Ett är dopet, det kristna dopet.

"Det är bra att de stora pingstförsamlingarna nu är redo att välkomna även personer som inte är troendedöpta som medlemmar. Men då måste också deras dop erkännas som ett riktigt dop."
Detta skriver Peter Halldorf i tidningen Dagen tisdag 29 oktober

Så har jag tänkt ganska länge och för två år sedan skrev jag nedanstående text:

Ett är dopet

Mitt inlägg skall handla om det kristna dopet. När jag som ung pingstpastor predikade över detta ämne så fanns det inte mer än ett dop.

Så finns det inte heller nu i min begreppsvärld mer än ett dop. Precis som Paulus skriver till församlingen i Efesus: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet.” Det citerade bibelordet är hämtat ur ett sammanhang där Paulus vädjar till de kristna att: ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten.”

Hur kan det då komma sig att just denna fråga vållat så stor splittring bland de kristna? Om det inte finns mer än ett dop borde vi väl inse hur betydelsefullt det är att finna enhet i just denna fråga.

Det råder ingen tvekan när man läser Bibeln om att Gud vill ha en sådan enhet, men det är vi människor som fattar de beslut som får avgörande betydelse. Det är vi som tolkar vad Gud har sagt i sitt Ord.

Min uppfattning i dopfrågan är fortfarande att det bara finns ETT DOP. Detta dop är varken barndop, vuxendop, troendedop eller kalla det vad du vill. Det är det kristna dopet. Detta dop hur det än sker har en avgörande betydelse i Faderns Sonens och Den Helige Andes namn.

Jag minns med mycket stor tillfredsställelse mitt eget dop och det sätt på vilket det tillämpades, trots att jag nu 63 år senare har fått en vidgad syn på dopfrågan och det dopsätt som tillämpas i andra kyrkor.

Jag erkänner villigt att jag blev påverkad av omgivningen till beslutet jag själv fattade. Jag ville så gärna bli döpt. Det handlade då för mig om att följa Jesus och gå den väg han gått för mig. Inför församlingen skulle jag avlägga min dopbekännelse och församlingen skulle besluta om jag skulle få bli döpt eller om det fanns något som hindrade. Församlingen skulle avgöra om jag ”gjort sinnesändring.” och om jag var värdig att bli medlem. Jag minns heligheten och allvaret och tänker tillbaka på detta med stor respekt. ”Jag döper dig till Kristus..” sade dopförrättaren. I samma ögonblick så tror jag att Gud gjorde något.

Gud handlar genom dopet och vi kan inte fatta det med vårt förstånd. Därför har det ingen betydelse i vilken ålder det sker och sättet på vilket det sker. Att ensidigt betona vissa bokstavsteser i Bibeln för att försvara det ena eller det andra sättet vållar splittring och onödiga strider. Om föräldrar bär fram sina barn i tro till dopet så är det lika betydelsefullt som när en vuxen eller som jag var en liten pojke fattar beslutet att följa Jesus. Herren är där och välsignar denna heliga handling. Det finns ingen som har monopol på hela sanningen. Den finns hos Gud och med detta borde vi nöja oss.

I Svenska kyrkan praktiseras numera både barndop och vuxendop. Här betonar man just detta att det är Gud som handlar i dopet. Dopet är ett sakrament = en helig handling, där Gud först av allt handlar med människan. Därför sker dopet ofta med små barn. I det dop som praktiseras i många av de andra frikyrkorna betonar man att det är den kristne som aktivt tar ställning och genom sitt handlingssätt visar sin vilja att vara kristen.

Hur skall man då veta vem som har rätt, de som förespråkar vuxendop, eller de som förespråkar barndop?

Denna fråga är så som jag ser det omöjligt att entydigt besvara. Om någon hade frågat mig om detta när jag som ung pingstpredikant delade det synsätt som fanns vid denna tid, så hade mitt svar varit entydigt. Efter lång tids erfarenhet som kantor i Svenska kyrkan har jag fått anledning att fråga Herren om detta. Det svar jag förnummit har varit ganska tydligt: ”Alla som söker Herren i ödmjukhet och med en önskan om att få veta vad Gud vill har kommit ett litet stycke på väg mot den fullkomliga sanning som en gång blir uppenbarad hemma hos Gud.” Gud har gett oss frihet att tolka denna sanning på olika sätt.

Om någon behöver ett visst dopsätt som ett yttre tecken, så behöver vi inte fördöma det sätt på vilket det sker.

Frågan uppmärksammas också på Aletheia

Vart är man på väg i Livets Ord?

Aletheia.se samtalar med mångårig medlem i Livets Ord

Bengt Malmgren skriver på sin blogg några kloka ord om hur vi bör förhålla oss till det som sker just nu. Han menar att människor stänger sig inne i många tvärsäkra tolkningar och man är snara till att se andra som inte tänker exakt som jag själv som fiender till kyrkan. Han skriver också att vi befinner oss i ett spännande skede i kyrkans och världens utveckling. Det gäller att lyfta blicken och vidga perspektivet och välja vilka strider som är fruktbatra att utkämpa.

Nu är det ju så att Bengt Malmgren, som är katolik är en hängiven supporter till Ulf Ekman, men jag har alltid beundrat den ton av ödmjuk insikt som genomsyrar hans artiklar

Den kyrkliga auktoriteten

Det debatteras just nu ganska friskt (som en del uppfattar som sjukt) om behovet av ett läroämbete i kyrkan. Behovet av ett sådant läroämbete för alla i pingströrelsen inklusive Livets Ord är stort skriver Ulf Ekman Det handlar då om den kyrkliga auktoriteten.

Vad innebär då den kyrkliga auktoriteten? Det är i motsats till den fria församlingens självständighet en kyrka som kan tolka den känsla de troende har för vad sanningen är ifråga om något som berör tro eller moral. Denna kyrkliga hierarki finns redan. Det är den katolska kyrkans hierarki Ett läroämbete som fungerar på så sätt att påven innan han gör något definitivt uttalande i någon viktig fråga, först frågar världens biskopar vad katolikerna världen över anser eller tror. Sedan brukar de påvliga dokumenten också föregås av många års reflexion på de teologiska fakulteterna överallt i världen. Till sist uttalar sig påven, och då är det som representant för apostlarnas tradition och den ytterste garanten för den autentiska tolkningen av Kyrkan tro. Sedan gäller det han har sagt för hela Kyrkan.

Det kan också ske vid ett koncilium då Kyrkans alla biskopar är samlade för att avgöra viktiga tros- och moralfrågor. Konciliet publicerar ett dokument som påven har godkänt. 
Därefter är det biskoparnas sak att förklara Kyrkans officiella lära för katolikerna i sina stift.

Vi tror att han kan ha en sådan funktion pga. av Jesu löfte till Petrus att han skulle styrka sina bröder i tron och för att Petrus var den förste biskopen i Rom. (Källa:Team fråga prästen)

Ekman menar att den fria församlingens självständighet i lärofrågor är problematisk.

I motsats till Ekmans uppfattning anser jag att denna självständighet ända sedan begynnelsen varit självklar i Pingstväckelsen

I tidskriften Keryx nr 3 2013 tar Ulf Ekman upp detta ämne i artikeln ”Spelar kyrkosyn någon roll?”:”Spelar det egentligen någon roll vilken ecklesiologi jag har, det vill säga vilken kyrkosyn jag har? Denna fråga är faktiskt långt viktigare än många förstår. Samtidigt spelar den i det dagliga kristna livet, i umgänget mellan kristna syskon och förkunnare ofta en mycket underordnad roll. Det är något man inte så ofta talar om vid kaffebordet, åtminstone inte i positiv bemärkelse. Det kan däremot spela en viss roll när det gäller att distansera sig gentemot andra kristna.”

Han skriver vidare att det är nödvändigt med en genomtänkt kyrkosyn.

”Att leva i en ogenomtänkt, omedveten kyrkosyn är att leva för stunden. Vi kan inte prioritera ner något som Nya testamentet lägger sådan betoning på. Det blir till slut omöjligt. Det kan till och med vara farligt i längden. Att vara nonchalant, ytlig eller ointresserad av dessa frågor visar vilken underliggande kyrkosyn jag egentligen har.”

Författaren menar att vi kan bli snäva och smalna av i vår betoning angående det kristna livet och att vi då tappar något väsentligt. Om vi till exempel tänker att det kristna livet måste vara erfarenhet och inte en massa dogmer, att vi måste få följa vårt eget hjärta och inte vad andra säger till oss, så är detta ett sätt att förenkla och popularisera.

”I den processen, om man vill vara ärlig, kommer man att ändra sig. Inte så att man lämnar tron på Skriften men man inser att man på olika områden har en ofullständig förståelse som behöver fördjupas.

Vi lever i ett klimat starkt präglat av individualism, relativism, pragmatism och aktivism. Det vore väl märkligt om inte kristenheten också är präglad av detta. Naturligtvis är det så. Det är även en del av vårt allmänna reformatoriska och protes­tantiska tankegods som utvecklats steg för steg och gått i arv till oss.”

Reformationen var ett ecklesiologiskt trendbrott (i kyrkosyn) menar författaren.

”Man utgår från att de som inte rakt av instämmer i »Sola scriptura« inte kan betraktas som bibeltroende, utan att mer noggrant ha undersökt detta. Det skulle innebära att till exempel katoliker och ortodoxa per definition inte skulle vara bibeltroende. Så är det ju inte, utan tvärtom kan man där finna en i många stycken star­kare bibeltro än i en del moderna frikyrk­liga sammanhang”

Han menar också att det är viktigt att ställa frågan om kyrkan är sakramental eller inte. Om den är det får det långtgående konsekvenser skriver han.

Min text är bara några korta fragment av vad Ulf Ekman skrivit. Hela artikeln läs här!

Så här skriver författaren i det sista avsnittet.:

”Kyrkans uppgift är inte bara evang­elisation. Det är också att bevara oss och kontinuerligt ge oss liv. Vi klarar inte detta själva, på egen hand. Vi behöver Kyrkan, i dess enhet, i dess helighet, i dess katolicitet (universalitet, fullhet, allmännerlighet) och i dess apostolicitet. Vi bär inte Kyrkan, tack och lov. Vi konstruerar inte fram den i egen kraft, efter eget tycke. Vi skapar den inte på nytt i varje ny generation. Den bär oss och har gjort det sedan Jesus vandrade på jor­den. I och genom den får vi liv, ledning och frälsning. Utan den finns inte frälsningen tillgänglig för oss. Kyrkan är högst nödvän­dig. Därför måste vi förstå den rätt så att vi kan relatera till den på rätt sätt och få allt som Jesus vill ge oss genom den. Och där den är i sin fullhet, där måste vi vara.”

Det råder väl ingen tvekan om var Ulf Ekman står och jag tycker för övrigt att han redogör mycket utförligt för sin uppfattning.

När det gäller den kyrkliga auktoriteten så finns det emellertid många som har en annan uppfattning.

Så här skriver Irene Nordgren på Katolsk vision:

”…….under  mer en  generation har nu vår kyrkas (Katolska kyrkans)  hieraki  kvävt  allt friskt teologiskt  givande och tagande.  Vatikanens  främsta  intresse   har varit moralteologi, befrielseteologi, och ecklesiologi  inklusive  kvinnliga  präster och kvinnans roll i kyrkan. ”

Här ett citat ur boken ”Ecce homo (Se människan) efter tvåtusen år” av KG Hammar:
”I vår kulturmiljö är det i dag få människor som låter en yttre auktoritet bestämma eller ge uttryck åt de viktiga inre vägvalen i livet. Vi har passerat den period i historiendå hänvisningar till så säger Bibeln, så säger Kyrkan, så säger påven eller så säger prästen avslutar en diskussion och slutgiltigt uttrycker en människas tro. Vi kan ibland stöta på en framställning av tidigare tidsepoker som innebär att människor förr skulle ha lyssnat på auktoriteter. Förr skulle kristna människor ha accepterat Guds och Bibelns klara besked i olika frågor och inte ifrågasatt den kyrkliga auktoriteten…..Men att någon skulle komma utifrån och ut ifrån en given position kräva tilltro blir alltmera sällsynt i vårt kulturklimat. Och detta måste vi väl alla glädjas åt. Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad.”

Andra länkar på detta tema:

Auktoritetstro eller förståelse och andlig omvändelse somgrund för den kristna tron.

Livets Ords och Ulf Ekmans nyinslagna väg

Aletheia

Antje Jackelen förnekar inte jungfrufödseln

Antje Jackelen förnekar inte jungfrufödseln

Jesustron ska inte reduceras till biologin säger hon i en artikel i SVD

Även jag är stolt över Svenska kyrkan!! och glad över att Antje valdes till ÄB

Livets Ords och Ulf Ekmans nyinslagna väg

Debatten med anledning av Sigvard Svärds öppna brev till Ulf Ekman fortsätter

Läs mitt tidigare inlägg om frihet och sammanhållning för att få en bakgrund.

”Fria församlingar är bibliskt, Ulf Ekman” skriver Sigvard Svärd i sitt nyainlägg i Dagen

”Är exemplen på läroämbeten inom exempelvis Katolska kyrkan och Svenska kyrkan speciellt goda? Är inte snarare den fria och självverkande församlingen att föredra utifrån Bibeln? Det undrar Sigvard Svärd, som i dag fortsätter debattsamtalet med Ulf Ekman……”

Sigvard Svärds debattinlägg är mycket intressant och en viktig information om det som pågår just nu.
Många är starkt kritiska till Livets Ords nyinslagna väg. Läs här!

Kritisk har jag varit ganska länge Läs bland annat här

Frihet och sammanhållning

”Att den fria församlingen är självständig i lärofrågor menar jag är lika problematisk som om varje kristen självständigt skulle ta ansvar för alla lärofrågor,” skriver Ulf Ekman

Debattinlägget är ett svar på ett öppet brev från Sigvard Svärd i tidningen Dagen.

”Livets ord grundades i maj 1983. Din förkunnelse vid denna tidpunkt saknade inte kritik mot traditionens kristenhet i Sverige. På motsvarande sätt saknades det inte kritik mot dig från nämnda kristenhet för vissa teologiska läror som du ansågs förkunna”, skriver Sigvard Svärd.

Nu vet jag att det inte går att jämföra vad som hänt tidigare i pingstväckelsens historia, men nog är det intressant att läsa vad Lewi Pethrus skrev för länge sedan angående Pingstväckelsens frihet Det kan aldrig vara fel att söka det historiska perspektivet

”Ingenting har haft större betydelse för pingstväckelsen här i landet än den stora frihet, som varit rådande inom densamma. Den inre frigörelsen har följts av en underbar frihet i den lokala verksamheten såväl som församlingarna emellan.

Från början har detta varit ett kännetecknande drag. Det var ett nytt brödraskap mellan dem som gripits av sanningarna om den helige Andes dop och nådegåvorna. Dessa sanningar grep medlemmar av alla samfund. Från alla håll kom de för att mottaga kraften från höjden. Samfundsskiljaktigheter förlorade sin betydelse inför det stora behovet att bli fylld av den helige Ande. Olika åsikter betydde litet eller intet. Bibelordet gjordes på ett alldeles särskilt sätt levande genom Anden. De frigjorda själarna var redo till allt, som de trodde vara Guds vilja och i överensstämmelse med Bibeln. Denna frihet från trosbekännelser och religiösa traditioner var ett resultat av Andens frigörande makt. Friheten från en faställd trosbekännelse har för pingstväckelsens vidkommande inte inneburit någon oklarhet ifråga om förkunnelsen eller i församlingsledningen. Där har man ända från början troget hållit fast vid det urkristna mönstret, sådant vi har det återgivet i Nya testamentet. Få andliga väckelser har varit så skonade från lärostrider som den svenska pingstväckelsen. Förklaringen härtill är måhända väckelsens alltigenom praktiska riktning. De meningsbrytningar som förekommit har också som regel rört sig om praktiska frågor.. Den årliga bibelstudievecka, som mestadels hållits i Nyhem, Mullsjö, där den hålles också i år, har även betytt mycket för den trosenhet, som alltid kännetecknat pingstväckelsen i Sverige. De församlingar som från början kom till var öppna för Guds vittnen från alla håll, såvitt de var fyllda med den helige Ande eller åtminstone längtade efter Andens fullhet. De kunde tillhöra statskyrkan eller frikyrkorna, somliga stod även utanför alla kyrkor, men om de endast hade en mottaglig inställning i förhållande till den helige Ande, så var de välkomna.

Denna frihet har skapat en atmosfär av kärlek emellan de andefyllda kristna, som är något sällsamt. Det är ett överflödande liv i gemenskap som tar sig uttryck på detta sätt. En frihet och gemenskap, som är starkare än varje annat föreningsband.

Denna brödragemenskap har betytt oändligt mycket i pingstväckelsen under gångna år. Den har fjärmat varje känsla av tvång, och skapat en trivsel i församlingarna och i det gemensamma arbetet, som måhända betytt mera för tillslutningen till pingstförsamlingarna än något annat.

Denna frihet har även förskaffat pingstväckelsen en goodwill hos vårt svenska folk, som varit av utomordentlig betydelse för de fria församlingarnas verksamhet. Pingstfolkets inställning på denna punkt har övertygat menige man om att pingstväckelsen inte är något nytt religiöst samfund, avgränsat genom en fast trosbekännelse och en samorganisation, utan att dessa personer och församlingar vill ha sina dörrar öppna till en fri gemenskap med allt Guds folk (min markering RE).

Detta har under långa tider inte varit möjligt med avseende på den kristna verksamheten i allmänhet, ty där har skillnaden i lärouppfattningar och ett hårt motstånd mot den nya rörelsen ofta varit ett svårt hinder för samarbete.

Eftersom rörelsen vuxit sig allt starkare har emellertid de tidigare accepterat dess existens och på så sätt har pingstväckelsens folk kunnat börja att i någon mån praktisera sin öppna fria gemenskap också med kyrkorna. Det har inte saknats ansatser inom väckelsen att få densamma avgränsad från andra kristna. Röster har höjts för att inga andra skulle få predika inom pingstförsamlingarna än de som är formellt anslutna till desamma. Fastän detta är fullständigt främmande för pingstväckelsen, sådan den framträdde från början, har dock en del bland väckelsens folk under vissa tider arbetat för att få en avgränsning. Tendensen i denna riktning har dock aldrig segrat, även om den förorsakat meningsbrytningar. Det har dock inom väckelsen måst föras en ständig kamp för att få den bevarad i dess ursprungliga frihet.

På alla livets områden pågår kampen för friheten. Ingen förmån har stått mänskligheten mera dyrt än denna. Men för den har människorna visat sig kunna offra vad som helst. Frihet är pingstväckelsens adelsmärke. Må då ingen förundra sig över att det understundom måste stå strid om friheten inom en andlig rörelse som denna. Kampen gäller ju ett värde som aldrig kan överskattas.”

 (Lewi Pethrus i Dagen 11/6 1946)

(Citat ur boken Lewi Pethrus som ledarskribent sidorna 29-31.)

Övertygelsen om att veta hur alla andra måste tro

Jag skulle vilja samtala med dig om hur viktigt det är att inte hamna i sin övertygelses våld. Våra tankar är inte alltid Guds tankar och Guds tankar är mycket högre än våra. ”Se, mina tankar är inte era tankar och era vägar är inte mina vägar, säger Herren.” Jesaja 55:8

Det är nödvändigt att ställa frågan: ”Vem tror jag på?” Det är skillnad på att tro på sin egen övertygelse och att tro på Gud. Det behöver givetvis inte vara fel att tro på sin egen tro, men det är viktigare att vi tror på trons upphovsman. ”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” Hebr. 12:2.

När vi har rätt fokus så händer det att vi måste göra justeringar under livets gång. Vi får aldrig sluta med att resonera med oss själva . Det handlar om ett slags självkontroll enligt Paulus i 2. Kor. 13:5: ”Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet.”

Om man är trygg i sin egen tro så vågar man också lyssna på människor som har en helt annan uppfattning utan att behöva försvara sig. Kanske man till och med kan upptäcka att man har något gemensamt.

Företrädare för kyrkan har ofta uppträtt som om de hade monopol på sanningen och därför måste bekämpa alla dem som inte tror på samma sätt. Ja man går så långt att man till och med utsätter sina kristna trossyskon för åsiktsmobbing. Här ett exempel på detta. Siwert Öholm använder sig av ett oanständigt språk i sitt fördömande av en som inte har samma övertygelse som han. Han blir också kritiserad för detta av signaturen Nils som skriver:” Med all respekt Siewert, men nu går du över anständighetens gräns. Jag tror du har en hel del att lära av Göran Skytte & dennes möte med KG på Bokmässan. Se & lär hur man förhåller sig kristeligt”

Nu håller jag ju inte med om att Göran Skyttes möte med KGH var riktigt ärligt och rumsrent. Det visar ju för övrigt innehållet i hans gästkrönika i Dagen.

Nej vi behöver nog rannsaka oss själva och det kanske innebär att vi får ompröva en del av det som tidigare varit vår övertygelse. 
Göran Skyttes uttalande djupt kränkande för många kristna: LÄS HÄR!

Även jag är stolt över Svenska kyrkan

”Jag är stolt över Svenska kyrkan” skriver KarinLångström Vinge. Jag delar hennes stolthet och anser att de konservativa som ägnar sig åt att analysera Svenska kyrkan gör det på ett mycket osmakligt sätt. De är ute i samma ärende som de som är religionsfientliga. Jag skrev om detta i mitt tidigare blogginlägg här. Så här skriver Karin Långström Vinge:

” När jag läser alla de suckar över Svenska kyrkan som skvalpat runt på nätet, känner jag tvärtom. Jag är stolt över Svenska kyrkan. Jag är glad att Antje Jackelén är vald ärkebiskop. Inte för att hon är kvinna - utan för alla kvaliteter hon har. Det faktum att hon är kvinna har dock ett symboliskt värde som inte ska underskattas. Jag är stolt över allt liv och all lära som pågår i församlingarna runt om i Sverige och runt om i världen”

Jag delar även hennes uppfattning och glädje åt att Antje Jackelén är vald till ärkebiskop

Siwert Öholm ägnar sig åt åsiktsmobbing LÄS HÄR!

Så här är min kommentar till detta:
Till skillnad från dig, Siwert Öholm, så beundrar jag personen KG Hammar för den ödmjuka och varma person han är och för de åsikter han har. Jag får uppfattningen att du tillika med en del andra omtolkar det han har sagt och skrivit. Jag känner inte igen KGH i det du skriver om honom

Jag har ofta frågor Herre

Ibland uppfattas de frågor som ställs som en provokation till den som skall besvara dem. När frågeställaren anser sig ha svaret på frågan kan man tycka att det är onödigt att den ställs. I Tore Littmarcks sång: ”Jag har ofta frågor Herre, men så sällan har jag svar.” (Sv.ps. 218) handlar det om en annan frågeställare. En som är ensam och saknar ord och som är medveten om att en hel del frågor aldrig får ett svar. Psalmen avslutas med orden: ”Det som ger mitt liv en mening, är att du Gud vill mitt väl. Det är nog o Gud att veta, att jag lever i din hand.”

Livet är inte enkelt. Alla våra existentiella frågor kan inte besvaras med ett ja eller nej. Det krävs ödmjukhet, insikt och livserfarenhet för att besvara sådana frågor. Ibland får man också nöja sig med att en del frågor aldrig blir besvarade.

Åtta professorer från Uppsala har uttalat sig i Kyrkanstidning om en fråga som ställdes till kandidaterna i ärkebiskopsvalet:

”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed gör?” – denna fråga ställdes till kandidaterna i ärkebiskopsvalet under hearing. Nu diskuteras de svar som kandidaterna har gett men det vi menar bör problematiseras är själva frågan. Att Svenska kyrkans biskopars tro på Kristus måste ställas mot den andres tro på sanning är fel. Det är särskilt fel när vi talar om en majoritetskyrka i ett samhälle präglat av en stark och fortfarande växande islamofobi.

Att kandidaterna blev obekväma med frågan och att deras svar av många uppfattas som osäkra hedrar dem, menar vi. I dagens Sverige, där muslimska medborgares tro och normer ständigt pekas ut som problematiska, bör vi undvika att bidra till kontrasteringar av det slag som frågan om ”Jesus och Muhammed” gör. Det är lovvärt att kandidaterna uppfattade frågan som provocerande och att de ”inte vågade” beskriva sin egen tro som överlägsen den andres.” (Kyrkans tidning 2013-10-11)

Se även ledaren i tidningen Dagen: Fem råd till vår nya ärkebiskop

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?

Jag har tidigare skrivit om hur en del präster i Svenska kyrkan sluter sig samman i en pakt som underkänner Svenska kyrkan, ja man går så långt i vissa fall så att man vill att Svenska kyrkan ska krackelera.

I tidningen Dagen fredag 11 oktober 2013skriver Opinionsredaktör Elisabeth Sandlund att tanken på en klyvning av Svenska kyrkan måste få tänkas, eftersom man är oense om det allra mest grundläggande, synen på Bibeln i allmänhet och Kyrkans Herre i synnerhet  Detta är givetvis inte sant. Men det är en sådan uppfattning som man från visst håll vill att allmänheten skall få och det gör mig mycket upprörd. Tanken på en klyvning av Svenska kyrkan är okristen, ovärdig, oförsonlig och ondskefull, ja denna tanke bedrövar Guds ande.

I samma nummer av tidningen Dagen skriverGöran Skytte en minst lika kritisk gästkrönika där han antyder att det är Kyrkans ledning som bidrar till att kyrkan går i tusen bitar. Varför skulle det vara fel att tänka att en kristen och en muslim ber till samme Gud? Det skulle i så fall vara fel att en icke bekännande kristen ber till samme Gud som en kristen. Detta är helt enkelt ett absurt påstående. Jag uppmanar Göran Skytte att förklara sig lite bättre så man förstår vad han menar. Är detta en orimlig begäran?

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?

Frågan ställdes till de fyra kandidaterna till ärkebiskopsämbetet och man förväntade att de skulle svara antingen ja eller nej på frågan. Precis som man gör på en tipsfråga. De undanglidande svaren som samtliga kandidater gav tolkades som ett nej, men detta är naturligtvis inte sant. Här finns på ena sidan dem som tycker att det är hur enkelt som helst att svara ja utan att behöva gå djupare in i frågan. Är det verkligen så enkelt?

Jag tycker om att få lyfta fram innehållet i Biskop Antje Jackelensreplik i Kyrkans tidning där hon skriver att de här frågorna förtjänar ett längre resonemang. Hon har aldrig vidrört skillnaderna mellan Jesus och Muhammed i utfrågningen. Detta är således ett osant påstående. Så här skriver hon i sin replik: ” Jesus Kristus är Guds son och därigenom helt och fullt Guds sanna uppenbarelse. ”

Om Göran Skyttes gästkrönika i Katolsk vision

Mindfulness och Yoga, men varför inte Gud?

Först ett avsnitt ifrån det jag tidigare skrivit i ämnet som kan läsas här i sin helhet:
"Man är å ena sidan väldigt rädd för något som man inte vet tillräckligt mycket om. Min uppfattning är att rädslan är värre än själva fenomenet. Somliga kristna vill förkasta dessa former av andlighet bara för att de kommer från fel håll, men det finns andra som använt sig av mindfullness som en väg till bön och inre samling. Det är tråkigt om andligheten som folk längtar efter hålls utanför kyrkorna. Alla kyrkor har ett ansvar för att tillgodose människors längtan efter andlighet"

Här ett citat ur en artikel från tidningen Dagen av Anna Sophia Bonde Präst och frilansskribent:
”…….Kanske finns det kopplingar mellan mindfulness-metoden och den kristna bönen som jag inte låtsar om. Kanske kan det ena leda till det andra. Men vad jag oroar mig för är att vi människor gång på gång väljer det skapade framför Skaparen, det näst bästa framför det bästa. För att det är enklare. För att alla andra gör det. För att vi inte anser oss ha tid att tänka efter särskilt noga, än mindre ansluta oss till en lära som talar om "den smala vägen", om synd, ondska och behovet om förlåtelse. Nej, det skulle inte passa in, it wouldn't do at all.

Kruxet är bara att denna lära också talar om Gud, glädje och "liv i övernog". Vi kan inte förvänta oss att vi ska kunna få det ena utan det andra. I bönen öppnar vi oss för Guds inflytande i våra liv, hjälper oss att se våra medmänniskor, ja, till och med älska våra fiender. I den kristna bönen samarbetar vi med Gud, för världens skull. Det är, vågar jag påstå, den viktigaste sysselsättning en människa kan ägna sig åt. Varför lyckas då inte kyrkan kommunicera detta? Jag befarar att Gud kommer att hålla oss medansvariga för att så många "vanliga" människor aldrig förstod vad det handlade om.”

Läs hela artikeln här