Jag är så tacksam för att jag sparat gamla brev, skrivna bland annat från min pappa. De handlar ibland om andliga upplevelser han gjort under sin ungdom på 1920-talet. Pappa som föddes år 1901 i Grytgöl Hällestad, tillhörde i sin ungdom Betaniaförsamlingen i Grytgöl, även kallad Hällestad första baptistförsamling, en av landets äldsta frikyrkoförsamlingar. Så här skriver Arthur:
"Det var som femtonåring jag kom i kontakt med den väckelse som berörde min hembygd under åren 1916-1923. Två stora dopförrättningar hölls under vintern och sommaren 1918, då jag som 16 åring, tillsammans med min syster Gerda 18 år blev döpt tillsammans med en rad vänner. Bland ungdom, men även bland en del äldre fanns vid denna tid en längtan att få uppleva och ta emot "kraften ifrån höjden". Det var förkunnelsen om Andens dop, som tog sig uttryck i denna längtan. Man gick långa vägar för att få vara med där man samlades till bön. Detta gjorde man därför att det inte fanns förståelse för ungdomens längtan i församlingen."
Pappa träffade mamma i Norrköping. Mamma var med ibland de första pingstvännerna där. År 1926, året innan de gifte sig, var hon av någon anledning på vilohem i Lillån i Örebro trakten. I ett brev ifrån pappa skriver han så här:
"Tack o lov till Jesus som mött med dig, eller som jag sade du minns fört dig på ett högre plan. Han är och mäktig att bevara dig på detta plan."
Målet för den längtan som fanns vid denna tid var alltså att få göra andliga upplevelser, "ta emot kraften ifrån höjden," eller som han skrev till mamma "bli förda upp till ett högre plan."
Det var denna längtan efter uppfyllelsen av Guds Ande, som är Den Heliga Anden, som skapade förutsättningar till den andliga väckelserörelse som kallas för Pingstväckelsen.
Samtidigt med denna längtan, fanns en rädsla för de nya livsyttringar som tog sig uttryck i andedop och tungotal, under och tecken och sjukas helanden i Jesu namn. Var detta apostolisk kristendom eller var det tecken på andlig hysteri?
Samma rädsla finns även i vår tid. Hur skall man kunna skilja på det som är äkta och det som är imitation? Behovet av att analysera är stort, ja ibland så stort att risken finns att man kastar ut barnet med badvattnet. Den andliga kraft som Jesus beskriver som "strömmar av levande vatten", som den som tror skall få uppleva i sitt inre kan möjligen jämföras med liknande beskrivningar ifrån andra religioner, till exempel ifrån hinduismen där man på ett liknande sätt beskriver det som där upplevs. Det förekommer många analyser och varningar för dessa alternativ till det som vi som tror på Jesus anser vara äkta andligt liv som har sitt ursprung i vad Gud verkar genom Den Heliga Anden i våra liv.
Bibelfokus en känd website skriver så här: "Inom hinduismen och i många meditations- och yogaformer används en kraft som kallas för kundalini. Denna kraft kallas också ormkraften eller drakenergin. Detta finns beskrivet i yogalitteratur. De flesta andliga övningar inom hinduism och New age syftar egentligen till att aktivera och "resa" denna kraft."
Vi har i vår del av världen haft lättare för att anamma denna österländska mysticism i stället för att söka den kraft som vi alltid har haft som tror på Jesus Kristus. Så varnar man nu på en del håll för denna nyfikenhet på de metoder som kan leda till en människas andliga frigörelse.
Är denna rädsla legitim, eller är den ett hinder till att vi i stället söker oss till det som vi upplever som sunt och äkta andligt liv. Det som våra förfäder fick uppleva och det som pappa beskriver från sin ungdomstid på 1920-talet.
Borde vi inte återuppliva det som tidigare var helt naturligt i den andliga väckelserörelsen i vårt land. Jag tycker det. Gud är densamme och hans löften går att lita på även i dag.
I stället för "att som nyfödda barn längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade" så som Petrus skriver i sitt första brev 2:2, så försöker vi i all vår bristfällighet att analysera varifrån mjölken kommer. Så gör inte ett nyfött barn. Det söker glupskt efter moderns bröst utan att fråga varifrån mjölken kommer.
Varför måste vi alltid begripa allt det som Gud gör och har gjort?
Det är ingen risk att det blir fel om det är till Gud vi uttrycker vår längtan efter det andliga livets fullhet och kraft. Så här säger Jesus i Lukas 11:11-13:
"Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm, när han ber om fisk, eller ger honom en skorpion, när han ber om ägg? Om nu redan ni som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom."
Det är självklart att livet måste yttra sig så att det märks. I annat fall vore det inte liv. I Apostlagärningarna 2:14-21 beskriver Petrus dessa yttringar och på vilket sätt de sker:
"Då steg Petrus fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: "Judar, ja alla ni som bor I Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord. Det är inte som ni tror, att de här männen är berusade, det är ju bara morgon. Nej detta är vad som har sagts genom profeten Joel: "Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande och de skall profetera. Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och moln av rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad."
Har du liksom jag en längtan efter att få uppleva Den Heliga Andens kraft i ditt liv? Då är du inte nöjd med status quo. Nej då vill du hela tiden uppleva det som sångförfattaren Werner Skibstedt uttrycker i en sång:
"Lyft min själ mot de himmelska höjder, Ställ min fot där på klippornas krön. Där jag delar de saligas fröjder och får skåda din härlighet skön."
Jag vill inte vara med som åskådare, när andra får göra denna upplevelse. Jag vill vara med och förstärka förtroendet för det som Gud vill göra, även om det skulle innebära att grytan av någon anledning skulle koka över.
Låt mig slutligen få citera Fanny Crosbys underbara sång och göra det till en bön, som även du kan bedja:
"Jesus kär, gå ej förbi mig. Låt mig bönhörd bli. Då åt andra nåd du skänker, gå ej mig förbi. Jesus, Jesus, låt mig bönhörd bli, och då andra du välsignar, gå ej mig förbi."
