Den största nyheten är Ingela Agardhs berättelse om sitt liv. Jag såg TV-programmet En bok en författare där hon berättade om sitt liv och sin tro. Samtidigt meddelades att hon avlidit, efter en längre tids sjukdom. Den största nyheten handlar om att Jesus flyttade in, inte i hennes hjärna, men i hennes hjärta. Du behöver inte förstå. Vi kommer aldrig att kunna förklara allting, men denna händelse har förändrat allt. Jag har letat efter Gud i hela mitt liv och nu har jag hittat honom., Tron är en förvissning om att lidandet visserligen har en plats, men att Jesus bär mig. Han älskar mig precis som jag är. ”När jag insåg till hur litet nytta jag var, så vågade jag släppa in Jesus.” Hon berättade också att hon känner sig hemma i Svenska kyrkan eftersom den är en lagom trasig kyrka, där man inte behöver vara så perfekt. ”Vi är inte perfekta, men tron handlar om att förändra sig själv.” I intervjun berättade hon även om sin trygghet inför döden.
Nu har jag också läst boken Den är utgiven av Libris förlag i Örebro och rekommenderas varmt. Hennes upptäckt är verkligen den största nyheten. Läs boken!
Jag citerar ett stycke:
”Jag kommer aldrig att förstå det stora i Gud. Jag kan bara ana. Jag kommer aldrig att helt förstå paradoxen med Jesus, människan och Kristus, Guds son. Han var både och, samtidigt.
Jag behöver inte förstå.
Den meningen stod klar med eldskrift den natt jag blev kristen. Jag behöver inte förstå. Logiken, om det nu finns någon logik i Guds skapande, är långt över min förmåga. Jag tror att den är långt över alla människors förmåga. Jag behöver inte förstå, inte klara av allt. Jag behöver bara tro på Gud och på Jesus Kristus. Jag kan släppa taget om mitt eget liv och låta Gud ta hand om det. Samtidigt strävar jag på. Paradoxen tycks vara religionens inre. Två sanningar som inte stämmer överens är sanna ändå.
Jag vet inte längre vad kärlek är. Jag vet att det inte är vad jag trodde i ungdomen. Kanske är kärleken ett åtagande. Att äktenskapet är ett hårt arbete mer än passion och förälskelse lärde jag mig ganska snart. Det förminskar inte värdet av vare sig kärleken eller äktenskapet. Tove Janssons flicka säger när hennes älskade katt struntar i henne att ”jag skall älska henne värre och värre.” Då är kärleken inte söt eller känslosam, bara fundamental.”
tisdag 31 mars 2009
onsdag 25 mars 2009
Rivningskåk eller renoveringsobjekt
Olof Djurfeldt skrev i tidningen Dagen: ”Världen är inte i händerna på ett blint drabbande öde”. ”Den är i Guds hand, också i de delar av världen där tillvaron ser olidlig ut, finns det starka exempel på människor som i nöden haft Gud som sin tillflykt och som varit beroende av Guds ledning också i praktiska ting.” ”De har varit en enorm tillgång för de länder där de bor.”
Vad Djurfeldt ville ha sagt var att vi inte behöver låta oss skrämmas av de tider som kan komma att innebära sämre förhållanden. När människor i de mest olidliga förhållanden kan bli till välsignelse för sin omvärld, så innebär det att vi om möjligt är kan vända på utvecklingen även i vår del av världen. Loppet är inte kört.
Man kan vara beredd för uppbrott från ”rivningskåken världen”, när som helst. Det finns ett ord för detta i bibeln. Det ordet är Maranata på grundspråket och det betyder: ”Du vår Herre kom”. Tidpunkten för uppbrottet vet vi inte, men den sanningen är för en kristen människa ett tröstens och hoppets budskap och inte på något sätt skrämmande eller ångestskapande.
Om vi däremot, blir osunt fixerade vid uppbrottet, så kan vi inte vara nöjda. Det finns så många som likgiltigt betraktar oss och inte vill tro på bibelns frälsnings (räddnings) budskap, därför att vi flyr verkligheten och inte inser vår uppgift på rätt sätt. Risken finns då att vi blir betraktade som fanatiker och förlorar vår trovärdighet.
Nu tror jag att det finns en annan väg. Passionens, viljan att ge sig hän, att ge rum för Jesus Kristus, som har älskat oss så högt att han gav sitt liv för oss. Den möjligheten ligger öppen för alla. Inte bara för de exklusiva. Ingen har monopol på hänförelsen. Misstänksamheten kan släcka den. Det står att vi inte skall släcka anden, vi skall inte heller förakta profetior, men pröva allt och ta vara på det som är bra.
Jesus uppmanade sina lärjungar att vara kvar i den här världen, även under svåra tider. De skulle inte fly utan i stället bli fyllda med kärlek, lidelse och tro på det goda. Det blev svåra tider, men kärleken var starkare än allt annat och den blev kyrkans bästa utsäde. Väckelse föds alltid under smärta. De sökte inte martyriet, men de blev martyrer och fick många efterföljare som sa: ”Se hur de älskar varandra.”
Eftersom jag betraktar vår underbara jord, som ett paradis och en plats att leva på både för mig och mina efterkommande vill jag inte använda begreppet ”rivningskåk” Snarare vill jag tro på människans intelligens och förmåga till besinning. Det ser onekligen mörkt ut i nuläget, men om vi alla vänder om till Gud och gör bättring från vår synd och vårt svek så kanske vi kan rädda vår värld. Min framtid är i Herrens händer. Javisst är det så, men den är också i våra händer. Vi är renoverare, inte rivare. Vårt renoveringsobjekt är den värld i vilken vi lever nu.
Jag tänker på Maria som bibeltexterna handlade om i söndags. Hon sa: ”Ingenting är omöjligt för Gud.” ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Den tron innebar att hon ställde sig till Guds förfogande. Även om vår uppgift inte är densamma som Marias, så kan vi ta henne som föredöme i tro och lydnad för Guds vilja. ”Ingenting är omöjligt”
Vad Djurfeldt ville ha sagt var att vi inte behöver låta oss skrämmas av de tider som kan komma att innebära sämre förhållanden. När människor i de mest olidliga förhållanden kan bli till välsignelse för sin omvärld, så innebär det att vi om möjligt är kan vända på utvecklingen även i vår del av världen. Loppet är inte kört.
Man kan vara beredd för uppbrott från ”rivningskåken världen”, när som helst. Det finns ett ord för detta i bibeln. Det ordet är Maranata på grundspråket och det betyder: ”Du vår Herre kom”. Tidpunkten för uppbrottet vet vi inte, men den sanningen är för en kristen människa ett tröstens och hoppets budskap och inte på något sätt skrämmande eller ångestskapande.
Om vi däremot, blir osunt fixerade vid uppbrottet, så kan vi inte vara nöjda. Det finns så många som likgiltigt betraktar oss och inte vill tro på bibelns frälsnings (räddnings) budskap, därför att vi flyr verkligheten och inte inser vår uppgift på rätt sätt. Risken finns då att vi blir betraktade som fanatiker och förlorar vår trovärdighet.
Nu tror jag att det finns en annan väg. Passionens, viljan att ge sig hän, att ge rum för Jesus Kristus, som har älskat oss så högt att han gav sitt liv för oss. Den möjligheten ligger öppen för alla. Inte bara för de exklusiva. Ingen har monopol på hänförelsen. Misstänksamheten kan släcka den. Det står att vi inte skall släcka anden, vi skall inte heller förakta profetior, men pröva allt och ta vara på det som är bra.
Jesus uppmanade sina lärjungar att vara kvar i den här världen, även under svåra tider. De skulle inte fly utan i stället bli fyllda med kärlek, lidelse och tro på det goda. Det blev svåra tider, men kärleken var starkare än allt annat och den blev kyrkans bästa utsäde. Väckelse föds alltid under smärta. De sökte inte martyriet, men de blev martyrer och fick många efterföljare som sa: ”Se hur de älskar varandra.”
Eftersom jag betraktar vår underbara jord, som ett paradis och en plats att leva på både för mig och mina efterkommande vill jag inte använda begreppet ”rivningskåk” Snarare vill jag tro på människans intelligens och förmåga till besinning. Det ser onekligen mörkt ut i nuläget, men om vi alla vänder om till Gud och gör bättring från vår synd och vårt svek så kanske vi kan rädda vår värld. Min framtid är i Herrens händer. Javisst är det så, men den är också i våra händer. Vi är renoverare, inte rivare. Vårt renoveringsobjekt är den värld i vilken vi lever nu.
Jag tänker på Maria som bibeltexterna handlade om i söndags. Hon sa: ”Ingenting är omöjligt för Gud.” ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Den tron innebar att hon ställde sig till Guds förfogande. Även om vår uppgift inte är densamma som Marias, så kan vi ta henne som föredöme i tro och lydnad för Guds vilja. ”Ingenting är omöjligt”
tisdag 17 mars 2009
Vem ska jag tro på?
Frågan har alltid varit aktuell och inte minst i vår tid, när profeter uppträder, som vet mer än vad Gud vill avslöja för oss som tror på honom.
Jag vill gärna ha en tro som håller att leva och dö på. När jag nyårsaftonen för mer än ett år sedan färdades i ambulans efter min hjärtinfarkt, förklarade jag för ambulanspersonalen att jag kände mig beredd att dö, och att jag fått uppleva en värdig avslutning på det gamla året. Nu var inte min stund kommen, men när den kommer vet jag att min kristna tro bär mig.
Det kan kännas annorlunda för den som är ung och har livet framför sig. Vår uppgift som kristna är att ingjuta livsmod och uppmuntra samt peka på det hoppfulla som finns i evangeliet. Jag planterar ett äppelträd och tror på en framtid där det goda får segra.
Tron på Gud är en tillflykt som gäller vårt liv här på jorden. Som kristna behöver vi inga domedagsprofetior om naturkatastrofer som skall komma, Vi vet att sannolikheten för att de kommer är stor utan att någon talar om det. Hur stora de blir vet vi inte och ingen kan förutsäga dem. Den som gör det borde skämmas.
När jag hör talas om 14 åriga skolungdomar som har existentiell ångest för framtiden därför att de har hört talas om mer eller mindre skrämmande utsagor om jordens undergång då blir jag mycket upprörd.
Att tidningen Dagen skriver om dessa mindre trovärdiga utsagor gör inte saken bättre. Jag vädjar till tidningen. Skriv om något bättre, ty detta gagnar inte något gott.
Som kristna får vi inte bli fatalister. Om världen är mörk, så tänd då ett ljus i stället för att klaga på mörkret
Min tro måste bli bättre förankrad i denna tid. Trons föremål är Gud. Han är den ende som kan rädda oss och föra oss hem till sig. För mig är även sanningen om Jesus som enda vägen till Gud betydelsefull, eftersom jag fått lära mig detta. Alla har inte fått denna kunskap, men jag tror att det finns räddning också för dem. Det är inte tron på bibeln som frälsar, utan tron på Herren Jesus Kristus. I inget annat namn än Jesu namn finnes frälsning. Detta vill åtminstone jag hålla fast vid, utan att döma över någon som har en annan trosuppfattning.
”Jag vet på vem jag tror” skrev Paulus. Vem är inte en profetia, inte ens ett bibelord. Vem är Gud själv. Honom tror jag på, mer än på David Wilkersson. Han är min tillflykt och min borg, på honom förtröstar jag.
Rolf Ericson, Borensberg
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=165314
Jag vill gärna ha en tro som håller att leva och dö på. När jag nyårsaftonen för mer än ett år sedan färdades i ambulans efter min hjärtinfarkt, förklarade jag för ambulanspersonalen att jag kände mig beredd att dö, och att jag fått uppleva en värdig avslutning på det gamla året. Nu var inte min stund kommen, men när den kommer vet jag att min kristna tro bär mig.
Det kan kännas annorlunda för den som är ung och har livet framför sig. Vår uppgift som kristna är att ingjuta livsmod och uppmuntra samt peka på det hoppfulla som finns i evangeliet. Jag planterar ett äppelträd och tror på en framtid där det goda får segra.
Tron på Gud är en tillflykt som gäller vårt liv här på jorden. Som kristna behöver vi inga domedagsprofetior om naturkatastrofer som skall komma, Vi vet att sannolikheten för att de kommer är stor utan att någon talar om det. Hur stora de blir vet vi inte och ingen kan förutsäga dem. Den som gör det borde skämmas.
När jag hör talas om 14 åriga skolungdomar som har existentiell ångest för framtiden därför att de har hört talas om mer eller mindre skrämmande utsagor om jordens undergång då blir jag mycket upprörd.
Att tidningen Dagen skriver om dessa mindre trovärdiga utsagor gör inte saken bättre. Jag vädjar till tidningen. Skriv om något bättre, ty detta gagnar inte något gott.
Som kristna får vi inte bli fatalister. Om världen är mörk, så tänd då ett ljus i stället för att klaga på mörkret
Min tro måste bli bättre förankrad i denna tid. Trons föremål är Gud. Han är den ende som kan rädda oss och föra oss hem till sig. För mig är även sanningen om Jesus som enda vägen till Gud betydelsefull, eftersom jag fått lära mig detta. Alla har inte fått denna kunskap, men jag tror att det finns räddning också för dem. Det är inte tron på bibeln som frälsar, utan tron på Herren Jesus Kristus. I inget annat namn än Jesu namn finnes frälsning. Detta vill åtminstone jag hålla fast vid, utan att döma över någon som har en annan trosuppfattning.
”Jag vet på vem jag tror” skrev Paulus. Vem är inte en profetia, inte ens ett bibelord. Vem är Gud själv. Honom tror jag på, mer än på David Wilkersson. Han är min tillflykt och min borg, på honom förtröstar jag.
Rolf Ericson, Borensberg
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=165314
söndag 15 mars 2009
lördag 14 mars 2009
I försoningens tjänst
I dag läste vi ur andaktsboken om försoningens tjänst. Ett slags ämbete till vilken som alla kristna får gå in i. Jag vet att jag tvekat många gånger och jag gör det fortfarande. Min önskan är ändå att få fungera i detta fantastiska uppdrag. Du frågar kanske. Vad handlar det om?
Det är inte ett ord som används i den allmänna vokabulären. För att förstå det måste vi läsa vår bibel. Där står det att ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” ”Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst.” (2.Kor. 5:17-18)
Som kristen får jag vara med om att förmedla den läkande kraft som finns. Vad är det som behöver läkas? Alla människor har ett trasigt Gudsförhållande. Förbindelsen är bruten mellan Gud och människa, inte från Guds sida, men från människans sida. ”Vi gick ALLA vilse som får. Var och en tog sin egen väg. Men Herren lät vår skuld drabba honom.” (Jes. 53:6)
All fördömelse är borta. Det finns en kraft som kan läka det som är trasigt. Denna läkedomsprocess handlar i första hand om vår förbindelse med Gud. När vi säger att det gäller hela människan, så omfattar det även kroppens helande. Detta innebär inte att vi är odödliga. Det finns sjukdomar som leder till döden. I annat fall skulle vi leva här för alltid, men vad skulle det vara bra för. Vi är ämnade för något mycket högre än att för alltid vara på den här sargade planeten. Ibland kan våra sjukdomar vara förknippade med vårt trasiga gudsförhållande. Därför kan vi uppleva kroppsligt helande redan här och nu. Du kanske undrar om det gäller vilken sjukdom som helst. Mitt svar är ja. För Gud finns inga hopplösa fall. Vi kan inte förklara undret som sker, vi bara vet att det sker gång på gång, till och med när vi minst av allt förväntar det. Kom ihåg det, du som drabbats hårt. Gud är mäktig att hela dig igenom Jesu försoningsdöd. ” ”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led…” (Jes. 53:4)
En fråga som då infinner sig är om en kristen människa kan bli sjuk på grund av ett trasigt gudsförhållande. Hennes gudsförbindelse är ju upprättat och då borde väl ingen sjukdom kunna drabba henne på grund av detta. Om det vore på det sättet så skulle inte en kristen människa behöva ett helande eftersom förbindelsen redan är etablerad. Ett sådant resonemang är naturligtvis helt fel. Vi lever alla under samma villkor. Den brutna gudsförbindelsen finns i våra gener, men för en kristen människa finns möjlighet att leva i förlåtelsen varje dag.
Sjukdomar är inte relaterade till våra gärningar och är således inte ett straff vare sig för egna eller gångna generationers synd. Det är en följd av syndafallet i skapelsens början och skall så fortgå så länge livet på denna jord existerar. Här pågår ständigt en kamp mellan ljus och mörker. Vi bor i lidandets värld.
Just därför får vi som kristna vara i försoningens tjänst. Från Guds sida är allting klart. Han har försonat allt med sig. Nu återstår det hur vi gör. Låt försona dig med Gud. Det är du som bestämmer hur du ska ha det.
Jag vill vara din vän. Jag vill säga till dig, samma enkla ord som en vän sa till mig. Låt oss be tillsammans, det är tryggt att be. Jag vet att Gud hör vår bön.
Du når mig på 0141-41617 eller på min e-post: rolfericson@boremail.com
Jag har lagt in en ny sång på min sida som handlar om det jag skrivit http://www.rolferic.se/solosangen.htm
Det är inte ett ord som används i den allmänna vokabulären. För att förstå det måste vi läsa vår bibel. Där står det att ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” ”Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst.” (2.Kor. 5:17-18)
Som kristen får jag vara med om att förmedla den läkande kraft som finns. Vad är det som behöver läkas? Alla människor har ett trasigt Gudsförhållande. Förbindelsen är bruten mellan Gud och människa, inte från Guds sida, men från människans sida. ”Vi gick ALLA vilse som får. Var och en tog sin egen väg. Men Herren lät vår skuld drabba honom.” (Jes. 53:6)
All fördömelse är borta. Det finns en kraft som kan läka det som är trasigt. Denna läkedomsprocess handlar i första hand om vår förbindelse med Gud. När vi säger att det gäller hela människan, så omfattar det även kroppens helande. Detta innebär inte att vi är odödliga. Det finns sjukdomar som leder till döden. I annat fall skulle vi leva här för alltid, men vad skulle det vara bra för. Vi är ämnade för något mycket högre än att för alltid vara på den här sargade planeten. Ibland kan våra sjukdomar vara förknippade med vårt trasiga gudsförhållande. Därför kan vi uppleva kroppsligt helande redan här och nu. Du kanske undrar om det gäller vilken sjukdom som helst. Mitt svar är ja. För Gud finns inga hopplösa fall. Vi kan inte förklara undret som sker, vi bara vet att det sker gång på gång, till och med när vi minst av allt förväntar det. Kom ihåg det, du som drabbats hårt. Gud är mäktig att hela dig igenom Jesu försoningsdöd. ” ”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led…” (Jes. 53:4)
En fråga som då infinner sig är om en kristen människa kan bli sjuk på grund av ett trasigt gudsförhållande. Hennes gudsförbindelse är ju upprättat och då borde väl ingen sjukdom kunna drabba henne på grund av detta. Om det vore på det sättet så skulle inte en kristen människa behöva ett helande eftersom förbindelsen redan är etablerad. Ett sådant resonemang är naturligtvis helt fel. Vi lever alla under samma villkor. Den brutna gudsförbindelsen finns i våra gener, men för en kristen människa finns möjlighet att leva i förlåtelsen varje dag.
Sjukdomar är inte relaterade till våra gärningar och är således inte ett straff vare sig för egna eller gångna generationers synd. Det är en följd av syndafallet i skapelsens början och skall så fortgå så länge livet på denna jord existerar. Här pågår ständigt en kamp mellan ljus och mörker. Vi bor i lidandets värld.
Just därför får vi som kristna vara i försoningens tjänst. Från Guds sida är allting klart. Han har försonat allt med sig. Nu återstår det hur vi gör. Låt försona dig med Gud. Det är du som bestämmer hur du ska ha det.
Jag vill vara din vän. Jag vill säga till dig, samma enkla ord som en vän sa till mig. Låt oss be tillsammans, det är tryggt att be. Jag vet att Gud hör vår bön.
Du når mig på 0141-41617 eller på min e-post: rolfericson@boremail.com
Jag har lagt in en ny sång på min sida som handlar om det jag skrivit http://www.rolferic.se/solosangen.htm
fredag 13 mars 2009
Vardagskvällar i Borensberg
Några vardagskvällar i kyrkorna i Borensberg.
Som jag tidigare har berättat har jag funnit min plats i Svenska kyrkan, där jag också haft min kantorstjänst i mer än tjugofem år. Vi har det bra här i Borensberg med flera kyrkor och samfund och jag är vän med dem alla..
Det var Lovsångsgudstjänst i onsdagskväll i Björkhällakyrkan, där vi sjöng många fastepsalmer både gamla och nya och där Diakonen Roney Petterson talade. Det är så fint att komma till den kyrkan, mitt i centrala Borensberg, med sin vackra altartavla, målad av Borensbergskonstnären Anders Gustafsson. Om jag får välja på karaktären av de gudstjänster till vilka jag gärna går, så är det där man prioriterar Ordets förkunnelse, gärna med psalmer till orgel.
Dagen därefter besökte jag Pingstkyrkan och var med på församlingens bönemöte. Vi samlades i ett av kyrkans mindre rum. Miljön kändes trygg eftersom alla var bekanta. Vi växelläste ur Lukas evangelium, ett kapitel som handlade om hur Jesus förberedde påskmåltiden med sina lärjungar.Det var så enkelt. Vi sjöng några sånger a capella ur Segertoner. Sedan bad vi och välsignade varandra.. Det är inte alls så konstigt som det låter. Det handlar egentligen om att inspirera varandra och ge tröst och uppmuntran..
När vi praktiserar detta så använder vi samtidigt en nyckel, om jag nu får använda bilden. Med denna nyckel kan vi stänga eller öppna för Gud. Ja, men är det inte alltid öppet till Gud säger du kanske. När templets förlåt rämnade, så öppnades vägen till det allra heligaste, och därför behövs inga stängda dörrar. Vi har rättighet att vända oss direkt till Gud. När hände detta? Det var när Jesus dog för oss på Golgata, och gav sitt liv för oss. Dessförinnan måste översteprästen i templet vara medlare mellan Gud och människa och ingen hade tillträde till det allra heligaste. Men nu är den tiden förbi. Vägen till Gud är öppen.
Hur kan jag då tala om en nyckel med vilken vi kan stänga eller öppna?. Det här är kanske litet svårt att begripa för en del och inte alls så självklart. Vi kan nämligen öppna och stänga för oss själva och för varandra. Det ser ut som det är lättare att stänga än att öppna. Det behövs bara att någon säger något negativt eller att man pratar bort tiden i stället för att koncentrera sig på det väsentliga. Därför behövs andlig disciplin, även i ett litet bönemöte där bara några stycken är samlade. Det behövs också tolerans och generositet och mod att våga presentera det som finns inombords. Allt detta måste ske i en ödmjuk och kärleksfull anda.
Att öppna kan också innebära att ge sig hän. Detta passar inte i alla miljöer och kyrkliga sammanhang, men är givetvis något att eftersträva. På en fotbollsmatch ger man sig hän, så varför skulle man inte få göra det i ett kyrkligt sammanhang. Det handlar om hänsynstagande till de människor som samlats. Jag tror inte att man bör uppträda ovärdigt och omdömeslöst utan i stället respektera den tradition till vilken man kommer.
Den här kvällen kom jag till Pingstkyrkan och där får man verkligen ge sig hän. Nu tror jag inte att alla bönemöten skall präglas av hänförelse. Det verkar som en del stunder innebär kamp. Ja till och med så att man kan bli så trött så att man somnar. Vi vet att det var så för lärjungarna när de bad tillsammans med Jesus i Getsemane örtagård. De somnade och Jesus kämpade ensam i bön och svettades blod i sin kamp.
Det blev både tungotal och jublande lovprisning i det lilla rummet och jag kände hur hela mitt inre vibrerade av Guds kraft. Du får gärna kalla mig för svärmare och dåre som håller på med sådant. Det rör mig inte det minsta. Jag kommer att fortsätta så länge jag orkar och har möjlighet. Inte bara på möten, utan också hemma, ute på mina motionspromenader, när jag ligger i min säng på natten. När ångesten kommer krypande. När ryktena kommer om svåra tider. Då tar jag fram min nyckel. Då öppnar jag dörren till mitt inre och ber att han skall ge mig kraft att möta morgondagen.
Nu undrar du kanske om jag inte trots allt är pingstvän ändå? Jovisst är jag det. Jag är både påskvän, pingstvän och julvän. Helst ville jag vara vän med alla. Jag vill också vara vän med dig. Du är välkommen att ge dig till känna. Vill du vara anonym för andra så kan du bara skriva ditt alias i stället för ditt namn.
Som jag tidigare har berättat har jag funnit min plats i Svenska kyrkan, där jag också haft min kantorstjänst i mer än tjugofem år. Vi har det bra här i Borensberg med flera kyrkor och samfund och jag är vän med dem alla..
Det var Lovsångsgudstjänst i onsdagskväll i Björkhällakyrkan, där vi sjöng många fastepsalmer både gamla och nya och där Diakonen Roney Petterson talade. Det är så fint att komma till den kyrkan, mitt i centrala Borensberg, med sin vackra altartavla, målad av Borensbergskonstnären Anders Gustafsson. Om jag får välja på karaktären av de gudstjänster till vilka jag gärna går, så är det där man prioriterar Ordets förkunnelse, gärna med psalmer till orgel.
Dagen därefter besökte jag Pingstkyrkan och var med på församlingens bönemöte. Vi samlades i ett av kyrkans mindre rum. Miljön kändes trygg eftersom alla var bekanta. Vi växelläste ur Lukas evangelium, ett kapitel som handlade om hur Jesus förberedde påskmåltiden med sina lärjungar.Det var så enkelt. Vi sjöng några sånger a capella ur Segertoner. Sedan bad vi och välsignade varandra.. Det är inte alls så konstigt som det låter. Det handlar egentligen om att inspirera varandra och ge tröst och uppmuntran..
När vi praktiserar detta så använder vi samtidigt en nyckel, om jag nu får använda bilden. Med denna nyckel kan vi stänga eller öppna för Gud. Ja, men är det inte alltid öppet till Gud säger du kanske. När templets förlåt rämnade, så öppnades vägen till det allra heligaste, och därför behövs inga stängda dörrar. Vi har rättighet att vända oss direkt till Gud. När hände detta? Det var när Jesus dog för oss på Golgata, och gav sitt liv för oss. Dessförinnan måste översteprästen i templet vara medlare mellan Gud och människa och ingen hade tillträde till det allra heligaste. Men nu är den tiden förbi. Vägen till Gud är öppen.
Hur kan jag då tala om en nyckel med vilken vi kan stänga eller öppna?. Det här är kanske litet svårt att begripa för en del och inte alls så självklart. Vi kan nämligen öppna och stänga för oss själva och för varandra. Det ser ut som det är lättare att stänga än att öppna. Det behövs bara att någon säger något negativt eller att man pratar bort tiden i stället för att koncentrera sig på det väsentliga. Därför behövs andlig disciplin, även i ett litet bönemöte där bara några stycken är samlade. Det behövs också tolerans och generositet och mod att våga presentera det som finns inombords. Allt detta måste ske i en ödmjuk och kärleksfull anda.
Att öppna kan också innebära att ge sig hän. Detta passar inte i alla miljöer och kyrkliga sammanhang, men är givetvis något att eftersträva. På en fotbollsmatch ger man sig hän, så varför skulle man inte få göra det i ett kyrkligt sammanhang. Det handlar om hänsynstagande till de människor som samlats. Jag tror inte att man bör uppträda ovärdigt och omdömeslöst utan i stället respektera den tradition till vilken man kommer.
Den här kvällen kom jag till Pingstkyrkan och där får man verkligen ge sig hän. Nu tror jag inte att alla bönemöten skall präglas av hänförelse. Det verkar som en del stunder innebär kamp. Ja till och med så att man kan bli så trött så att man somnar. Vi vet att det var så för lärjungarna när de bad tillsammans med Jesus i Getsemane örtagård. De somnade och Jesus kämpade ensam i bön och svettades blod i sin kamp.
Det blev både tungotal och jublande lovprisning i det lilla rummet och jag kände hur hela mitt inre vibrerade av Guds kraft. Du får gärna kalla mig för svärmare och dåre som håller på med sådant. Det rör mig inte det minsta. Jag kommer att fortsätta så länge jag orkar och har möjlighet. Inte bara på möten, utan också hemma, ute på mina motionspromenader, när jag ligger i min säng på natten. När ångesten kommer krypande. När ryktena kommer om svåra tider. Då tar jag fram min nyckel. Då öppnar jag dörren till mitt inre och ber att han skall ge mig kraft att möta morgondagen.
Nu undrar du kanske om jag inte trots allt är pingstvän ändå? Jovisst är jag det. Jag är både påskvän, pingstvän och julvän. Helst ville jag vara vän med alla. Jag vill också vara vän med dig. Du är välkommen att ge dig till känna. Vill du vara anonym för andra så kan du bara skriva ditt alias i stället för ditt namn.
onsdag 11 mars 2009
Den allvarsamma leken
Den allvarsamma leken är Hjalmar Söderbergs sista roman. Händelserna utspelar sig i Stockholm under sekelskiftet, 1900-talets början och åren däromkring. Huvudpersonen är Arvid Sjöblom, en filosofie kandidat, alltiallo skribent på en tidning i Stockholm. Lydia Stille, dotter till en känd konstnär är vid händelsernas början en ung kvinna, som blir kysst av Arvid i en syrénberså och deras känslor för varandra väcks. Lydia förklarar för Arvid att hon drömmer om ett liv tillsammans med honom, och att hon väntar på honom. Därefter skils deras vägar.
Lydia gifter sig med en äldre välbärgad man, inte på grund av kärlek, utan av sin lust till livets goda. Arvid tar detta hårt och inleder en bekvämlighetsaffär som övergår i äktenskap, men han kan aldrig glömma Lydia.
Efter tio år träffas de igen, när Arvid besöker Operahuset för att göra en musikrecension. Citat:”Det var något inom honom som sade: ”Tag dig i akt för den främmande kvinnan!” ”Gå härifrån, gå till tidningen, skriv din recension…” ”Men han blev sittande.”” Deras känslor flammade åter upp. Lydia som nu är en mogen, självständig kvinna vågar bejaka lidelsen.
Det förhållande som inleds mellan dem ser till en början ut att vara byggt på deras ömsesidiga kärlek till varandra, men visar det sig senare, innehålla både lögn och svek. Den allvarsamma leken handlar om förbjuden kärlek och om lidelsens makt över människor och de konsekvenser detta för med sig..
När Arvid senare ser tillbaka på sitt liv kallade han hösten 1908 för ”källargången.” ”Han tyckte sig gå genom en lång slingrande underjordisk gång, som ständigt blev trängre och trängre så att han till sist måste krypa. Han såg ingen utväg och inte den svagaste strimma av ljus.”
Ett uttryck av en kollega till Arvid går som en röd tråd genom boken, "Man väljer inte".
Menade Hjalmar Söderberg med denna roman att livet bara bestäms av slumpen och att människan själv inte får möjlighet att bestämma över sitt liv? Skall vi resignera inför ödets nycker eller ska vi ta upp kampen för det vi tror på.
En del människor har i alla tider, så som vid den tid då denna roman skrevs trott på högre makter som ledmotiv. Arvid och Kyrkoherden tar upp detta ämne till samtal vid ett besök i föräldrahemmethemmet strax före faderns död. Kyrkoherden hade talat med en kvinna, som hade frågat om hon skulle bli förtappad för sina syndiga tankars och lustars skull. Han hade svarat att ingen människa undgår brottsliga tankar och lustar, och att helvetet är till för de levande, men inte för de döda.
Vi kanske kan tycka att denne kyrkoherde svek sitt uppdrag som förkunnare av Guds Ord. Men vänta litet. Vad är det han säger? Han säger att Helvetet finns och är till för de levande. Men säger Arvid då har det en reell moralisk betydelse för dem som tro på det. Nej svarade Kyrkoherden, trots att människor har trott på det, så har de ändå syndat som nu, ja till och med mycket värre.
Kyrkoherden hade rätt. Människan har blivit slav under synden. Viljan att göra det goda finns, men inte förmågan. Det finns en lag i människans lemmar som ligger i strid med lagen i människans förnuft. Människan är fånge under syndens lag. ”Jag arma människa, vem skall kunna befria mig från denna dödens kropp?” skriver Paulus. (Rom.7:24) Befrielsen finns och den pågår under hela vårt liv, så länge vi vill ta emot den. Därför fortsätter Paulus: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” (Rom.8:1)
Att överlåta sig åt Kristus innebär att låta honom få äganderätt. När man låter honom få det inleds en befrielseprocess, som slutar med totalt frikännande menar Paulus.
Av denna anledning behövs inget helvete efter detta jordeliv
Frågan inställer sig: ”Tror vi på Helvetet?” ”Tror vi på Djävulen som förleder människorna till att göra det onda?” Ja för mig är det inte svårt att tro det. Åtminstone inte på den här jorden där vi dagligen bevittnar det ondas förrädiska makt. Var finns helvetet? Att det finns på jorden och att människor får möta det här i jordelivet på många sätt det vet vi. Var det finns efter jordelivet vet vi ingenting om. Var finns himlen? Är det en plats eller ett tillstånd? Ibland brukar vi säga att det är himmel på jord när vi upplever något som är gott och tillfredsställande. Detta kan vi tro på eftersom vi har det inom räckhåll. Vi kan välja det och vi kan försaka det. Att förklara himlen går inte, men jag tror att det går att ana den. Vilken gudsbild har vi. Är han den som får oss att hoppas på sin frälsande makt. Jag tror på Gud. Han har alltid det sista ordet när det ser kaotiskt ut.
Den allvarsamma leken är allvarligare än lek. Vi är inga lekbollar för ödets nycker? Så varför skulle vi resignera. Vi har frihet att välja Det handlar om vem vi tillåter ha makt över oss. När vi tror på Jesus så har han makt över oss och vi befrias från synden som genom lagens makt gör oss till fångar.
Vill du bli fri? Befrielsen finns inom räckhåll för alla som vill nå den. Är det inte självklart att alla människor verkligen vill bli fria? Nej jag tror inte att det är det. När Jesus samtalar med Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel, så står det ”att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset för att hans gärningar inte skall avslöjas.” Ett slags förmörkat tillstånd skulle man kunna säga. Det här är egentligen en ganska logisk tanke. Man kan inte begära att den som älskar mörkret och gör onda gärningar, samtidigt skall älska ljuset och trivs med dem som är där.
Domen i det här fallet kan man kalla för Helvetet och det är att inte komma till ljuset, ett slags skilsmässa från Gud. Vidare säger Jesus vid samma tillfälle. ”Den som tror på honom (Jesus) blir inte dömd, men den som inte tror ÄR REDAN dömd. Med andra ord domen är redan verkställd och Helvetet infinner sig redan här. Ont föder ont.
Det enda hoppfulla i detta sammanhang är att människan så länge hon lever här har frihet att välja vem som skall ha makten. Det är inte ödet som väljer åt oss. Det är vi som väljer. Vi har frihet som människor, men det är en frihet under stort ansvar. Hur gör vi?
2009-03-10 Rolf Ericson
Lydia gifter sig med en äldre välbärgad man, inte på grund av kärlek, utan av sin lust till livets goda. Arvid tar detta hårt och inleder en bekvämlighetsaffär som övergår i äktenskap, men han kan aldrig glömma Lydia.
Efter tio år träffas de igen, när Arvid besöker Operahuset för att göra en musikrecension. Citat:”Det var något inom honom som sade: ”Tag dig i akt för den främmande kvinnan!” ”Gå härifrån, gå till tidningen, skriv din recension…” ”Men han blev sittande.”” Deras känslor flammade åter upp. Lydia som nu är en mogen, självständig kvinna vågar bejaka lidelsen.
Det förhållande som inleds mellan dem ser till en början ut att vara byggt på deras ömsesidiga kärlek till varandra, men visar det sig senare, innehålla både lögn och svek. Den allvarsamma leken handlar om förbjuden kärlek och om lidelsens makt över människor och de konsekvenser detta för med sig..
När Arvid senare ser tillbaka på sitt liv kallade han hösten 1908 för ”källargången.” ”Han tyckte sig gå genom en lång slingrande underjordisk gång, som ständigt blev trängre och trängre så att han till sist måste krypa. Han såg ingen utväg och inte den svagaste strimma av ljus.”
Ett uttryck av en kollega till Arvid går som en röd tråd genom boken, "Man väljer inte".
Menade Hjalmar Söderberg med denna roman att livet bara bestäms av slumpen och att människan själv inte får möjlighet att bestämma över sitt liv? Skall vi resignera inför ödets nycker eller ska vi ta upp kampen för det vi tror på.
En del människor har i alla tider, så som vid den tid då denna roman skrevs trott på högre makter som ledmotiv. Arvid och Kyrkoherden tar upp detta ämne till samtal vid ett besök i föräldrahemmethemmet strax före faderns död. Kyrkoherden hade talat med en kvinna, som hade frågat om hon skulle bli förtappad för sina syndiga tankars och lustars skull. Han hade svarat att ingen människa undgår brottsliga tankar och lustar, och att helvetet är till för de levande, men inte för de döda.
Vi kanske kan tycka att denne kyrkoherde svek sitt uppdrag som förkunnare av Guds Ord. Men vänta litet. Vad är det han säger? Han säger att Helvetet finns och är till för de levande. Men säger Arvid då har det en reell moralisk betydelse för dem som tro på det. Nej svarade Kyrkoherden, trots att människor har trott på det, så har de ändå syndat som nu, ja till och med mycket värre.
Kyrkoherden hade rätt. Människan har blivit slav under synden. Viljan att göra det goda finns, men inte förmågan. Det finns en lag i människans lemmar som ligger i strid med lagen i människans förnuft. Människan är fånge under syndens lag. ”Jag arma människa, vem skall kunna befria mig från denna dödens kropp?” skriver Paulus. (Rom.7:24) Befrielsen finns och den pågår under hela vårt liv, så länge vi vill ta emot den. Därför fortsätter Paulus: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” (Rom.8:1)
Att överlåta sig åt Kristus innebär att låta honom få äganderätt. När man låter honom få det inleds en befrielseprocess, som slutar med totalt frikännande menar Paulus.
Av denna anledning behövs inget helvete efter detta jordeliv
Frågan inställer sig: ”Tror vi på Helvetet?” ”Tror vi på Djävulen som förleder människorna till att göra det onda?” Ja för mig är det inte svårt att tro det. Åtminstone inte på den här jorden där vi dagligen bevittnar det ondas förrädiska makt. Var finns helvetet? Att det finns på jorden och att människor får möta det här i jordelivet på många sätt det vet vi. Var det finns efter jordelivet vet vi ingenting om. Var finns himlen? Är det en plats eller ett tillstånd? Ibland brukar vi säga att det är himmel på jord när vi upplever något som är gott och tillfredsställande. Detta kan vi tro på eftersom vi har det inom räckhåll. Vi kan välja det och vi kan försaka det. Att förklara himlen går inte, men jag tror att det går att ana den. Vilken gudsbild har vi. Är han den som får oss att hoppas på sin frälsande makt. Jag tror på Gud. Han har alltid det sista ordet när det ser kaotiskt ut.
Den allvarsamma leken är allvarligare än lek. Vi är inga lekbollar för ödets nycker? Så varför skulle vi resignera. Vi har frihet att välja Det handlar om vem vi tillåter ha makt över oss. När vi tror på Jesus så har han makt över oss och vi befrias från synden som genom lagens makt gör oss till fångar.
Vill du bli fri? Befrielsen finns inom räckhåll för alla som vill nå den. Är det inte självklart att alla människor verkligen vill bli fria? Nej jag tror inte att det är det. När Jesus samtalar med Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel, så står det ”att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset för att hans gärningar inte skall avslöjas.” Ett slags förmörkat tillstånd skulle man kunna säga. Det här är egentligen en ganska logisk tanke. Man kan inte begära att den som älskar mörkret och gör onda gärningar, samtidigt skall älska ljuset och trivs med dem som är där.
Domen i det här fallet kan man kalla för Helvetet och det är att inte komma till ljuset, ett slags skilsmässa från Gud. Vidare säger Jesus vid samma tillfälle. ”Den som tror på honom (Jesus) blir inte dömd, men den som inte tror ÄR REDAN dömd. Med andra ord domen är redan verkställd och Helvetet infinner sig redan här. Ont föder ont.
Det enda hoppfulla i detta sammanhang är att människan så länge hon lever här har frihet att välja vem som skall ha makten. Det är inte ödet som väljer åt oss. Det är vi som väljer. Vi har frihet som människor, men det är en frihet under stort ansvar. Hur gör vi?
2009-03-10 Rolf Ericson
måndag 9 mars 2009
Andens enhet genom fridens band
Vi var samlade i Pingstkyrkan i Borensberg. Det var en gemensam samtalskväll till vilken alla kristna i bygden hade blivit inbjudna omkring temat Andens enhet. ”Här känner vi varandra, så ingen behöver vara rädd för att yttra sig” sa pastor Jan lite uppmuntrande, som själv hade en hel del att säga i ämnet. ”Nu överlämnar jag mikrofonen till den som vill tala, var inte blyga,” fortsatte pastorn. En liten stund av tystnad, medan tankarna malde i mitt inre. ”Skulle jag verkligen våga säga något?” Tyckte jag hörde någon viska i mitt inre: ”Du är väl inte den rätte att tala här”. ”Du som svikit den lilla Pingstförsamlingen, och har din plats kvar i Svenska kyrkan.” ”Vem har jag svikit?” tänkte jag sedan. Nej jag har inte svikit någon. Jag har dörren öppen till alla och jag ser att det finns möjligheter för alla de kristna i vår bygd. Tack gode Gud för att jag slipper hysa agg till någon som inte tänker och tycker likadant som jag. Tack Gud att du ger mig frihet att få vara den jag är. Jag vågar säga något, tänkte jag. Jag behöver inte be om ursäkt för att jag finns till. Atmosfären blev med ens väldigt trygg.
Jag fattade mikrofonen och sa: Jag hoppas att helt oförberedd, ändå förmedla några tankar, utan att säga varken för mycket eller för litet. Andens enhet är ämnet och jag upplever att vi har det litet svårt med att få det att fungera i praktiken. Vi vill ha enhet, men bara på våra egna villkor. Detta kännetecknar kyrkan i hela dess historia. Vi har egna villkor för enhet. Villkor som vi säger är Guds, eftersom de överensstämmer med vad han har sagt i sitt ord, åtminstone på det sätt som vi tolkar det. För detta har vi inte använt ”fridens band”, alla gånger, utan ofta strider vi och kämpar för våra egna åsikter och bygger upp fållor omkring oss. I stället för att välsigna varandra, talar vi ofta illa om dem som inte har samma beteende som vi.
Liberala präster och biskopar har vi inget till övers för. De som välsignar homosexuella kan vi inte tänka oss i vår församling. Kan vi acceptera att några bröder och systrar i församlingen, som är av samma kön, lever tillsammans? Finns det plats för dem i vår gemenskap? Nej de kunde ju besmitta menigheten i vår syndfria församling. Det har jag förstått. De måste rätta sig för att få plats. Vi kan inte förstå hur de har det, men om de förändrar sig och vänder om är de naturligtvis välkomna. De kan absolut inte få komma som de är. Villkoren är tidlösa. De finns i Guds Ord. Läs själv käre Rolf. Jo då jag har nog läst jag också, men jag har sett att det finns mycket mer än detta som står skrivet. Vi kan bygga upp läror och villkor omkring en del bibelord, men ser mellan fingrarna med en del andra och betraktar dem som skrivna för en annan tid.
Kyrkorna har misslyckats med enheten skulle jag vilja påstå. Behöver detta vara enbart negativt? Jag tror inte det. Ja men enhet ger ju styrka, säger någon. Inte alltid säger jag. ”Bättre bo i en vrå på taket än dela hus med en grälsjuk hustru” (Ordspråksboken 25:24)
Det finns en annan väg i en liten bygd. Välsigna varandra, älska dem som inte är precis som du. Bed för dem som är annorlunda. Gå gärna med dem åt deras håll en bit på vägen. Så vill du också bli bemött. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem.”, så lyder den gyllene regeln uttalad av Jesus.
Om vår församling är störst och har flest resurser så behöver vi fördenskull inte tro att vi är bäst. Om vi är den minsta lilla gruppen, så kan Gud ändå välsigna oss, under förutsättning att vi välsignar varandra och inte avundas de som har det annorlunda.
Andens enhet består inte i att ta resurser från andra. Resurserna är Herrens inte våra. Vi har inte rättighet att stjäla dem ifrån honom. Om vi tror på Andens verk, så tror vi också på ”fridens band”. Gud har kallat oss att vara i världen, för att världen skall tro att det är Gud som sänt oss.
Guds församling skall inte växa genom delning. Det finns ett litet encelligt djur, amöban, som fortplantar sig genom delning. Den metoden är inte vår metod för enhet.
Om församlingen har växtkraft behövs något helt annat. Det som behövs är kärlek till varandra. Inte inbördes strider, kiv och bråk. Det gagnar inte saken. Den första kristna församlingen hade sin största framgång under martyrtiden då många fick ge sina liv för sin tro. Det sätt på vilket de var tillsammans fick återverkan för den värld i vilken de levde. Man sa om dem: ”Se hur de älskar varandra.” Det var inte åsikter, läror och dogmer som förde dem tillsammans. Det var en brinnande kärlek och sammanhållning under en tid som präglades av hat och svek.
Den enhet vi behöver är de kristnas enhet, inte kyrkornas. Så tror jag i alla fall. Det handlar inte om vilken kyrka eller väckelserörelse som skall bli störst. Vi är så fixerade vid våra mer eller mindre lyckade resultat. Vikande statistik i kyrkorna bekymrar oss mer än vår egen falnande glöd.
Vad vi behöver är brinnande hjärtan för den sak vi tror på, ärliga avsikter i våra tillvägagångssätt och stor ödmjukhet. Vi skall inte ta oss själva på för stort allvar. Vår egen andlighet är nog inte så stor som vi inbillar oss. I själva verket sitter vi i samma båt.
Nu skall ingen tro att jag fick allt detta sagt, därtill var jag allt för oförberedd. Men en del av ovanstående tankar fick jag säga. Resten fick ni läsa här. Kära besökare. Kommentera gärna min artikel.
Jag fattade mikrofonen och sa: Jag hoppas att helt oförberedd, ändå förmedla några tankar, utan att säga varken för mycket eller för litet. Andens enhet är ämnet och jag upplever att vi har det litet svårt med att få det att fungera i praktiken. Vi vill ha enhet, men bara på våra egna villkor. Detta kännetecknar kyrkan i hela dess historia. Vi har egna villkor för enhet. Villkor som vi säger är Guds, eftersom de överensstämmer med vad han har sagt i sitt ord, åtminstone på det sätt som vi tolkar det. För detta har vi inte använt ”fridens band”, alla gånger, utan ofta strider vi och kämpar för våra egna åsikter och bygger upp fållor omkring oss. I stället för att välsigna varandra, talar vi ofta illa om dem som inte har samma beteende som vi.
Liberala präster och biskopar har vi inget till övers för. De som välsignar homosexuella kan vi inte tänka oss i vår församling. Kan vi acceptera att några bröder och systrar i församlingen, som är av samma kön, lever tillsammans? Finns det plats för dem i vår gemenskap? Nej de kunde ju besmitta menigheten i vår syndfria församling. Det har jag förstått. De måste rätta sig för att få plats. Vi kan inte förstå hur de har det, men om de förändrar sig och vänder om är de naturligtvis välkomna. De kan absolut inte få komma som de är. Villkoren är tidlösa. De finns i Guds Ord. Läs själv käre Rolf. Jo då jag har nog läst jag också, men jag har sett att det finns mycket mer än detta som står skrivet. Vi kan bygga upp läror och villkor omkring en del bibelord, men ser mellan fingrarna med en del andra och betraktar dem som skrivna för en annan tid.
Kyrkorna har misslyckats med enheten skulle jag vilja påstå. Behöver detta vara enbart negativt? Jag tror inte det. Ja men enhet ger ju styrka, säger någon. Inte alltid säger jag. ”Bättre bo i en vrå på taket än dela hus med en grälsjuk hustru” (Ordspråksboken 25:24)
Det finns en annan väg i en liten bygd. Välsigna varandra, älska dem som inte är precis som du. Bed för dem som är annorlunda. Gå gärna med dem åt deras håll en bit på vägen. Så vill du också bli bemött. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem.”, så lyder den gyllene regeln uttalad av Jesus.
Om vår församling är störst och har flest resurser så behöver vi fördenskull inte tro att vi är bäst. Om vi är den minsta lilla gruppen, så kan Gud ändå välsigna oss, under förutsättning att vi välsignar varandra och inte avundas de som har det annorlunda.
Andens enhet består inte i att ta resurser från andra. Resurserna är Herrens inte våra. Vi har inte rättighet att stjäla dem ifrån honom. Om vi tror på Andens verk, så tror vi också på ”fridens band”. Gud har kallat oss att vara i världen, för att världen skall tro att det är Gud som sänt oss.
Guds församling skall inte växa genom delning. Det finns ett litet encelligt djur, amöban, som fortplantar sig genom delning. Den metoden är inte vår metod för enhet.
Om församlingen har växtkraft behövs något helt annat. Det som behövs är kärlek till varandra. Inte inbördes strider, kiv och bråk. Det gagnar inte saken. Den första kristna församlingen hade sin största framgång under martyrtiden då många fick ge sina liv för sin tro. Det sätt på vilket de var tillsammans fick återverkan för den värld i vilken de levde. Man sa om dem: ”Se hur de älskar varandra.” Det var inte åsikter, läror och dogmer som förde dem tillsammans. Det var en brinnande kärlek och sammanhållning under en tid som präglades av hat och svek.
Den enhet vi behöver är de kristnas enhet, inte kyrkornas. Så tror jag i alla fall. Det handlar inte om vilken kyrka eller väckelserörelse som skall bli störst. Vi är så fixerade vid våra mer eller mindre lyckade resultat. Vikande statistik i kyrkorna bekymrar oss mer än vår egen falnande glöd.
Vad vi behöver är brinnande hjärtan för den sak vi tror på, ärliga avsikter i våra tillvägagångssätt och stor ödmjukhet. Vi skall inte ta oss själva på för stort allvar. Vår egen andlighet är nog inte så stor som vi inbillar oss. I själva verket sitter vi i samma båt.
Nu skall ingen tro att jag fick allt detta sagt, därtill var jag allt för oförberedd. Men en del av ovanstående tankar fick jag säga. Resten fick ni läsa här. Kära besökare. Kommentera gärna min artikel.
söndag 8 mars 2009
Första bloggen.
Anledningen till att jag skapat den här bloggen är att den tidigare bloggen hos One.com, där jag också har min hemsida administrerad, är alldeles för enkel när det gäller spridningen av innehållet. Min förra blogg får givetvis vara kvar under adress http://bloggen.rolferic.se och även min hemsida med adress http://www.rolferic.se Det är möjligt att jag utformar den gamla på ett annat sätt och låter Ökenkällan bli en fortsättning på "Blogga med Rolf." Både gamla och nya besökare hälsar jag välkomna till båda sidorna, eller rätta sagt alla tre. Min hemsida är speciellt utformad för släktforskning och innehåller också en del annonser. Det är sidor där man kan göra många förnämliga fynd. Så välkommen dit till www.rolferic.se
På återseende!
Borensberg Söndag den 8 mars 2009
Rolf Ericson
rolfericson@boremail.com b
På återseende!
Borensberg Söndag den 8 mars 2009
Rolf Ericson
rolfericson@boremail.com b
lördag 7 mars 2009
Adresser till mina bloggar och min hemsida
Min hemsida för släktforskare:
http://www.rolferic.se/
Min blogg "Blogga med Rolf"
http://bloggen.rolferic.se/
http://www.rolferic.se/
Min blogg "Blogga med Rolf"
http://bloggen.rolferic.se/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)