Jag tror inte på omöjliga underverk

”Lita på Gud ty han gör det omöjliga”, sjöngs i en gammal sång. I samma sång sjöngs att vägen kan spärras av väldiga skyhöga berg. De allra flesta av oss har nog upptäckt att livet inte är en spikrak sträcka. För det mesta brukar det ordna sig, så att de problem som för tillfället kan se svåra ut efterhand får sin särskilda lösning. ”Mina problem är möjligheter för Gud”, lyder ett ordspråk, och ett av mina favoritbibelord är: ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.

Gud ändrar inte på naturlagarna, men han använder dem till vårt bästa när vi litar på honom och lägger våra liv under hans ledning. Jag tror inte att han gör det omöjliga, men han gör det som är möjligt. Våra möjligheter är Guds hjärtefrågor.

Det finns en del som använder sig av ett slarvigt språkbruk när man talar om detta. Man kan missbruka vittnesbördet genom att fantisera om sådant som Gud inte gör. Detta skadar i längden trovärdigheten för det han gör. Tro inte att jag förnekar att Gud kan göra under. Det gör jag inte, men om vi kallar omöjliga under för underverk, så ljuger vi. Gud gör aldrig det omöjliga. Det är oss människor han använder och vi är ställda under naturlagarna. Vi kan inte alltid förklara det som sker, men vi kan lita på att det sker för vårt bästa.

Det är viktigt att i detta sammanhang påminna om skillnaden mellan orden omöjlig och oförklarlig, även om det som kan se oförklarligt ut ibland går att förklara.

Jag har varit med om en del händelser där Gud på ett oförklarligt sätt gripit in. Om jag hade behövt en förklaring hade jag säkert kunnat få det. När man lär sig köra bil är det många färdigheter som måste sätta sig i ryggmärgen. Jag tror att det är på samma sätt när man litar på Gud. Man får då gå på förberedda vägar och kan i efterhand säga: ”Det var Gud som var med mig.” Jag är tacksam. Han använde det möjliga och gjorde det möjligt för mig. En del säger: ”Du hade verkligen tur.” Jag säger: ”Det var ett underverk.” Berätta om ett underverk som Gud gjort i ditt liv.

I TIDNINGEN DAGEN KAN MAN LÄSA OM ETT 65 ÅRIGT MIRAKEL

Vad ska vi göra för att utföra Guds verk?

Frågan som Jesus fick i Kafarnaum är viktig även i vår tid. Vad skall vi göra? Ofta vänder vi felaktigt på frågeställningen och säger: ”Vad skall Gud göra?” Vi väntar på Guds gärningar eftersom vi förlorat tron på människans förmåga. Vi ber honom om tecken och under för att vi skall kunna tro. Det hjälper inte. Det är inte så det ska gå till.

Jesus sade vid detta tillfälle: ”Ni har sett mig och tror ändå inte.” De hade sett Jesus utföra Guds gärningar, men de hade inte kommit till tro.
Vi kan vänta förgäves på Guds väldiga gärningar om vi inte fattar vad det handlar om. Det handlar inte om att vara åskådare till Guds gärningar. Kristen tro är något helt annat.

”Den som tror på mig han skall själv utföra gärningar som jag.”
Därför handlar det om vad Gud skall göra genom dig och mig. Det handlar inte så mycket om vilken uppfattning vi har om Gud, utan desto mer vilken uppgift Gud har gett oss.

Jesus svarade på frågan som de ställde: ”Detta är Guds verk att ni tror på honom som han har sänt.”

Hur ser det ut i våra liv? Är det Gud som verkar. Skriften säger att det är Gud som verkar i oss i både vilja och gärning, så att vi förverkligar hans syfte. Om detta får ske i ännu större omfattning så kommer vår värld att förvandlas.

Guds resurser är till för att vi ska använda dem. Vi ska inte tänka Gud, vi ska leva Gud. Det innebär att vi blir mänskliga. Gud placerar ingen gloria över våra huvuden. Han använder trasiga människor och lägger sin kraft i bräckliga lerkärl. ”Vad ska vi göra?” Svar: ”Vi ska tro på den som Gud har sänt.” På samma sätt som Gud sände Jesus till världen, sänder han oss till att bli bärare av Guds gärningar.

Större ting ska du få se

”Större ting ska du få se”, sade Jesus till Natanael. Vi undrar vad det var han hade sett och vad han skulle få se. Vid Natanaels första kontakt med Jesus, visade Jesus att han redan visste allt om Natanael. Jag undrar hur det skulle kännas att möta en människa för första gången och få en tydlig bekräftelse på att människan jag möter vet allt om mig. Om sådan övernaturlig förmåga skulle finnas bland människor, så skulle de flesta brott klaras av och sanning och rättvisa skulle skipas i världen.
Vi har inte sådana egenskaper, och om vi hade det så skulle vi säkert frestas till högmod och missbruka dem till vår egen fördel.
Jesus hade inga dåliga avsikter när han överbevisar Natanael, men för Natanael var det en bekräftelse att Jesus var Guds son.
De stora ting som Natanael och de övriga som följde skulle få se var detsamma som Jakob fick se när han drömde om himlastegen. ”Ni skall få se himlen öppen.” sade Jesus. Även i judisk tradition handlar det här om förbindelselänken mellan himmel och jord, eller mellan Gud och människa. Enligt Johannesevangeliet så är Människosonen denna förbindelselänk.
Himlastegen är därför en gammaltestamentlig symbol för det som skulle ske. En annan sådan symbol är Jonatecknet.”Inget annat tecken skall ges åt er än Jona tecken” sade Jesus. Detta tecken symboliserar Jesu död och uppståndelse.
”Större ting ska du få se.”
Vad har du för förväntningar? Är det pengar status eller prylar, allt detta som inte varar länge, eller finns det andra värden som är eviga och bestående?
Den som förväntar sig något ifrån Gud behöver inte bli besviken. Jesus lovar dem som följer honom att få göra nya erfarenheter på vägen framåt. Större ting behöver inte betyda, bekvämare och tillrättalagda ting. Historien bekräftar att de flesta av Jesu samtida efterföljare fick lida martyrdöden. Deras liv däremot lyste av hängivenhet och tro. De hade sett stora ting och därför gav deras vittnesbörd återljud till en hel värld. De dog levande och jag tror att det är ett mycket bättre sätt att leva, än att vara död när man lever.
”Jag har sett tillräckligt”, säger en del och tillägger: ”Jag vill inte se mer.” Det betyder att man tror sig veta allt vad man behöver veta, när man egentligen bara har nått en liten bit på väg emot ett klarare ljus.
För Kristi efterföljare gäller fortfarande orden: ”Följ med och se!” Vill du följa med mig?

Sturmark och Humanisterna

Så här skrev en god vän till mig: ” Bäste Rolf Läste det du länkade om humanisterna kanske vi har mer gemensamt med dem än kristna fundamentalister?

citat "Sverigedemokraterna och de konservativa tolkningarna av religion är alltså det humanistiska projektets motsats. Det humanistiska projektet är ett öppet, sekulärt samhälle där friheten att tro och tänka vad som helst är garanterad, men där religiösa handlingar aldrig tillåts inkräkta på de individuella mänskliga rättigheterna." ”


Ur Piteåtidning:

Vad jag skrivit tidigare i ämnet:
RELIGION OCH HUMANISM


RELIGION OCH POLITIK

Läst i tidningen Dagen

OM STURMARKS DISKRIMINERING AV KRISTEN TRO

Vad gör jag för fel?

För någon tid sedan fick jag en antydan om att jag skulle upphöra med detta forum och ägna mig åt något annat. Visst så kan man tycka om man inte vill höra vad jag har att meddela, men en sådan uppmaning har motsatt effekt på mig. Den taggar mig att fortsätta.

Har jag inga meningsfränder så har jag kanhända meningsmotståndare. Det är till sådana jag vänder mig, även om det är trevligt att få positiv feedback. En god vän till mig tyckte att jag hade så mycket tankar som jag ville förmedla. Han menade säkert goda tankar. Jag svarade lite vårdslöst att jag hade alldeles för mycket tankar och fick en förvånad blick tillbaka.

Det är nämligen så att jag hade så stora förväntningar på den här bloggen när jag började att jag skulle få många som kommenterade. Det är i och för sig inte så dåligt att ligga på cirka 50:e plats bland alla bloggar som skriver i ämnet religion. Vill man ligga på första plats skall man vara extremt kontroversiell. Jag är nog för snäll för att platsa där.

Tankar har jag som sagt, och vad hjärtat är fullt av skriver jag och avslöjar genast vem jag är. Någon kanske tycker att jag borde lägga ut mina inlägg på Facebook. Nähä det gör jag inte. På Facebook skriver man bara om dittan och dattan. Helt oförargliga saker, som att man nyss har bakat bullar, eller varit på toaletten och kissat. Så det forumet passar inte mig, men de ä klart så att det är där man upptäcker att nätverket på vänner och vänners vänner är stort. Alldeles för stort för att man ska hinna att gilla vad de gör.

Att vara ensam och udda med sina tankar är inte lätt. Är man pingstvän får man lov att tänka och tycka som en pingstvän. I Svenska kyrkan behöver man inte tycka alls.

Som ni alla vet så har jag tidigare skrivit om hur homosexuella skall bemötas och jag anser fortfarande att samkönade par borde ha möjlighet att få tillhöra en kristen församling där de kan känna sin identitet. Det borde även vara möjligt för par där den ena är döpt som barn och den andra som vuxen, att få tillhöra samma församling. Så långt har vi inte kommit än och det måste vi acceptera. Det här har man uppmärksammat nu när ett samkönat par sökt inträde i en pingstförsamling utan att beviljas. När man går så långt att man vill stämma denna pingstförsamling, så tycker jag att man gör fel. Paret borde ha känt till de bestämmelser som finns i den församling man sökt inträde till. De har inga goda avsikter när de på detta sätt svärtar ner denna församlings rykte. Det gagnar inte heller saken utan skapar nya fronter där man inte är beredd till några eftergifter.
Ja, där ser ni. Varför får jag inga kommentarer? Vad gör jag för fel? Skriv! Skriv! Skriv!

Religiösa vindar

Det blåser många religiösa vindar i dag. Kan Gud finnas i dem? Det tror jag absolut. Han kan finnas i allt det som sker, men precis som den tibetanske munken sagt som jag citerat i mitt förra inlägg: ”Ta in dofter och vindar, men låt dem inte blåsa iväg med dig.” Vindar kan vara obehagliga om de styr in mig på främmande väg där jag har svårt att orientera mig. När ett fartyg skall färdas genom ett stormigt hav, så är det inte vindarna som bestämmer vägen. Det är kursen som bestämmer vart det bär. Kursen mot ett bestämt mål. Har du bestämt hur du vill att livets mål skall se ut, då finns det vind i seglen. Du säger kanske: ”Din religion passar inte mig. Att gå i kyrkan och lyssna till Guds ord ger mig ingenting.” Det kanske vore klokare att säga att din personliga erfarenhet inte är likadan som min. Varför inte göra som den tibetanske munken uppmanar oss till. Ta in dofter och ljud. och låta vindarna blåsa. Var inte rädd, det är ju du själv som bestämmer det du vill. Ge dig själv en chans.
Citat ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld:
Gud dör inte

I Dalai Lamas fotspår

Läst i Kyrkans tidning:
I senaste numret av Kyrkans tidning läser jag om den tibetanske munken Geshe Perma Dorjee, som drar fullsatta möten vart han kommer. Han missionerar inte, utan uppmanar alla att stanna kvar i den religion där man har sina rötter, men med alla dörrar öppna åt alla håll. Ta in dofter och vindar, säger han, men låt dem inte blåsa iväg med dig., Hans tre uppdrag i Dalai Lamas fotspår är för det första att verka för grundläggande mänskliga värden, för det andra att verka för förståelse och respekt mellan religionerna, för det tredje att verka för tibetanernas sak. Att väcka opinion i världen för att på fredlig väg skapa ett autonomt Tibet där fred råder.
Vår tid hungrar efter andligt ledarskap, men tyvärr har vi sett så många dåliga exempel på förebilder ibland dem som utgett sig för att vara sådana.
I Linköpings stift har en ny biskop blivit vald, Martin Modéus. Han svarar på frågan hur en andlig ledare skall vara. ”Det är en ledare som har förankring i alla de tre grundrelationerna.” Man blir väldigt nyfiken på att få veta vad han menar och läser vidare vad dessa tre relationer är: 1.) En som älskar Kristus. 2.) En som är driven av människokärlek. 3.) En som respekterar och tycker om sig själv. Och som förmår att balansera så att alla tre är med.
Det är nästan som att läsa första Johannesbrevet om Kärleken från Gud. ”Den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom.” eller orden från Jesus om att älska sin nästa som sig själv.

Vi tror på vad vi tror!

Den som läst något av vad jag skrivit tidigare om religiös mångfald kan lätt få uppfattningen att jag ändrat mig när jag nu skriver att det är kyrkans uppgift att tolka Guds ord på ett tydligt sätt. I den religiösa mångfalden tolkar var och en sin religion med hjälp av sina religiösa skrifter. I den kristna kyrkan tolkas Guds ord. Frågan jag vill ställa är om detta sker godtyckligt. Om man i ett läger talar om att det inte finns någon synd, och i det andra lägret hävdar vad Skriften säger om synd, rättfärdighet och dom, då menar jag att kyrkan är i strid med sig själv och med sitt budskap. Om man från ateistiskt håll beskyller kristna för att inte tro på sin egen förkunnelse, så måste man ta reda på om denna kritik är befogad.
Tror vi på vad vi tror eller skäms vi för vittnesbördet.
En vilsen själ som söker efter sanningens ljus behöver ljus och vägledning för att förstå. Vem har ljuset och till vem skall vi gå?
En sak har jag förstått. Det finns ingen som har monopol på sanningen. När man på egna vägar försökt att tolka Skriften, så har detta ofta lett till sektbildning och splittring.
Vi är en liten cirkel i Svenska kyrkan i Borensberg som studerar Jonas Gardells bok: ”Om Jesus”. Jonas lägger ner stor energi på att ifrågasätta sanningar som alltför lätt har accepterats, inte minst från fundamentalistiskt håll. I nästan ett helt kapitel tar han upp frågan om Jesu inkarnation. Detta är inte en viktig fråga för en kristen, eftersom den övergår vårt förstånd. För en kristen är det viktigare att leva Gud än att tänka Gud. (Se mitt tidigare inlägg.) Båda sakerna är viktiga.
Det finns så mycket som är omöjligt att förklara. Därför finns det ingen anledning till att ifrågasätta och ställa allt på sin spets. Det finns inte heller någon anledning till att hänge sig åt det som kyrkan kallar falska läror.
Hur skall vi göra när vi ser så mycket motsägelsefull förkunnelse? Jag tror att vi skall söka efter den kyrka som har respekt för det evangeliska budskapet om frälsning. Evangeliet och hela det Nya Testamentet är en skriftlig sammanfattning av Kyrkans muntliga förkunnelse. Gud vakar över sitt ord när det förkunnas med Andens kraft och inspiration

Att leva i stället för att tänka Gud

Jag vill dela med mig av ett samtal mellan KG Hammar och Anders Ahlberg på följande länk ifrån Kyrkans tidning.se med rubriken ”Efter valet.”
”Om vi ska överleva måste vi inse att vi är beroende av varandra.”
Ja vilket är viktigare för oss: Att leva eller att tänka Gud?
Är vi beredda på förändring och vill vi påverka rörelsen. Jag tror att något nytt skall komma och att vi i vårt lilla land Sverige kan bli exempel på en rätt människosyn. Vi får inte skrämmas av tillfälliga företeelser varken politiska eller andra. Alla människors lika värde borde stå först på vår agenda. Här är samtalet:

Till någon

Du kanske har hört sagan om Den lille herrn som gick till Mäster Skräddare med ett tyg som till att börja med skulle bli en rock, men som efter flera turer slutade med att det inte blev någonting av tyget. ”Det bidde ingenting”, sa Mäster Skräddare.

Vem kunde tro att det blev som det blev? Vi söker efter en förklaring till det som sker när våra förhoppningar går sönder. Det måste finnas någon som är skuld till det som skett. Den som bär ansvaret vet alltid vad som är bäst, även när vi ingenting begriper.

”I den sista kurvan ned mot dalen tappade han herraväldet över vagnen. När den slungades ut över vägbranten var hans enda tanke; Så har jag då gjort mitt – Hans enda trötta lyckliga tanke.

Det blev inte så: han skulle fortsätta livet. Men icke denna resa. När världen åter tog gestalt omkring honom hade han svårt att hålla tillbaka tårarna – av självmedlidande och besvikelse att semesterplanen slagits i stycken.

Den ena reaktionen var icke mindre än den andra. Vi kan vara färdiga att vända livet ryggen men klagar ändå som barn om det icke fyller våra önskningar.
(Ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld.)

”När livet inte blir som vi har tänkt oss. Vad gör vi med vår bitterhet och skam? Om hoppets Gud får bära oss igenom, kan trots allt något nytt få växa fram. Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till. Men tilliten som Kristus vunnit åt oss, är större än all makt och ondska vill”
(Ylva Eggehorn Sv.ps 779:1)
Vårt liv styrs inte alltid av våra egna önskningar, hur mycket vi än försöker. I svåra stunder är vi kanske färdiga att säga som Mäster Skräddare med det misslyckade tyget: ”Det bidde ingenting.” Egentligen vet vi ingenting om det. ”Vårt liv är inneslutet i ett större sammanhang. . ”Vi har vårt ursprung i Gud.” ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till.” (Apg. 17:28-29)
Vårt liv kan bli trasigt, men det är ändå vårt liv, fyllt med både brustna och uppfyllda förhoppningar. ”Det bidde någonting.”

Är Sverige sekulärt?

Sverige anses vara ett sekulariserat samhälle, eftersom det är neutralt i trosfrågor. Svenska kyrkan är inte längre en statskyrka. Det finns krafter i samhället som vill avskaffa allt kristet och religiöst inflytande. De som gör det påstår också att Svenska kyrkan är en sekulär kyrka. Ett sådant påstående är naturligtvis osant och måste bemötas.
Först av allt kan vi konstatera att de religiöst troende blir fler trots påståendet om motsatsen, men den religiösa kartan förändras. Det är positivt att Sverige är ett föregångsland för religiös mångfald. Se mina tidigare inlägg.
Ur tidskrift nu citerar jag följande ur en artikel som har rubriken: ”Religiöst, sekulärt, postsekulärt” av Magnus Ringgren

”Men bilden av religionslösheten och ateismen som statsreligion är lika falsk som den av fädernas kyrka i Sveriges land. Livsåskådningarna är fortfarande ett slagfält. De förut så beskedliga humanetikerna har fått entreprenörsmässig och retorisk skjuts under namnet Humanisterna, och de försöker lägga åsiktsmarknaden under sig med diverse dyra kampanjer. Den senaste hette Gud finns nog inte och visade Davidstjärna, halvmåne och kors i gult på blå botten. Det såg snarast ut som en välmenande plaidoyer för ett mångkulturellt Sverige. De två tre tankeled som skulle föra från bilderna till beslutet att bli ”humanist” föll bort i den yviga visuella gesten. Denna retoriska miss får väl skyllas på det alltför stora och röstförvrängande patos som, enligt min och många andras mening, utmärker Humanisterna.

Precis som Humanisternas blågula bilder visar finns religionen kvar i det svenska samhället. Kyrkorna är inte nerlagda. De fungerar som meditativa rum för långt fler än de troende. Det byggs idag långt fler moskéer än kyrkor. Många av det sekulära samhällets riter kan tolkas religiöst som exempelvis alla dessa minnesplatser som spontant skapas efter brott och olyckor. Och allt fler i offentligheten bekänner sig som sagt till någon av de stora religionerna.”

Även om jag här menar att religiös mångfald är en nödvändig del, så inser jag också att vårt kristna trosarv är något som måste få en betydande plats särskilt i våra skolor, precis som Jan Björklund tydliggjort den senaste tiden. Sedan må Humanisterna ryta hur mycket som helst. Deras argument håller inte. Vår kulturhistoria kan inte förstås utan denna särskilda kunskap

Läs gärna hela artikeln där jag hämtat ovanstående citat

LÄS ÄVEN EN ARTIKEL I DAGEN OM CHRISTER STURMARKS UTTALANDE

JESUS- Nya testamentets centralgestalt

Det har forskats i över tvåtusen år om den historiske Jesus. Han är utan tvekan genom tiderna, världens största stjärna. Det man inte vet om honom är egentligen inte värt att veta och trots allt man vet finns det ingen ny forskning av rang, som kan förändra den bild evangelierna och apostlarna ger honom i Nya testamentet.

Är det över huvud taget möjligt att få ett hållbart svar ifrån den teologiska forskningen omkring den historiske Jesus? Vilken betydelse har i så fall ett sådant svar för den kristna tron?

När man under upplysningstiden började ifrågasätta kyrkans lära om Jesus och tron på Bibelns ofelbarhet började betvivlas, så handlade det inte så mycket om ett rent historiskt intresse. Det finns mycket som talar för att det historiska intresset för Jesusgestalten använts i kampen för frigörelse ifrån kyrkans lära. Denna kamp har varit på både gott och ont.

Den liberala teologin behöver inte vara på fel väg, så som många tror. Den har uträttat mycket genom att skapa frihet och rymd i tolkningen av de bibliska texterna om Jesus. Framför allt har detta gällt den etik som finns i Jesu lära. Kan vi inte enas om något annat, så är ju detta i alla fall det viktigaste, nämligen att Gud är alla människors fader och att vi, det vill säga alla människor är bröder och systrar och varje människa har ett okränkbart värde Vad är viktigast att veta om Jesus?

Det är väl viktigare att veta vem Jesus är i stället för att krampaktigt hålla fast vid vad kyrkan har gjort honom till.

När man försökt att frigöra forskningen omkring den historiske Jesus ifrån kyrkans lära om honom, så tror jag att man gjort det i gott syfte, men denna kunskap får inte leda oss bort ifrån evangeliernas och apostlarnas förkunnelse. Det är så lätt att vi rycker bort Jesus ifrån den värld han levde i och skaffar oss en egen anpassad Jesusreligion. En modern västvärldens Jesusgestalt som passar i den kultur vi lever i.

Historia innebär förändring. Att vara troende år 2010 är annorlunda än det var när våra förfäder levde. Därför är vår tro på Jesus präglat av vår tids förutsättningar och med ett nytt språk. Trots detta kommer det alltid att finnas en gräns där det som är andligt inte kan uppfattas på ett världsligt sätt. När man läser Nya Testamentet så är inte enheten där en dogmatisk lära. Där handlar det om vad som skett mellan Gud och människor, nämligen att korset och uppståndelsen står i centrum för den kristna tron.

Det finns en tendens att överbetona forskningens betydelse. I vetenskapen måste man klarlägga och bevisa allt. Där blir tron överflödig.

Frågan som gäller för tro eller otro handlar om ett personligt ställningstagande till det nytestamentliga budskapet om Jesus från Nasaret. Detta budskap räcker och leder oss också fram till en personlig upplevelse. Det är min absoluta övertygelse.

Källa: Nils Tägt;"Tro och liv nr 5 1961"

Samtal med ärkebiskop Anders Wejryd

Ifrån Svenska kyrkans scen vid Bokmässan i Göteborg.