Ur sjunde kapitlet: ....
………….”Kan
man bli kär vid första ögonkastet, eller krävs det en längre
tids bekantskap för att kärleken skall spira? Det fanns något
mellan oss, som inte går att förklara på annat sätt än det som
beskrives i Ordspråksbokens 30:nde kapitel och 18:nde vers:
”Tre
ting är mig för underbara, ja fyra finns, som jag inte kan spåra:
örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg
mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.”
Vi
visste ju egentligen väldigt lite om varandra på det här stadiet.
Det var bara känslorna som porlade inom oss med en hemlighetsfull
kraft. Framtiden skulle visa oss om det vi upplevde var bara en
tillfällig förälskelse. Vi lovade varandra att träffas i
hemlighet. Fastän vi nyss blivit bekanta, kändes det som om vi
länge varit vänner. Det var svårt att skiljas, men vi bestämde
att det inte skulle dröja så länge förrän vi fick se varandra
igen.
Var det Gud som sett till oss och som visste att vi
behövde varandra? Ulla-Britt, Margareta blev från den dagen min
älskade vän. En gosse hade dragit ut ifrån staden upp till
skogsbygden och där hade vunnit en farmareflickas hjärta. "Var
det sant, eller var det en dröm? Kunde vi verkligen passa ihop, vi
som kom från så skilda miljöer? Vad hade vi gemensamt? Först av
allt vår kristna tro. Den som vi burit med oss från det vi var små
barn. Dessutom hade vi en gemensam längtan efter ett eget hem. Vid
den tanken blev jag rädd. Vad hade jag att erbjuda, jag som den
senaste tiden varit en fattig evangelist, och knappt kunnat försörja
mig själv? Hur skulle jag då kunna försörja även en kvinna med
min lilla lön? Det skulle nog dröja ett bra tag innan något sådant
kunde hända. Samtidigt tänkte jag på vad som skulle hända efter
min värnpliktstjänstgöring vid F 13. Allt var ett oskrivet blad,
men jag litade på Guds löfte i Jeremia 31:9:
Men
jag skall leda dem där de gå bedjande fram.”
…………..Det
är sommarkväll och Ulla-Britt föreslår att vi tar en promenad på
ägorna. Vi går vägen upp emot Kupan, ett litet ställe som hör
till gården knappt en kilometer bort. Där bor en mycket originell
kvinna. Hon heter Sima och behärskar hjälpligt det svenska språket.
Hon har kommit som flykting och vandrat den långa vägen från
Ryssland, under kriget. Sima har en gris som husdjur.
- Du vara
mycket lycklig, som få denna fina Ulla till vän, säger hon och ler
mot mig.
- Så mycket smultron det är här utanför, det är ju
alldeles rött, jag har då aldrig sett något liknande.
- Du
plocka hur mycket du vill. Ingen annan bruka.
Det börjar
skymma. Jag drar lite i Ulla-Britt. Vi måste få tid för varandra
nu. Vi tar farväl av Sima. Smultronplockningen får vänta, men vi
tar några bär i handen och luktar först innan vi äter upp de
ljuvliga bären. Så går vi vägen tillbaka hand i hand.
Vågar
jag lita på att den våg av kärlek som finns i våra kroppar, är
känslor som ska kunna hålla livet ut, eller är det bara en
kortvarig förälskelse som kommer att ta slut? Jag vågar knappast
tänka så.
Med facit i handen vet jag att vägen var utstakad,
men vad visste vi just då om våra liv? Vi hade ju känt varandra
bara en kort tid och vi levde under förälskelsens tid. Våra
kroppar längtade, men vi måste låta förståndet segra över
känslan.
- Nu får vi gå tyst, för jag tror att de har gått
och lagt sig.
Vi går förbi ladugården. Jag tycker faktiskt om
ladugårdslukten eftersom den passar in i den lantliga idyllen. Inte
enbart idyll, tänker jag. I alla fall inte för den som måste gå
upp tidigt på morgnarna och ut till ett hårt arbete. Här finns
inga latmaskar. Alla tycks ha något att göra och det sjuder av liv
från morgon och till kväll.
Mor Kerstin har inte hunnit gå
till vila. Hon styr en del i köket och frågar om vi är hungriga.
Hon har gjort i ordning några mackor och lite thé och det smakar
verkligen bra efter promenaden.
- Jag förstår ju att ni inte
vill gå och lägga er än på tag, men jag för min del går upp och
lägger mig, Jag har tänt en brasa i kakelugnen i salen, så jag
hoppas att ni ska ha det riktigt mysigt Gonatt me er. Sitt nu inte
uppe alltför länge, så att ni inte orkar upp i morron.
Vi
tackar mor Kerstin och säger Godnatt! Vilken underbar mamma hon
är.
Så sitter vi där vid brasan utan att säga särskilt
mycket. Vi kryper tätt intill varandra och kramar och kysser
varandra lidelsefullt. Så här är det att vara förälskad, vilken
lyckans ost jag är tänker jag"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar