I dag har jag hämtat mina nya glasögon. Jag infogar två foton. Det första på de nya glasögonen och det andra på de gamla. Jag har även glasögon för att användas vid läsning och även terminalglasögon för arbete vid datorn. Det kostade en del med det var nödvändigt.
.jpg)
.jpg)
I dag den 25 maj är det internationella sköldkörteldagen och min text kommer att handla om
Underfunktion i sköldkörteln – hypotyreos.
Jag är en av 19200 personer i Östergötland som medicinerar mot sköldkörtelsjukdom. Underfunktion i sköldkörteln, hypotyreos är en av de vanligaste kroniska sjukdomarna i Sverige och kräver oftast livslång behandling. Vanliga symptom är trötthet, minnesproblem, värk och infertilitet.
Många mår fortfarande dåligt, trots medicinering. Om detta läser jag i dag i MVT i en artikel av Marie-Louise Wiklund ordförande på Sköldkörtelförbundet i Östergötlands län och Katarina Nydahl farmacie doktor och medicinsk sakkunnig på Sköldkörtelförbundet.
Jag känner igen mycket av det som skrivs, eftersom jag själv går i regelbunden behandling för hypotyreos.
De beskriver att behandlingarna inom sköldkörtelvården är från femtiotalet och forskningen är ifrån sjuttiotalet. Det råder brist på nationell samverkan och det saknas tydliga riktlinjer. I praktiken blir konsekvensen godtycklig vård. Det handlar om hur engagerad den behandlande läkaren är.
Detta är skrämmande information för mig och för andra som är drabbade. Om detta får man ingenting veta när man har kontakt med sjukvården.
Dosjustering av läkemedel sker ibland utan läkarkontakt och tid ges sällan till uppföljning av hur patienten mår. För fem dagar sedan justerades min dos av levaxin enligt de journalanteckningar jag kan läsa i mina vårdkontakter, men tyvärr har jag ännu inte fått det bekräftat av läkare varken i brev eller telefonkontakt. Jag har påmint vårdcentralen flera gånger i ärendet. Det är anmärkningsvärt att så skall behövas
För min del undrar jag hur länge det skall dröja innan jag har nått den balans av läkemedlet Levaxin som är nödvändig för att jag ska kunna må drägligt. Jag är extremt trött och sover många timmar varje dag och det stämmer med de symptom som beskrivs. Så även det som beskrivs av minnesproblem. Många säger till mig att jag måste acceptera min trötthet på grund av ålder, men jag har svårt att förstå det resonemanget. Min trötthet är inte normal åldersbaserad trötthet. Den påverkar i högsta grad min livskvalitet. Likaså säger en del att jag alltid har haft problem med minnet, men även där har jag svårt att hålla med. Mina nuvarande minnesproblem är mycket tydliga och problematiska och ställer stora krav på i vilken utsträckning jag planerar min dag.
De finns givetvis flera anledningar till min trötthet. Den pollensäsong som vi nu upplever påverkar mig avsevärt, så att mina astmaproblem blir värre. Dessutom har jag stora problem min rygg och går därför på behandling hos min förträffliga sjukgymnast Torgny Holmberg. Allt detta påverkar naturligtvis min livskvalitet och det är ibland svårt att avgöra vad som är värst, men eftersom min text handlar om hypotyreos så får jag väl denna gång betrakta den som huvuddiagnos. En annan gång kanske det är astman.
Nu slutar jag denna klagovisa med ett förnöjsamt leende och konstaterar att som det heter: ”Mina problem är inga problem för Gud” (fortsätter de är möjligheter) Det finns trots allt många som har det dubbelt värre. Det är visserligen ingen tröst, men det är ändå sant.
När jag var liten pojke blev jag hånad och förföljd för att jag vittnade om min tro på Jesus. Man kallade mig för Jesus och i skolan kastade man sten på mig och sa: ”Jesus välsigna dom här stenarna” I kyrkan sa man till mig att jag skulle vara salig för att jag fick lida för Jesusnamnets skull. Man citerade bibeln och stödde sig på följande bibelord av Jesus:
”Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.”
”Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. ”
Detta lärde jag mig att förstå redan då. Jag har aldrig glidit undan utan stått för min tro ända sedan dess. Min tro är inte längre densamma som under barndomstiden. Den har mognat genom åren och växt sig starkare genom de erfarenheter och upplevelser jag gjort. Tron är starkare i dag än den var då men den ser inte likadan ut. Det står skrivet att
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.
Det har skett en mognadsprocess i takt med tiden, och det innebär att jag sökt mig närmare den sanning som låter sig finnas när man är öppen för det som kommer från Gud. Allt det som händer kommer inte ifrån Gud, inte ens det som ibland ser ut att vara förklätt i Guds mantel.
De senaste åren har jag mött en annan sorts förföljelse, som är snarlik den jag upplevde som barn, men den kommer inte utifrån utan inifrån de så kallade kristna leden. Det är mera skrämmande att förföljas inifrån än utifrån, eftersom en sådan förföljelse inte är förväntad. Jag tror inte heller att den som förföljer inifrån är medveten om det, på samma sätt som den som medvetet och uttrycksfullt har aviserat fiendskap mot Gud. Men det är likväl en förföljelse där man intar en fientlig hållning till de människor som inte delar samma uppfattning. Och de som står för den har ofta en kärlekslös attityd mot dem de förföljer.
Jag har iakttagit det den senaste tiden, där jag skrivit att det finns de som menar att en nödvändig splittring sker i kristenheten i Sverige. Det finns pastorer och rörelser utanför de etablerade kyrkorna som skapar förvirring genom att förkunna ett budskap som är osunt och extremt. Att jag skriver så beror på att jag är ganska insatt i vad som sker. Det finns en del som tror att bara man kallar sig pingstpastor så kan man utan vidare göra sig hörd, och dessa förkunnare vågar jag påstå samlar omkring sig skaror som man lyckats dra med sig ifrån andra samfund och kyrkor. Detta är tyvärr ingen ny företeelse, men den är till skada för de kristna och skapar för det mesta förbränd mark och besvikna människor.
Jag har blivit ordentligt beskylld för att jag skriver på det här sättet, men det måste jag finna mig i och jag antar att det är därför Jesus menade det jag ovan citerat. Att vara salig trots att människorna
för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.
OM FUNDAMENTALISTISK BIBELSYN HAR JAG TIDIGARE SKRIVIT HÄR
Här handlar min text om splittring ibland de kristna. Är en sådan splittring nödvändig?
Missnöjesyttringar är inte något nytt. Motstånd mot det moderna har alltid existerat. Det kallas för fundamentalism och är delvis en religiös företeelse, som är ett missnöje mot sekularisering.
Vi kallas för protestanter, därför att vi bröt oss ut genom reformationen. När vi talar om protestantismen, så tänker vi i första hand på den rörelse som uppstod, när Martin Luther gjorde upp med den katolska kyrkan. Långt före protestantismen påbörjades reformationen som en process inom kyrkan. Avsikten var att reformera och ombilda den till något mer äkta och ursprungligt. Det var en religiös missnöjesyttring som ledde till en nödvändig splittring, då den kristna kyrkan bröt med påvedömet. Så har det fortsatt genom historiens gång, och vi betraktar detta som någonting bra.
Men historien visar också att det har funnits olika riktningar. En del har varit pragmatiska medan andra varit konservativa. Bibeln och andra religiösa, heliga skrifter har blivit något som inte får ifrågasättas eller rubbas av moderniteten. Vad händer när allt fast förflyktigas och när det traditionella samhällets normer och ordningar krossas? Det är när moderniseringar uppstått som man klamrat sig fast vid det gamla. Det är en psykologisk försvarsmekanism men den är inte pragmatisk. När man söker vägledning i Guds ord, med tron att bibeln måste tolkas bokstavligt och att den är ofelbar, så har jag en känsla av att man gör det som en protest, eller kalla det missnöjesyttring, mot samtidens modeideologier som Per-Arne Imsen skriver på sin facebookssida, där han menar att det sker en nödvändig splittring i svensk kristenhet nu.
En sådan splittring är verkligen inte pragmatisk (resultatinriktad). Den är i högsta grad konservativ och bakåtsträvande och kan inte jämföras med de splittringar som uppstod exempelvis under reformationen.
Jag har under mitt åttioåriga liv varit med om åtskilliga smärtsamma splittringar i svensk kristenhet och av erfarenhet vet jag att de lämnat bränd mark bakom sig. Dessa splittringar har ofta skett med falska syften där man lockat människor ifrån andra etablerade församlingar. De ledare som gjort anspråk på dessa splittringsrörelser har ofta haft maktanspråk på agendan.
Jag har tidigare varnat för en sådan splittring och jag gör det igen. Samverkan mellan kristna och faktiskt även med troende från andra religioner behöver inte innebära samarbete och behöver definitivt inte betyda att vi överger vår egen identitet.
Om man arrangerar möten och går vid sidan av det lokala kristna samarbetet, vilket nyligen har skett här i Motala i privat regi, så skulle jag vilja påstå att det är provokativt och icke önskvärt, även om det är tillåtet.
Påve Franciskus har nyligen skickat ett handskrivet brev till hbtq-katoliker (Källa tidningen Dagen) Där skriver han bland annat att en kyrka utan syndare är en sekt, och att Gud inte tar avstånd ifrån några av sina barn. Till de hbtq-personer som känt sig förkastade av Katolska kyrkan säger han att det inte är kyrkan som förkastat dem, utan människor i kyrkan. Han beskrev kyrkan som en mor som sammankallar alla sina barn och att en selektiv kyrka av rent blod är inte den heliga moderns kyrka, utan en sekt.
I min förra text varnade jag för splittringstendenser i frikyrkovärlden.
Så här skriver Per-Arne Imsen: ”Det blir allt tydligare att det går ett svärd genom svensk kristenhet – Andens svärd som är Guds ord. Det sker en nödvändig splittring nu. Ljus och mörker kan inte och får inte förenas.”
Detta uttalande innebär att den som inte lever efter Guds ord, kan inte få tillhöra en Guds församling. Jag frågar därför: ”Vilka är de som lever efter Guds ord?” Ungefär samma fråga som Jesus ställde när han sa till dem som ville stena kvinnan som var en synderska: ”Den av er som är utan synd kan ju kasta den första stenen.” Jag måste få säga till deras försvar att de gick därifrån utan att kasta några stenar.
Att älska Guds ord är nog bra, men att älska dem som älskar Guds ord är bättre tycker jag. Vi kommer alla till korta och har ingen orsak att döma och förkasta någon människa.
Att älska Guds ord innebär inte att man kan förstå allt i Guds ord. Tror man att man kan det så är jag rädd att man bedrar sig. Jag tror på det ord som Gud har gett mig till vägledning för mitt liv, men jag måste erkänna, att även om jag älskar Guds ord, så har jag också problem med en del av det han har sagt och det brukar jag tala om för honom när jag ber.
Vi skulle behöva sänka trösklarna till våra kyrkor så att alla vi syndare hade lättare att komma in. Andens svärd splittrar inte. Där har Imsen tagit fel.
Det finns en del som menar att det finns en gräns i svensk kristenhet mellan bibeltroende kristna och andra kristna. De har en renhetskultur på agendan och anser att de är ensamma om att söka sin vägledning i Guds ord. Just därför menar de att den splittring som man kan skönja i vår tid är nödvändig. Det finns ingen ödmjuk självrannsakan i deras budskap, utan en tydlig uppfattning om att de själva är bibliska och att alla andra måste lämnas utanför. I stället för att söka samverkan mellan andra kristna eller troende, propagerar de för splittring och uppmanar andra att lämna det sammanhang i vilka de står. De går så långt, att de menar sig vara de enda uttolkarna av sanningen i Guds ord, och citerar gärna Jesu ord: ”Om någon älskar mig så håller han fast vid mitt ord.” De glömmer orden: ”Om någon säger: Jag älskar Gud men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.”
Att uppmana till splittring är inte Guds väg. Vi behöver i stället söka ännu mera samverkan och samarbete med alla troende på den plats där vi bor och varna för alla som förkläder sig i ljusets mantel för att locka till sig dem som känner sig marginaliserade.
När Jesus talar om växten på Guds åkermark så menar han att vetet och ogräset bör växa tillsammans, för om man rycker upp ogräset så skadar man växten. Vi lever alla i en värld som måste krocka med samtidens värderingar. Ingen av oss kan berömma sig av att helt leva så som bibeln lär. Vi har fått göra många omvärderingar, men för den som är bibeltroende har det skett med stor respekt och med vilja att tolka Guds ord med Andens vägledning.
Det är en sorg att Socialdemokratin inte orkar stå emot
skriver Göran Greider i ETC
"Från och med nu faller därmed en ny järnridå genom Europa. I Finlands fall blir det extra kännbart, där finska städer längs gränsen tidigare, före det ryska anfallskriget, haft stort utbyte med Ryssland, inte minst i form av turism. Östersjön blir ett mer militariserat innanhav. Både från rysk sida och från Nato-sidan. Risken ökar för starkare spänningar och direkta misstag från den ena eller andra sidan."
Det är naivt att tro att ett medlemskap i NATO är en försäkring som innebär att vi kan känna oss tryggare i framtiden. Hur är det möjligt för Socialdemokratin att överge alliansfriheten på så kort tid?
Fick veta att Birger Skoglund talar i Motala i kväll lördag den 14 maj. Såvitt jag vet är inte detta ett möte som sker i samverkan med övriga frikyrkor i Motala. Jag har tidigare skrivit en del om vad jag tycker om Birger Skoglunds förkunnelse. Det handlar inte om honom som en person, men det handlar om hans förkunnelse. Den måste jag få lov att ifrågasätta till en del. Läs gärna vad jag har skrivit och återkom med era kommentarer om detta
I dag besökte jag Ulla-Britts gravplats på den dag hon skulle ha fyllt 79 år. Frid över hennes ljusa minne! I juli månad är det två år sedan hon fick lämna jordelivet. Jag är tacksam till Gud för det liv vi fick tillsammans, för våra barn och barnbarn. Vi har det bra och livet går vidare. Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.
Under gårdagen var jag med och lyssnade på Vega när hon sjöng tillsammans med sin förskoleklass vid Charlottenborgs centrum.
Mikael Tellbe har skrivit en text i tidningen Dagen som är väl värd att läsas. Jag har inte rättighet att återge hans text ordagrant som jag kan läsa som prenumerant.
Länken finns här för den som vill Vad ska man egentligen tro om helvetet?
Mikael Tellbe är lektor i Nya testamentet vid Akademi för ledarskap och teologi (ALT)
Många människor känner sig förvirrade över den debatt som pågår om helvetet och vad bibeln lär och saken blir inte bättre av att det verkar finnas stöd för olika dogmer och inställningar, till och med för de spekulativa helvetesdogmerna i bibeln.
Den klassiska helvetesläran beskriver helvetet som en evigt brinnande eld där Gud dömer de ogudaktiga till en medveten smärtsam och ändlös pina.
Den andra hållningen den så kallade annihilationismen uppfattar helvetet som en metafor för förgörelse och evigt utslocknande.
Den tredje hållningen den så kallade universalismen handlar om att Guds kärlek till slut kommer att segra med följd av att alla blir räddade.
Tellbe skriver att vi behöver skilja mellan vad vi vet, vad vi tror och vad vi påstår.
Bibeln är tydlig med att visa oss att Gud vill att alla människor skall bli räddade och att ingen ska gå förlorad och att ett liv utan Guds närvaro är förödande. Bibeln är också tydlig med att vi alla har ett ansvar för våra liv. Vi kommer alla att stå inför Gud oavsett vilka vi är och hur vi har levt.”Vi kan vara trygga med att våra liv och vår framtid ligger i händerna på en alltigenom rättvis, barmhärtig och kärleksfull Gud – och tack och lov inte i våra”, avslutar Tellbe
I mitt förra inlägg med rubriken "tungotal" citerade jag något ur T.B.Barratts självbiografi. T.B. Barratt anses som en av Nordens banbrytare för pingstväckelsen. Han var för Norge det som Lewi Pethrus var för Sverige.
"På ett möte som jag övervar i måndags kväll, smög det sig in en främmande ande, under det att någon vittnade. Det var en ande helt motsatt den, som Gud givit mig. Jag kan inte vara ett med det köttsliga oväsen, som en del göra; de vilja hoppa, som om de befunno sig på en lekplats. Jag lämnade mötet tillsammans med min syster, som genom ett märkligt sammanträffande också var närvarande den kvällen. Jag fröjdar mig och kan ropa mitt halleluja tillsammans med de glada själarna i Sion, men vilda skrik äro något helt annat. Likväl fördömer jag ingen, men man behöver inte arbeta sida vid sida med dem som tillåta köttet råda i stället för Anden, såvida jag inte kan lyfta dem till ett högre plan eller tillföra deras hjärtan större ljus genom den helige Ande. Då jag kom hem och bad och lade mitt huvud på kudden, strömmade en outsäglig frid in över min själ. Gud skall bevara mig genom sin nåd."
Barrat skriver tidigare: "Jag tror att Herren givit mig förmågan att bedöma andar."
Med stor ödmjukhet och fastän han tror att han fått ande-bedömningens gåva skriver han; "Likväl fördömer jag ingen, men man behöver inte arbeta sida vid sida med dem, som tillåta köttet råda i stället för Anden."
Hur är det med oss som lever i dag? Må Gud hjälpa oss så att vi arbetar tillsammans med dem som låter Anden råda. "Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap med Gud, Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller" Rom 8:6-8
När jag läser T.B. Barratts självbiografi och de upplevelser han beskriver så får jag intrycket av det var en upplevelse av obeskrivlig kraft. Om det inte var extas vad var det då? Så här uttrycker han det på sidan 145:
"Under det jag bad, sågo de närvarande en eldkrona över mitt huvud och en kluven eldtunga ovanför kronan. Det var många som sågo detta övernaturliga, starka, röda sken. Jag såg det naturligtvis inte själv, men i samma ögonblick fylldes hela mitt väsen med ljus och obeskrivlig kraft; och jag började tala ett främmande språk med all makt...." men Barratt skriver också på sidan 149 ..."att man ej behöver bli hänryckt eller komma i extas för att bli döpt i den helige Ande och tala i tungor."
Min fråga är om vi har blivit skrämda när tungotalet missbrukas, så mycket att vi inte vågar släppa fram den hänryckning som tidigare var självklar. Behöver vi åter uppleva detta på nytt igen? Jag tror det.
Det skulle vara intressant att få höra vad pastorer och ledare säger om detta i vår tid.
Micael Grenholm skriver på Facebook:
”Det
finns tydliga skillnader: obegripligt tal inom ockultism eller
animism upplevs ofta okontrollerbart då man besätts av en ande
eller förfader, medan tungotalet tas emot som en gåva och används
frivilligt. Och istället för att användas till trollformler eller
förbannelser upplevs tungotalet som ett bönespråk som används för
att prisa Gud bortom ens egen fattningsförmåga. När pingströrelsen
uppstod för över hundra år sedan trodde en hel del att det var
ockulta fenomen klädd i kristen språkdräkt - men i själva verket
är det något unikt. Ytterligare intressanta fakta att ha med i min
kommande bok!
#språkmirakler
”
Margaretha Möller, tidigare folkhögskollärare vid Viebäcks folkhögskola kommenterar:
”Bra att det sägs! Tungotalet, som vi upplever inom pingströrelsen, handlar inte om extas. En gåva , ja, som Du beskriver bra här. Tack! ”