Vi och ”de andra” – ett kristet perspektiv

Vi och ”de andra” – ett kristet perspektiv Dokument från Svenska kyrkan av Antje Jackelén

Marcus Birro och Ann Heberlein i SVT-debatt

Jag har i flera av mina tidigare inlägg reagerat på alla de försåtliga angrepp som sker mot Svenska kyrkan, nu senast i den usla 

debatten med Marcus Birro och Ann Heberlein i SVT

När Bengt Malmgren på sin blogg utvärderar denna debatt så menar han att

Antje Jackelén uttalat sig väldigt diffust om Jesus Kristus och svävat på målet om de tror på Jesus Kristus som världens frälsare. 

Det är fel att säga att vår blivande ärkebiskop svävat på målet om tron att Jesus är världens Frälsare. Om hennes svar på den aktuella utfrågningen verkade vara diffusa så berodde det i stället på att frågorna som ställdes var utformade som ett slags ja och nej frågor. Att vara tydlig i ett sådant sammanhang kräver ett mera utförligt svar.

Debatten mellan Ann Heberlein och Marcus Birro bestod till stor del av pajkastning. Den var inte till någon av kombattanternas fördel.

Birro anklagade Svenska kyrkan för att ha övergett grundläggande kristna värderingar, tron på att Bibeln är Guds ord, och hur man ser på Jesus och jungfrufödelsen. Han menade också att man har slutat att prata om syndernas förlåtelse, att den blivande ärkebiskopen varit otydlig om att Jesus är enda vägen till Gud, men han aktade sig för att påstå att hon förnekat detta, ty det hade varit lögn.

Det finns förvisso både bokstavstroende och andra bibeltroende även i Svenska kyrkan och man har definitivt inte övergett de värderingar som är grunden för den kristna tron. I varje söndags gudstjänst eller mässa så finns syndabekännelsen med, liksom avlösningen, tackbönen och lovsången..

Det finns säkert många i Svenska kyrkan som tror på jungfrufödelsen, inklusive den blivande ärkebiskopen, men hur den gått till kan det ju inte finnas någon som vet. Jungfrufödelsen är ett mysterium.

Birro som menar att han är bokstavstroende skulle om tiden medgavs kunna förklara hur han tror att det gått till.

Flera värdefulla kommentarer om det här på Bengts blogg och inlägget

Att vara tydlig i sin tro på Kristus och kyrkan som universell gemenskap

Så här skriver Ann Heberlein i DN om Biskop Antje Jackelén:

”Läs här i Dagens Nyheter från 25 oktober 2013”

”Det finns falanger både ­innanför och utanför kyrkan som kräver tydliga svar, svartvita sanningar, ordning och reda, och, naturligtvis, gränser. Följaktligen provocerar biskop Antje Jackeléns valspråk, som är "Gud är större"”

Kristen enhet eller splittring?

Bengt! Jag tycker om ditt blogginlägg, (som man kan läsa här) i stort, och jag tar mig friheten att bädda in youtubefilmen med påven i min blogg. Trots att jag har en del invändningar på det du skriver kommer jag också att länka till ditt blogginlägg. När påven skriver om de kristnas enhet, så tror jag att han menar att enheten inte handlar om de teologiska uppfattningar som ofta skiljer oss åt. Dessa uppfattningar får inte skapa splittring. Det är just en sådan splittring som är en skandal.

Därför har det som påven skriver ingenting att göra med Jesusmanifestationen. Upprinnelsen till denna manifestation är Jesusmanifestet, som skrevs 2003. Det var en debattartikel i Svenska Dagbladet av dåvarande ledaren för Pingströrelsen Sten Gunnar Hedin och Katolska kyrkans svenske biskop Anders Aborelius. Detta manifest skrevs som en reaktion på dåvarande ärkebiskopen för Svenska Kyrkan K.G. Hammar och den liberalteologiska syn som han företrädde. Jesusmanifestet blev tyvärr en splittringsfaktor bland de kristna i stället för ett samlande dokument. Dokumentet blev startskottet för en långdragen debatt i svenska medier och enligt min uppfattning har detta spätt på den splittring och det missförstånd som redan tidigare fanns mellan evangelikala och liberala. Detta fortsätter, eftersom de evangelikala teologerna ser det liberala och postmoderna tänkandet som fiende till traditionell kristen tro.

Om Jesusmanifestationen befäster denna splittring så är det därför att den tydliggör skillnaderna mer än likheterna. Jesusmanifestatione(r) behövs på både riks och lokalplanet

Jag känner mig något ambivalent till det du skriver och hoppas att du förstår vad jag menar. Hoppas att du också i vad jag tidigare skrivit förstår vad mitt huvudsakliga syfte är. Jag vill betona min högaktning till den debattstil du företräder. Kom ihåg: Vi är närmare varandra än vad vi tror. Guds frid till dig broder!
(Min text är något omarbetad i slutet av detta inlägg med början på meningen Om Jesusmanifestationen.....)

Liberalteologi och sekularisering, två sidor av samma mynt?

Många upplever att kristenheten befinner sig i en kris just nu och man är väldigt upptagen med att finna orsaker till denna kris. I stället för att se på Jesus och löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd, så som skriften säger, så är man paralyserad av det negativa och destruktiva. Man drar åt olika håll i stället för att söka enighet och samförstånd. Denna splittring tycker jag är den största orsaken till kris.

Liberalteologi och sekularisering är två sidor av samma mynt skrev någon i Dagen. Behöver det verkligen vara så? Om man med sekularisering menar att samhället blivit mer sekulariserat, så är det ju faktiskt så att samhället alltid varit det. Om man menar att liberalteologin gjort kristenheten mera sekulariserad så är det ju en helt annan sak. I så fall skulle ju de som förespråkar liberalteologiska tankar ha avfallit ifrån den kristna tron. Detta stämmer ju inte.

Om det nu är så att kyrkorna håller på att tappa sin attraktionskraft så tror jag att detta i viss mån beror på att vi håller på med allt för mycket navelskådande och inomkyrkligt gräl. Under tiden får andligheten utanför kyrkorna allt för mycket oönskad näring av nyandliga rörelser.

Hur skall vi förhålla oss till allt detta? Jag tror att nyckeln kan ligga i att vi förutom att skapa kärleksfulla relationer som leder människor till tro på Jesus, också finner platser där vi tillsammans med andra troende kan samlas till bön och kristen gemenskap. Detta är inte något nytt, men jag tror att vi måste lägga ner mer energi på den delen i stället för den inbördes splittring som en del vill hålla på med.

Bengt Gustavsson, ledamot av EFS riksstyrelse

blir både förvånad och lite besviken över hur Olof Edsinger som är  teolog och generalsekreterare för Salt barn och unga i EFS  genast och med sådan retorisk kraft ger sig på kyrkans blivande  ärkebiskop

Jag har tidigarelänkat till Edsingers artikel Gör det nu igen.

Antje Jackelén är värdstörre respekt, skriver Bengt Gustavsson.

Budskapet om unike Jesus är fantastiskt. Jag har svårt att se varför värnandet om dettabudskap skulle ”förminska människor”, svarar Edsinger.

Ett mycket häpnadsväckande svar, eftersom varken Bengt Gustavsson eller någon annan, allra minst Biskop Antje har sagt så. När kända teologer uttalar sig på det viset anser jag att de borde vara mera sanningsenliga. Det är ingen som har hindrat Olof Edsinger att kritisera teologin hos den blivande ärkebiskopen, men att föra människor bakom ljuset genom att felbedöma det som verkligen blivit sagt tycker jag är ovärdigt.

Det är egentligen tråkigt att behöva deltaga i denna nesliga debatt, men jag gör det enbart av den anledning att jag inte klarar av att förbli passiv inför dessa orättvisa retoriska påhopp. Det finns ingen anledning för oss att göra oss till talesmän för den världsvida kyrkan. Vi har ett ansvar för det som sker i Sverige. Vårt uppdrag är att se på Jesus och förkunna frälsningens budskap.

Bejaka den religiösa dimensionen av din identitet

Är du frälst? Frågan ställdes i väckelsemötets avslutning, då människor inbjöds att ta emot Jesus. Är jag frälst? Frågan ställdes av den som tvivlade på Guds frälsande nåd. Du är frälst, sa jag till min gode vän under promenaden på Stockholms gator för många år sedan. Han berättade för mig hur hans liv förändrats genom de viljebeslut han hade fattat. Tror du på Jesus, frågade jag honom. Ja det gör jag, svarade han. Då är du frälst! Han såg ut som ett levande frågetecken. Han hade inte riktigt fattat denna enkla frälsningsväg. Jag citerade orden ifrån Romarbrevets tionde kapitel för honom: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.”

Du har ju berättat för mig att du fattat beslut som leder till omvändelse, sa jag, men det viktigaste av allt du har bekänt att du tror på Jesus. Tårarna rann ifrån hans ögon och hans ansikte lyste när han utbrast: ”Men då är jag ju frälst!” Vi skildes åt och några veckor senare fick jag ett brev där han skrev: ”Sent ska jag glömma kvällen när vi skildes åt vid tunnelbanestationen.” ”Nu vet jag att jag är frälst!”

Grunden för min kristna identitet är tron på att Jesus, Kristus är min frälsare. I Sverige har vi frihet att ge uttryck för vår kristna tro, att förkunna budskapet som kan leda människor fram till denna frälsning.

Det var lättare förr att sätta en gräns mellan troende och icke troende. Den som inte var kristen ansåg man saknade den religiösa dimensionen av sin identitet. Vi har inte rättighet att sätta sådana gränser, men fortfarande gör vi samma misstag, när vi vägrar vara gränsöverskridande i en tid som präglas av religiös mångfald.

Kan vi acceptera att människor med annan religion skall kunna bejaka sin religiösa identitet i Sverige?  Detta är nödvändigt eftersom det är otänkbart för människor som kommer från andra sammanhang att frånsäga sig den religiösa dimensionen av sin identitet.

De konverteringar som sker i religiösa sammanhang måste respekteras och inte fördömas. Det handlar ofta om relationer som skapas människor emellan.

Allt detta är en utmaning för oss var vi än befinner oss.

Anders Ekhem,Kontraktsprost för Svenska kyrkan i Malmö skriver en mycket intessant artikel iSydsvenskan att religionen är Malmös stora möjlighet och utmaning LÄS HÄR!

Mitt tidigare blogginlägg Vision för 2014 handlar om detta

"Vi har inte tid med att föra en diskussion som handlar om Jesus och Muhammed, och vår dialog får inte handla om jämförelser mellan det bästa och det sämsta i vår egen eller i den andres religion.

Det kanske är tid för att dela vår verklighet med den andres: På mycket kort tid har våra församlingar över hela landet förändrats då människor från hela världen har kommit till vårt land. Dessa människor är inte så sekulariserade som många av oss svenskar. Den kultur de för med sig berikar vårt land om vi är beredda att ta vara på den. Det är viktigt att man kan beundra det som är fint hos den andre, samtidigt som man bejakar det egna"

Debatter - öppna samtal med ödmjukhet och respekt

Somliga debattörer inbjuder till öppna samtal, men blir väldigt lätt ömma om sina tår. Har enträget försökt att nå fram till ett värdigt samtal med anledning av mitt tidigare blogginlägg med rubriken:

Splittring eller enighetssträvanden. Vad vill du se av det som skerAnders Gerdmar?.

Den vars blogg jag länkade till har inte haft bråttom med det, men än är det inte för sent.

Anders Gerdmar, Docent och Rektor vid Livets ords teologiska seminarium reflekterar över skeenden inom svensk kristenhet och tar upp trender och idéer som har spelat en stor roll. i två artiklar i tidningen Världen i dag. Han målar det teologiska landskapet i Sverige i dystra och verklighetsfrämmande nyanser.......

Så här skriver han själv om sin bloggpolicy.

När jag nu bemödat mig om att trots åsiktsskillnader länka till flera av hans artiklar, så tycker jag det borde höra till normal artighet att åtminstone svara på de frågor jag ställer

Vem skall vinna?

Tidningen Dagen har gett plats åt Holger Nilsson som skriver om David Wilkerssons profetiska tilltal år 2004 att svensk kristenhet drabbats av apati. Holger Nilsson menar att om det är allvar så behöver allvarliga budskap förkunnas som leder till bättring och omvändelse. Kan 2014 bli vändpunktens år?

Vid sidan om Holger Nilssons insändare skriver

 Ingemar Bjärneroth att någonting håller påatt hända utanför kyrkorna. 

Det är ett svar till EFS ledaren Stefan Holmström som tidigare skrivit en artikel med titeln 

”Vad har du på gång Gud?"

Allt det här får mig att tänka på sagan om solen och vinden:

”Solen och vinden ville tävla om vem som var starkast. De fick syn på en pojke på vägen. Den av solen och vinden som lyckades tvinga av honom jackan skulle vinna tävlingen.
Vinden började. Han blåste snålt och kallt, rev och slet i pojkens jacka, men ju mer han försökte tvinga den av honom, desto hårdare svepte pojken den om sig.

Sedan blev det solens tur. Han gjorde tvärtom. Mild och varm lyste han på den promenerande pojken. Och pojken, som nyss hade hukat i stormen, blev varm och glad, och svettades snart så mycket att han frivilligt krängde av sig jackan och hängde den över axeln istället.” 

Liknar vi solen eller vinden i vår förvaltning. "Det finns något tilltalande i att möta utmanande kristna budskap." skriver H.N. Javisst kan det vara så Men om 2014 skall bli ett vändpunktens år, så tror jag att vi måste upptäcka det som håller på att hända utanför kyrkorna. Ingemar Bjärneroth skriver i sin insändare om en bok: "Kristen på ett nytt sätt" skriven av Brian D Mc Laren (Marcus förlag)

Kristen på nytt sätt är en berättelse om andlig förnyelse, för den som känner sig mätt på det kyrkliga eller längtar efter andlighet utan att behöva vara ”religiös”. Boken är ett samtal mellan pastor Dan, som överväger att säga upp sig från sin tjänst i församlingen, och hans mentor Neo. Genom samtalet visar Neo på vägen framåt – både för pastor Dan och den kristna församlingen och hur resan dit skulle kunna se ut..

Splittring eller enhetssträvanden. Vad vill du se av det som sker Anders Gerdmar?

Anders Gerdmar, Docent och Rektor vid Livets ords teologiska seminarium reflekterar över skeenden inom svensk kristenhet och tar upp trender och idéer som har spelat en stor roll. i två artiklar i tidningen Världen i dag. Han målar det teologiska landskapet i Sverige i dystra och verklighetsfrämmande nyanser där han ställer de liberala krafterna på ena sidan och de som bekänner Jesus Kristus som Herre på den andra sidan. Han utesluter således den som är liberalt kristen från att bekänna Jesus som Herre. Han menar att det pågår en reformation där liberala krafter vill se mot en mer odogmatisk och liberal kristendom än utifrån Bibeln och bekännelsetro. Lösningen på denna påstådda reformation skulle enligt Gerdmar vara de nya oväntade allianser som ser dagens ljus. Splittring tycks för honom vara lösningen i stället för samförstånd och enhetssträvanden.

Låt mig bara få reagera på några av de punkter han tar upp:

1. Med anledning av Pastor Niklas Pensiohos bibelstudium på Nyhemsveckan så har många frågor ställts till honom om hans syn på hbt. skriver Gerdmar, men de tydliga svaren har uteblivit.

Man kan få uppfattningen att bibelstudiet handlade om detta, vilket det inte gjorde. Nej, i bibelstudiet tar Pastor Pensioho med oss på en orientering där vi får bestämma vår egen position. Var befinner vi oss i sammanhanget? Frikyrkorna har orienterat sig ifrån Exodusberättelsen i Bibeln, som handlar om uttåget ur Egypten. Det har varit attraktivt att tillhöra det utvalda folket, att inte tillhöra de andra. Att rensa ut alla dem som inte levde upp till kravet. Det fanns en tid då det var nödvändigt att identifiera sig utifrån detta motiv.

I vår tid har vi försökt att hitta ett annat förhållningssätt. Att i stället för uttåg mer använda begreppet intåg. Vi är kallade att bära välsignelsen in i vår tid.

Jag tycker att Niklas P. är väldigt tydlig i sin beskrivning och är mycket tacksam över att jag fått ta del av detta bibelstudium genom videofilmen frånNyhemsveckan via TV-inter.

Frågorna om hbt var således inte så berättigade som Gerdmar påstår. Just därför kan man ha förståelse för om svaren uteblivit.

2. Gerdmar skriver vidare att man i frikyrkan inte anser det som självklart att sex hör till äktenskapet mellan man och kvinna. Där har han fel. Även om man välsignar människor som lever i andra relationer så har man fortfarande uppfattningen i alla kyrkor att äktenskapet mellan man och kvinna är grunden för all mänsklig samlevnad.

3. Gerdmar fortsätter med sin dystra bild av läget med att påstå att försoningen är uppe till förhandling. Han menar att Sofia Camnerin, kyrkoledare för Equmeniakyrkan problematiserar de traditionella tolkningarna av korset och försoningen och gör nytolkningar. Om det vore på det sättet vad skulle det vara för fel med det.? Är det inte viktigt att vi nytolkar och prövar de gamla sanningarna så att de får betydelse för människor i vår tid.? Jag tycker i stället att det är Gerdmar som problematiserar.

Så här skriver Sofia Camnerin i tidningen Dagen:

” Försoning är något som erfars innan det förklaras. Försoning är något som firas innan det tolkas. Försoning är både erfarenhet, praktik och tolkning. Kanske det är därför det är så svårt att skriva om och så lätt missförstås? Jag skriver om försoning dels i den allmänna betydelsen: återupprättade relationer, harmoni och fred, dels för Guds frälsande handlande i Jesus Kristus. Jag söker efter samtida bilder, referensramar och faktiska praktiker för att med hjälp av dessa uttolka detta oerhörda, att Gud i Jesus försonade hela världen med sig själv (2 Kor 5:19)”

4. Det finns en del som har tagit som uppgift just att missförstå och att felcitera och jag undrar vad deras motiv kan vara. När Anders Gerdmar skriver att Antje Jackelén visar på en tydlig otydlighet, att det finns fler vägar än Jesus till Gud, så tycker jag att det är ett exempel på ett sådant missförstånd. Vad Antje Jackelén menar är att alla människor som ber till Gud över hela vår jord, inte känner till att Jesus är vägen. Skulle dessa människor utestängas från möjligheten att nå Gud? Vilken absurd fråga jag ställer. Jesus är vägen för oss som tror det.

5. När det gäller tron på jungfrufödelsen, så handlar det inte om att förneka den eller att kunna förklara den. Den ingår i en teologisk helhetssyn.

Så här skriver KG Hammar om detta:

”När de kristologiska bekännelserna formulerades var dessa inte främst tänkta som en tolkning av enskilda bibelställen utan som en teologisk helhetssyn, ett trosbygge, där varje del måste stödja helheten. Jungfrufödelsen ville uttrycka både diskontinuiteten( diskontinuitet = ”avbrott eller att en funktions värde ändras”, min parentes) med den övriga syndfulla mänskligheten och Guds verkliga närvaro i Jesu död på korset, som en garanti för dess frälsande betydelse.”

Varken Hammar eller Jackelén förnekar jungfrufödelsen, men de ser den som en del i den teologiska helheten och jag kan inte begripa vad det skulle vara för fel med det.

Detta är bara några av de punkter som Anders Gerdmar tar upp i sina artiklar som kan läsas här:

DEFORMATION OCH REFORMATION, DET TEOLOGISKA ÅRET 2013

ETT NYTT TEOLOGISKT LANDSKAP

Stefan Holmström, missionsföreståndare i EFS, funderar inför det nya året på vägarna för en kristenhet i kris. i tidningen Dagen:

"Låt oss vara frimodiga med centrum i tron. Låt oss frimodigt bekänna att Jesus från Nasaret är Guds inkarnerade son, att han försonat oss med Gud på korset, att han lever och verkar i dag, att han ska komma tillbaka för att döma levande och döda, att han har historien i sin hand och ska ordna slut­förvaring för ondskan, att hans helige Ande bor i oss, att hans kyrka är redskap för människors och samhällens upprättelse, frälsning och förvandling. Det är inte församlingar och kyrkor som ursäktar kyrkans kärnbudskap som växer och planterar nytt. Det visar utvecklingen i den världsvida kyrkan med stor tydlighet."

Läs hela artikeln: "Vad har du på gång Gud?"

Även Olof Edsinger har tagit till uppgift att missförstå och felcitera Biskop Antje Jackelén. Han skriver i Dagen Jesus är i sanning enda vägen till Gud. Borde man inte vara angelägen om att hålla sig till sanningen när man skriver om Jesus som är vägen sanningen och livet. Han är det för oss kristna och han kan bli det för dem som inte känner honom, men till dess bör vi respektera och erkänna att även människor av andra religioner ber till samme Gud som vi gör.

 Så här skriver BengtGustavsson, EFS-medlem ochledamot av EFS riksstyrelse itidningen Dagen:

"Vi som lyssnat till Antje Jackelén i flera sammanhang menar nog att man bör sammanfatta hennes tänkesätt med aningen större respekt och ödmjukhet. Och när vi talar om trovärdighet, är det också viktigt att reflektera över vilka signaler man sänder till Svenska kyrkan. När Edsinger går ut så här hårt med sin bibelsyn i förhållande till ärkebiskopens, kan man lätt få uppfattningen att han företräder EFS.

Det är inte jag beredd att skriva under på.  Jag känner ett stort främlingskap inför den stränga och exkluderande gudsbild han förmedlat i tidningen Dagen (7/1)."

Väckelsen utanför kyrkorna

Det pågår just nu en stark andlig rörelse utanför våra kyrkor. Med detta menar jag inte att förringa det som sker i kyrkorna, men nog är det underbart att märka vilken stor andlig hunger det finns bland folk i allmänhet i vårt avlånga land. En som kan sätta text på detta är redaktören på Dagen Carl Henrik Jaktlund. Han skriver en ledare
Lasse Åberg, Petra Mede och andra tvekande i tidningen Dagen LÄS HÄR

Jag vill upprepa vad jag skrev i mitt förra blogginlägg:
"Den väckelse jag tror på är inte inomkyrklig. Det är mycket hög tid att vakna och inse att våra traditionella former av ekumenik isolerar oss från verkligheten. Det är inte kyrkor och samfund som skall räddas utan människorna som finns där vi bor. Missförstå mig inte. Jag menar inte att kyrkor och samfund skall upphöra att finnas. De har fortfarande sin betydelsefulla uppgift att förvalta förkunnelsen av Guds Ord, och att skapa gemenskap, vara en mötesplats för bön och andlig uppbyggelse, men väckelsen måste nå utanför kyrkorna. Den måste bli både multikulturell och multireligiös. Det är en väckelse vars mål är att skapa fred och försoning mellan människor av alla religioner, över hela världen."

LÄS MERA HÄR!

"Varför ska vi uppehålla oss vid den apati som råder inom kyrkorna när 

Någonting håller på att hända utanför kyrkan som Ingemar Bjärneroth,Glimåkra skriver i Dagen.

Jag upplevde att det andliga sökandet och en alltmera öppen hållning i media utgjorde en nyfikenhet hos mig som på något sätt signalerade att det håller på att hända något utanför kyrkan som vi egentligen inte riktigt har kontroll över. Här finns många som har en ”tro som ett senapskorn”"

Vision för 2014 – diapraxis

Någon har påpekat att jag gör det lätt för mig när jag påstår att kristna, judar och muslimer tror på samme Gud. Vi har något mycket viktigt gemensamt, kärleksbudet. Det är att älska Gud och att älska våra medmänniskor. Detta innebär inte att jag överger den kristna tro som jag har uppfattat som den rätta för mig, men jag har insett att en dialog är nödvändig med människor som har en annan tro

Om detta skriver Paulus i Efesierbrevets fjärde kapitel: ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten, en enda kropp och en enda ande, liksom ni en enda gång kallades till ett och samma hopp En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.”

När vi tror det som Biskop Younan har sagt att ” essensen av religion är att dyrka Gud och respektera liv och värdighet för alla människor, oavsett religion, nationalitet och kön”, så har vi insett något betydelsefullt.

Den väckelse jag tror på är inte inomkyrklig. Det är mycket hög tid att vakna och inse att våra traditionella former av ekumenik isolerar oss från verkligheten. Det är inte kyrkor och samfund som skall räddas utan människorna som finns där vi bor. Missförstå mig inte. Jag menar inte att kyrkor och samfund skall upphöra att finnas. De har fortfarande sin betydelsefulla uppgift att förvalta förkunnelsen av Guds Ord, och att skapa gemenskap, vara en mötesplats för bön och andlig uppbyggelse, men väckelsen måste nå utanför kyrkorna. Den måste bli både multikulturell och multireligiös. Det är en väckelse vars mål är att skapa fred och försoning mellan människor av alla religioner, över hela världen.

Vi har inte tid med att föra en diskussion som handlar om Jesus och Muhammed, och vår dialog får inte handla om jämförelser mellan det bästa och det sämsta i vår egen eller i den andres religion.

Det kanske är tid för att dela vår verklighet med den andres: På mycket kort tid har våra församlingar över hela landet förändrats då människor från hela världen har kommit till vårt land. Dessa människor är inte så sekulariserade som många av oss svenskar. Den kultur de för med sig berikar vårt land om vi är beredda att ta vara på den. Det är viktigt att man kan beundra det som är fint hos den andre, samtidigt som man bejakar det egna.

Diapraxis var nyligen ett nytt ord för mig. Jag har läst att det myntades av teologen Lissa Rassmussen och det beskriver en ”kontextuell syn på dialogen, där människor träffas för att avslöja och förändra deras delade verklighet.”

Jag har tyvärr märkt att det finns ett motstånd mot dessa tankegångar. Ibland mina trossyskon i den församling jag nu tillhör och även i kristna medier höjs kritiska röster mot interreligiösa möten. Det beror kanske på att man är rädd för förändring. En del menar att de som kommer till oss måste ta seden dit de kommer. Även i andra sammanhang får man uppfattningen att det gäller att rätta sig i ledet och anpassa sig till det mönster som länge funnits. Man väljer enfalden före mångfalden i stället för att bygga broar till det främmande. Vi kan ha mer gemensamt än vad vi tror när vi möter den andre.. Något av detta upptäcker vi när vi vågar gå in i en fruktbärande diapraxis.

Målet för ett sådant förhållningssätt är att skapa fred i världen. Det vill jag gärna tro på och arbeta för under det här nya året som ligger framför.

Läs Bengt Malmgrens senaste inlägg "Nu är det 2014."

Så här skriver Bengt om ett brev från Påven till alla kristna i Europa:

"Han avslutar brevet med en bön till Maria, hoppets Moder som jag här gjort ett försök att översätta från den engelska textversionen:

Maria, hoppets Moder
Var med oss på vår resa!
Lär oss att proklamera livets Gud;
hjälp oss att vittna om Jesus,
den ende Frälsaren;
gör oss vänliga mot våra grannar,
välkomnande mot de behövande,
engagerade för rättvisa,
hängivna i att bygga en mer rättvis värld;
be för oss
då vi utför vårt arbete i historiens lopp
i förvissning om att Fadern plan kommer att fullföljas.

I gryningen till en ny värld,
visa dig själv som hoppets Moder
och vaka över oss!

Vaka över Kyrkan i Europa:
må hon vara genomskinligt öppen för Evangeliet;
må hon vara en autentisk plats för gemenskap;
må hon utföra sin fulla sändning
att förkunna, fira och tjäna
Hoppets Evangelium
för fred och glädje åt alla.

Fredens drottning,
Beskydda kvinnor och män under tredje årtusendet!
Vaka över alla kristna:
må de gå framåt i förtröstan
på enhetens väg,
så som en surdeg för samförstånd i vår världsdel.
Vaka över de unga:
de är framtidens hopp,
må de svara med generositet
på kallelsen från Jesus.
Vaka över nationernas ledare:
må de vara hängivna
att gemensamt bygga ett samhälle
som respekterar värdigheten och rättigheterna
för varje person

Maria, ge oss Jesus!
Hjälp oss att följa honom och älska honom!
Han är hoppet för Kyrkan,
för Europa och hela mänskligheten.
Han lever med oss, i vår mitt, i sin Kyrka!
Med dig säger vi:

”Kom, Herre Jesus” (Upp 22:20).
Må hoppet och härligheten
som har utgjutits i våra hjärtan
bära frukt i rättvisa och fred!"