handlar det inte enbart om 
”en” musikstil. Det handlar om inlevelse. Att med sång och musik få ge uttryck för det man känner av både glädje och sorg och låta känslorna ta form i tillbedjan.

Lovsången kan vara en psalmsång till orgel likaväl som när ett lovsångsteam leder den. Det kan vara både stilla lovsång men också rytmisk dans. Ja variationsformerna är många och vi borde tillåta ett större utbud där vi kan låna det som är bra från andra kristna traditioner.

Svenska Kyrkan har under senare tid lånat mycket av den frikyrkliga sång och musikskatten, men Svenska Kyrkan har också många nya sånger och psalmer som är mycket tilltalande. Sångerna från Taizé och Iona är ju exempel på sådana fina stilla lovsånger som är lätta att sjunga och som inbjuder till andakt och tillbedjan

Jag menar inte att vi ska renodla musik som passar de äldre respektive de yngre, men vi ska ha en mångfald av sånger som berikar alla åldrar. Det kanske finns vissa musikstilar som vi inte tycker om, men då tror jag vi ska undvika att vara kritiska. Låt oss i stället vara generösa och tillåta ungdomarna att använda sin musikstil.

Det handlar om vilken inställning jag har till det som sker i gudstjänsten. Kan jag inte leva med i det som sker så behöver jag nog fundera på om jag hamnat på rätt plats. Brister och tillgångar finns i alla kyrkor, men om vi tar vara på tillgångarna så tror jag att vi får uppleva större inlevelse.

Till sist vill jag påminna om orgelns betydelse. I Svenska Kyrkan ingår det ofta i Kyrkomusikerns arbetsinstruktion att utbilda unga människor i orgelspelet. Man har lyckats med att få orgelspelet lustbetonat för yngre människor. Om man ska lära sig att spela orgel så är det lättare att få in koordinationen i både armar och ben medan man är ung. I den pingstkyrka jag senaste tiden besökt i Motala finns en mycket förnämlig orgel, men tyvärr inga tillräckligt intresserade ungdomar som vill ta chansen och lära sig. Detta tycker jag är synd. Här finns ju resurser som borde tillvaratas. Jag tror säkert att församlingen skulle erbjuda yngre musikelever att få lära sig på det fina instrumentet.

Upplagd av Rolf Bertil Ericsons Blogg kl.17.26 2/23/2012   

1 kommentar:

  1. Rolf Bertil Ericsons Blogg24 februari 2012 kl. 10:49

    Ett litet tillägg till detta inlägg: "Har vi blivit konsumenter i våra gudstjänster där vi ensidigt förväntar oss att få något utan att ge?" Visst kan det vara tillåtet, men det måste vara tillfälligt. När vi fått det vi väntat på kan vi också dela med oss. Problemet är ibland att vi kommer till kyrkan utifrån ett samhälle där vi ständigt sönderbombats i vårt inre av sinnesintryck som stör vår inre balans

    Svara

söndag 29 juni 2014

Lovsång och gudstjänststil

Det är söndag och vi har varit i kyrkan på gudstjänst. I dag var vår ungdoms och familjepastor Madde Boberg mötesledare. Hon inledde gudstjänsten med lovsånger efter det mönster som numera är vanligt i de flesta kristna sammanhang. Madde leder alltid sången på ett föredömligt sätt. Av någon anledning fick orgeln vara oanvänd. Ofta har vi en kompgrupp som brukar leda lovsången men eftersom det är semestertider så antar jag att de som brukar spela var bortresta. Lovsången leddes till flygelkomp.Tyvärr råder det bristande engagemang bland äldre när det gäller denna typ av lovsång. Det finns säkert orsaker till detta, men jag tycker att vi måste försöka råda bot mot den resignation och likgiltighet, som vi ofta hemfaller åt när det gäller gudstjänstsstil, även den typ som inte faller oss i smaken. Hur skall detta ske?

Församlingsledare, pastorer och ungdomsarbetare har en nyckelroll i detta sammanhang.Vi måste våga tala med dem på vilket sätt vi vill se en förändring i stället för att kritisera det som pågår. Om man är med i en gudstjänst där man tycker illa om något, skapas lätt en negativ atmosfär, som bedrövar Guds ande. Därför är det hög tid att vi gör någonting för att förhindra att detta får ske

Är det trenderna som styr utvecklingen eller får Herren vara med och leda? Det behöver inte vara fel med denna typ av lovsång, men jag tror att det är dags att börja prioritera lovsångens utförande. Det är ingen lätt uppgift, eftersom många äldre bär med sig en annan tradition, där de nya rytmerna och melodierna känns främmande. Det är inte enbart av fysisk trötthet som en del sätter sig, även om den friheten finns. Man saknar något av den glöd som fanns i tidigare sång och musiktraditioner där man lättare kände sig hemma.

Nu är jag inne på ett känsligt område och jag hoppas att jag inte sårar någon med mitt tyckande. Vi har så många fina resurser i vår församling, som det är viktigt att tillvarata på rätt sätt. De ungdomar som genom sin musik och sång leder lovsångerna gör en väldigt fin insats och det finns anledning att ge dem uppmuntran för det. Kanske vi kan göra det genom att visa vår uppskattning, på ett rätt sätt: Mångfald och variation när det gäller sång och musik är något jag tycker om. I viss mån tycker jag att vi har det, men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre

Jag märker i vår församling att många äldre inte kan engagera sig i lovsången därför att man inte kan känna att texterna harmonierar med den inre känsla av äkthet som man saknar, Texterna är ofta väldigt ytliga. Ibland har man svårt att helhjärtat instämma i en del sånger därför att de är introspektiva.






fredag 6 januari 2023

Öppet brev till Harry Andersson, Anders Gerdmar, Olof Edsinger med flera

 

Käre Harry! Vad tråkigt det är att hela tiden behöva konfronteras med idén om att det måste gå ett svärd genom svensk kristenhet. Den idén som förespråkas av dig och många andra och som ofta upprepas genom tidningen Världen i dag gör mig sorgsen.

Det handlar ofta om synen på sexualitet och synen på våra medmänniskor. Jag vet att många stöder sig på bibeltexter som uppmanar oss att exkludera i stället för att inkludera människor. Gud vill att alla människor skall inkluderas och bli frälsta.


Vad som är Guds främsta tanke med sexuella relationer är om vi läser bibeln att människor ska föröka sig:

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er.” 1 Mos. 1:27-28

Om detta råder det ingen tvekan i min övertygelse heller. De flesta människor har fått gåvan till sexuell lust till det motsatta könet för att människor ska fortsätta att föröka sig. Nu är det så att denna gåva också omfattar människor som är dragna till samma kön. Att skuldbelägga dem är inte vår uppgift, däremot att acceptera verkligheten så som den ser ut. Det råder som bekant delade meningar om vad som är Guds tanke om detta och det får vi acceptera och respektera i den process som pågår.

Den sexuella driften är en gåva från Gud, inte bara för släktets fortplantning utan också som ett uttryck av kärlek till den man älskar, men också för att uppleva den njutning som inte endast är förbehållen i ett äktenskap mellan en man och en kvinna.

Om den process som pågår i dessa frågor får konsekvensen att den skiljer kristna ifrån varandra, så som en del påstår, så är det mycket olyckligt och definitivt inte vad Gud vill. Gud vill inte splittra. Det är bara tjuven som kommer för att stjäla, slakta och förgöra har Jesus sagt. Detta leder till förvirring. Det går INTE ett svärd genom svensk kristenhet. Den som påstår sådant uttalar sig fientligt och är inte uppfylld med Guds förbarmande kärlek. Här må varje människa pröva sig själv. 

" Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." Hebr 4 

Svärdet går inte genom kristenheten. Det går igenom varje människa och det dömer MITT och DITT hjärtas uppsåt och tankar. 

Jag tycker också att det är ledsamt att du såväl som Anders Gerdmar med flera kritiserar Niklas Piensohos bibelstudier och kallar dem obibliska och vilseledande. Du ondgör dig också över Per-Olof Eurells bok och skriver att den är vilseledande. Allt detta tar du upp som exempel på böneämnen. Gud gitter inte höra på sådant. ”Varifrån kommer all kamp och strid bland er? Är det inte från begären som för krig i era lemmar? Ni vill ha, men får ingenting. Ni dödar av avund, men uppnår ingenting. Ni kämpar och strider. Ni har ingenting, därför att ni inte ber. Ni ber men får ingenting, därför att ni ber illa, ni vill bara tillfredsställa era begär.”

Den kamp som du och dina liktänkande för är en maktkamp mellan människor där den mest högljudde vill vinna. Jag ifrågasätter betydelsen av det du kämpar för och jag tror inte att det för något gott med sig. Det är sorgligt men sant att jag måste få lov att skriva så. Svara mig gärna om du anser att det är nödvändigt, vilket du borde göra.


Må Gud förlåta mig om jag skrivit något som inte har hans välsignelse och må min önskan om Guds förbarmande kärlek också få gälla dig och oss alla.


Fridshälsningar Rolf

Att uppmana till bön och fasta

 

Att uppmana till bön och fasta kan inte vara fel i en tid där det råder mörker och vanmakt, men sättet på vilket denna uppmaning sker får inte bli sådant att vi skuldbelägger och utmanar andra.

Uppmaningen till bön och fasta bör komma inifrån mitt eget hjärta och inte genom de pekpinnar utifrån som samtidigt kritiserar och skuldbelägger. Ett sådant tillvägagångssätt är ondskefullt och måste till varje pris avslöjas.

Den bön och fasta som Jesus beskriver lyder så: När ni fastar, visa då inte upp er för andra. Var inte som de falska människor som bara låtsas lyda Gud. De ser dystra och ovårdade ut bara för att folk ska lägga märke till att de fastar. Jag försäkrar er att de redan har fått ut sin lön. Nej, när du fastar ska du tvätta dig och sköta om ditt hår precis som vanligt.Låt fastan vara en hemlighet mellan dig och din Far i himlen. Han vet allt och ska belöna dig”.

En rätt fasta beskrives också i Jesaja 58

Ropa ut det så högt du kan, låt din röst ljuda som en hornstöt, förkunna för mitt folk deras brott, för Jakobs ätt deras synd. Dag efter dag söker de mig och vill lära sig följa mina vägar. Likt ett folk som handlar rättfärdigt och inte har övergett sin Guds lag ber de mig om regler för vad som är rätt och älskar att nalkas Gud. »Ser du inte att vi fastar? Märker du inte hur vi späker oss?« Ni sköter era sysslor på fastedagen, ni driver på era drängar, ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål. Som ni fastar i dag blir inte er bön hörd i höjden. Är det en sådan fasta jag vill se: en dag då man späker sig, hänger med huvudet som ett strå, ligger i säck och aska? Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren? Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige ,ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: »Här är jag.« Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag. Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar. Dina uråldriga ruiner skall byggas upp, gångna släktens grunder skall du sätta i stånd. Du kommer att kallas »den som murar igen rämnorna«, »den som gör det nedrivna beboeligt«. Om du inte kränker sabbaten, inte sköter dina sysslor på min helgdag, om du kallar sabbaten en fröjd, helgad åt Herren och värd att ära, om du ärar den och inte utför det du brukar, inte ägnar dig åt dina sysslor och tomt prat, då skall du få fröjdas över Herren, jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig leva av din fader Jakobs egendom. Herren har talat.”

Kan det uttryckas tydligare än så?


tisdag 3 januari 2023

Jag tänker på Ingrid

 


Nedanstående text har jag skrivit med min systers tillåtelse.

Jag tänker så mycket på min syster Ingrid som nu vid snart nittiotre års ålder har blivit sjuk och behöver vård i sitt hem. Hennes liv har varit smärtsamt på många sätt, då hon mist två av sina tre barn. Hon väntade sitt tredje barn när hennes make avled. Tidigt fick hon ta upp kampen för livet med små ekonomiska villkor, men hon har alltid rest sig upp även när den bittra kampen varit närmast outhärdlig. När Ingrid slutade folkskolan fick hon plats i ett hembageri och arbetade sedan en tid som hembiträde. Därefter fick hon arbete vid Isbergs bokbinderi där hon arbetade många år. När hon var arton år hände något som vände upp och ner på hennes tillvaro. Hon blev gravid. Normerna för sexualitet och barnafödande var att det hörde till äktenskapet, och hon och pojken som hon träffat en kort tid, förstod inte vad följderna kunde bli. Det blev chockerande för henne när hon förstod att hon skulle få barn. Det fanns så mycket fördömelse och intolerans vid denna tid och hon fick känna av onödigt mycket skam och skuldkänslor för det som hänt. I stället för att bli den föraktade synderskan, borde hon ha fått en kärleksfull och förstående behandling från sin omgivning. Det hade ju varit annorlunda om hon och pojken hade fortsatt och bildat familj. På något vis hade ju detta kunnat bli förmildrande omständigheter. Men så blev det inte. I sin utsatthet ville hon komma undan, så att ingen fick veta vad som hänt. Hon fick plats i ett hem, där hon skulle se efter en liten flicka. Där fick hon både mat och husrum. Därefter fick hon en plats som hembiträde hos en kyrkoherdefamilj. I det hemmet rådde en viss rangordning. Hon fick inte äta vid samma bord som familjen, utan i stället sitta vid arbetsbänken och äta sin mat. Den känsla av underlägsenhet som hon vid denna tid fick känna kan säkert bero på den tid som då var och den kultur i vilken vi alla levde där i barnrikehusen på Oxelbergen. Ingrid reste sig trotsigt och visade prov en inre styrka även i de motgångar hon senare fick vara med om Kerstin föddes i juli månad år nittonhundrafyrtioåtta. Hon fick bo hos oss tillsammans med sin mamma. I åtta år bodde hon hos oss på Storsvängen och blev naturligtvis mormors ögonsten. Hon blev också som en lillasyster för både Roland, Örjan och mig.

Ingrid gifte sig år nittonhundrafemtiosex med Erik. Kerstin flyttade med sin mamma Ingrid från Storsvängen till det nya hemmet på Slottsgatan. Hon var då åtta år. Ingrid och Erik fick två barn en son Stefan och en dotter Lena. Erik avled innan dottern Lena föddes.

Hoppas nu att ingen tar illa upp att jag lagt ut denna text. Om någon tycker det, så vill jag veta det.

Några nyårstankar

 

Stäng inte din dörr. Sitt inte i slutna rum med unken luft. Umgås bara med dem som har goda tankar om dig och om livet. Låt ingen se ner på dig. Du är älskad för den du är! Släpp inte in dumma tankar i Ditt liv vare sig de är religiösa eller inte.

"Blott i det öppna, har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du,

Ut i det fria, skall du med Herren gå. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

Leva i världen omvänd till verklighet, vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet

Mörkret du möter, aldrig i ensamhet. Blott i det öppna ligger din möjlighet."

(Britt G Hallqvist)

"Vinden blåser vart den vill och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far." Joh.3:8

Här står vinden i singularis och bestämd form. Den vinden är Andens vind. Den blåser bara åt det håll Gud vill. Den som är född av Anden känner igen Andens vind, varifrån den än kommer eller vart den far. Det är en rörlig vind. Den stannar inte på samma ställe och alla som vill får följa med i vindens riktning.

"För mig ut i vindens riktning, upptagen helt av dej. Som ett barn bär leken i sej, låt din glädje bo i mej. Du är kraften som ger livet, jag får vara vän med Gud, ger den frid som viljan vänder och öppnar den för sanningen. Skugga mej under dina vingar, ta mej helt nära dej. Som en gren bär våren i sej, låt din skönhet bo i mej."

(Bengt Johansson, Johanna Bergström)

Även den som följer Andens vind i den riktning som Gud vill, känner andra dofter och vindar. Dessa vindar pockar på din uppmärksamhet och risken finns att du hör "vindarna viska ditt namn" och du lockas att följa vindarnas röster. Vindarna står i detta fall i pluralis och de är större i antal, men de blåser inte åt rätt håll. Du kan inte undvika att:

"ta in dofter och vindar, men låt dem inte blåsa iväg med dej." (Geshe Perma)