Individualism och enighet

I Filipperbrevets fjärde kapitel berättas det om två kvinnor som tillhörde församlingen i Filippi. Det enda vi vet om dessa kvinnor är deras namn Euodia och Syntyche och att de hade råkat i tvist med varandra. Vi vet också något som är betydelsefullt; Det står att de hade kämpat för evangeliet, tillsammans med Paulus.

Paulus behövde en verklig vän, som kunde hjälpa dessa kvinnor att bli eniga, eftersom deras oenighet var till skada inte bara för dem själva, utan också för församlingen och den gemenskap de tillhörde.. Han uppmanar dem att vara eniga för Herrens skull

Jag tror att det var viljestarka kvinnor, som vågade stå för sin uppfattning, utan att vända kappan efter vinden. De var inte rädda för konflikter, men de var starkt övertygade om att de hade rätt var och en av dem och de kämpade för att bli förstådda av de övriga i församlingen.

I det här läget skrev Paulus till dem, var för sig. Hans budskap var likadant till dem båda. Han skrev inte till den ena att hon måste ge sig, eftersom den andra hade rätt. Nej, han uppmanade dem var för sig att vara eniga för Herrens skull. Det handlade inte om att de måste ändra på den egna övertygelsen, därför att den var rätt eller fel

Den enighet som Paulus åberopade är den som finns i tanke och i sinnelag hos den människa som tagit emot Jesus Kristus och tillhör honom:

"Visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och i sinnelag, fria ifrån självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus."

När prestigen hindrar oss från att ha kärleksfulla relationer med varandra, så sker en skada med oss själva och därför är enigheten något vi ska eftersträva, inte bara för oss själva, utan först av allt för Herrens skull.

Den enighet som bibeln talar om är absolut inte en motsats till individualism. Många har missförstått individualismens betydelse därför att man drar paralleller till egoismen. Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. Just därför att kristen tro bejakar individen fullt ut, så har den ett svar på många frågor.

Det råder en skarp gräns mellan betydelsen: "att vara sig själv," och "att vara sig själv nog."

I den kristna gemenskapen får jag vara mig själv, tillsammans med trossyskon, som också tillåtas att vara sig själva. Detta kallar jag för "kristen individualism.", och detta utgör även grunden för den enighet man i en Guds församling kan byggas upp. I en sådan gemenskap är ingen förmer än den andre, utan var och en har något att tillföra i en kärleksfull och förtroendegivande atmosfär.

Här är texten till två av mina sånger ur kantaten: "Gläd er alltid i Herren":

":/: Bli eniga för Herrens skull, bli eniga :/: i tanke ord och handling i vilja och i tro. Sök enighet tillsammans för Herrens skull."

":/: Låt det sinnelag råda hos er, som också fanns hos Kristus, Jesus :/: Lev i samma kärlek, eniga i tanke och i sinnelag. Fria ifrån självhävdelse fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. Låt det sinnelag råda....."