Olof Djurfeldt skrev i tidningen Dagen: ”Världen är inte i händerna på ett blint drabbande öde”. ”Den är i Guds hand, också i de delar av världen där tillvaron ser olidlig ut, finns det starka exempel på människor som i nöden haft Gud som sin tillflykt och som varit beroende av Guds ledning också i praktiska ting.” ”De har varit en enorm tillgång för de länder där de bor.”
Vad Djurfeldt ville ha sagt var att vi inte behöver låta oss skrämmas av de tider som kan komma att innebära sämre förhållanden. När människor i de mest olidliga förhållanden kan bli till välsignelse för sin omvärld, så innebär det att vi om möjligt är kan vända på utvecklingen även i vår del av världen. Loppet är inte kört.
Man kan vara beredd för uppbrott från ”rivningskåken världen”, när som helst. Det finns ett ord för detta i bibeln. Det ordet är Maranata på grundspråket och det betyder: ”Du vår Herre kom”. Tidpunkten för uppbrottet vet vi inte, men den sanningen är för en kristen människa ett tröstens och hoppets budskap och inte på något sätt skrämmande eller ångestskapande.
Om vi däremot, blir osunt fixerade vid uppbrottet, så kan vi inte vara nöjda. Det finns så många som likgiltigt betraktar oss och inte vill tro på bibelns frälsnings (räddnings) budskap, därför att vi flyr verkligheten och inte inser vår uppgift på rätt sätt. Risken finns då att vi blir betraktade som fanatiker och förlorar vår trovärdighet.
Nu tror jag att det finns en annan väg. Passionens, viljan att ge sig hän, att ge rum för Jesus Kristus, som har älskat oss så högt att han gav sitt liv för oss. Den möjligheten ligger öppen för alla. Inte bara för de exklusiva. Ingen har monopol på hänförelsen. Misstänksamheten kan släcka den. Det står att vi inte skall släcka anden, vi skall inte heller förakta profetior, men pröva allt och ta vara på det som är bra.
Jesus uppmanade sina lärjungar att vara kvar i den här världen, även under svåra tider. De skulle inte fly utan i stället bli fyllda med kärlek, lidelse och tro på det goda. Det blev svåra tider, men kärleken var starkare än allt annat och den blev kyrkans bästa utsäde. Väckelse föds alltid under smärta. De sökte inte martyriet, men de blev martyrer och fick många efterföljare som sa: ”Se hur de älskar varandra.”
Eftersom jag betraktar vår underbara jord, som ett paradis och en plats att leva på både för mig och mina efterkommande vill jag inte använda begreppet ”rivningskåk” Snarare vill jag tro på människans intelligens och förmåga till besinning. Det ser onekligen mörkt ut i nuläget, men om vi alla vänder om till Gud och gör bättring från vår synd och vårt svek så kanske vi kan rädda vår värld. Min framtid är i Herrens händer. Javisst är det så, men den är också i våra händer. Vi är renoverare, inte rivare. Vårt renoveringsobjekt är den värld i vilken vi lever nu.
Jag tänker på Maria som bibeltexterna handlade om i söndags. Hon sa: ”Ingenting är omöjligt för Gud.” ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Den tron innebar att hon ställde sig till Guds förfogande. Även om vår uppgift inte är densamma som Marias, så kan vi ta henne som föredöme i tro och lydnad för Guds vilja. ”Ingenting är omöjligt”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar