Dags att ompröva Sionismen och den Sista Tiden i Pingströrelsen
Debatten kring pingströrelsens teologi om den sista tiden, som lyfts av bland andra Joel Halldorf i Dagen, är inte bara relevant – den är helt nödvändig. Jag har länge framhållit att vi behöver en grundläggande omprövning av våra eskatologiska uppfattningar, särskilt när det gäller Kristen Sionism och Staten Israel.
En central och avgörande distinktion måste göras: vi måste strikt skilja mellan begreppet Staten Israel och det judiska folket. Vår uppskattning och respekt för det judiska folket, dess historia och dess tro, får aldrig förväxlas med ett okritiskt stöd för den moderna Staten Israels politiska agenda eller dess geografiska expansion. Att koppla samman politiska skeenden i Mellanöstern med bibliska profetior på ett förenklat sätt kan leda till problematiska ställningstaganden.
Min oro bottnar i inflytandet från Darbyismen (John Nelson Darby), en teologisk strömning som jag konsekvent har tagit avstånd från. Om man omfamnar Darbyismens dispensationalistiska tolkning, tvingas man in i en logik där den sionistiska tanken om ett jordiskt rike med Jerusalem i centrum blir en central del av Guds plan. Enligt denna syn blir expansionen av det nuvarande, lilla Israel inte bara önskvärd utan till och med nödvändig för att uppfylla profetior om ett framtida, stort världsrike. Darbyismen menar att detta rike kommer att upprättas efter den stora vedermödan, som inträffar i slutet av denna tidsålder, följt av ett jordiskt tusenårsrike.
Jag finner inget bibliskt stöd för en sådan framtida, geografisk expansionistisk agenda eller ett jordiskt tusenårsrike i den bemärkelsen. För mig pekar Skriften snarare mot en annan sanning: en enda, slutgiltig ankomst av Jesus Kristus, följd av en ny himmel och en ny jord. Det är på denna nya jord som Guds eviga rike kommer att finnas, befriat från jordiska gränser och politiska maktanspråk.
Det är dags för Pingströrelsen att granska sina teologiska fundament med ärlighet och mod. Att urskilja vad som är biblisk sanning och vad som är senare tolkningstraditioner, ofta präglade av mänskliga agendor, är avgörande. Detta är en debatt som måste föras öppet och med respekt, men framför allt med en djup förankring i Skriften och en strävan efter en teologi som hedrar både Guds ord och alla människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar