Könsidentitet, könsdysfori, könskorrigering och könsbyte

Kyrkan behöver prata om könsbyte, läser jag i tidningen Dagen. Anledningen till att ämnet tas upp är att regeringen föreslår möjligheten för unga transpersoner att operera sina underliv för att bekräfta deras könsidentitet.

Det är sant att kyrkan behöver visa sitt intresse för hur vi bemöter människor i deras könsidentitet, men frågan är på vilket sätt vi gör det? Om ungdomar brottas med sin könsidentitet och inte vågar tala om det av rädsla för att inte bli accepterade som de är, behöver kyrkan bli bättre på att skapa en atmosfär där alla får plats utan att skuldbeläggas. De behöver få höra att de är älskade precis som de är. Ingen skall behöva skämmas för sin könsidentitet.

Begreppen könsdysfori och könskorrigering behöver förstås på ett bättre sätt. En person med könsdysfori lider av att kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten och kan därför ha en önskan om könsbekräftande behandling. Könsdysfori har inget med sexuell läggning att göra.

I samma tidning läser jag om en mamma som berättar att hennes dotter får testosteronbehandling och har opererat brösten för att bli man. Som mamma tycker hon att det är absurt att någon ska få byta kön innan 25 års ålder. Nyligen har man pausat ett regeringsförslag om att sänka åldern för kirurgiska könsingrepp till 15 års ålder utan föräldrarnas vetskap och detta är naturligtvis uppseendeväckande.

Det är bra att kyrkorna tar upp de här frågorna till samtal. Det är svåra frågor och det är viktigt att skaffa sig ordentlig kunskap utan förutfattade meningar, för att över huvud taget vara mogna för diskussion. Inte bara teologisk kunskap utan också medicinsk och vetenskaplig kunskap. Vi måste bli lyhörda för de människor som lider av sin könsdysfori. Det handlar om hänsyn och försiktighet där vi vågar och vill gå tillsammans med dem utan felaktiga föreställningar.

HAR OLOF EDSINGER RÄTT? LÄS HÄR GENOM ATT KLICKA PÅ LÄNKEN