Så här skrev en god vän till mig: ” Bäste Rolf Läste det du länkade om humanisterna kanske vi har mer gemensamt med dem än kristna fundamentalister?
citat "Sverigedemokraterna och de konservativa tolkningarna av religion är alltså det humanistiska projektets motsats. Det humanistiska projektet är ett öppet, sekulärt samhälle där friheten att tro och tänka vad som helst är garanterad, men där religiösa handlingar aldrig tillåts inkräkta på de individuella mänskliga rättigheterna." ”
Ur Piteåtidning:
Vad jag skrivit tidigare i ämnet:
RELIGION OCH HUMANISM
RELIGION OCH POLITIK
söndag 24 oktober 2010
lördag 23 oktober 2010
Vad gör jag för fel?
För någon tid sedan fick jag en antydan om att jag skulle upphöra med detta forum och ägna mig åt något annat. Visst så kan man tycka om man inte vill höra vad jag har att meddela, men en sådan uppmaning har motsatt effekt på mig. Den taggar mig att fortsätta.
Har jag inga meningsfränder så har jag kanhända meningsmotståndare. Det är till sådana jag vänder mig, även om det är trevligt att få positiv feedback. En god vän till mig tyckte att jag hade så mycket tankar som jag ville förmedla. Han menade säkert goda tankar. Jag svarade lite vårdslöst att jag hade alldeles för mycket tankar och fick en förvånad blick tillbaka.
Det är nämligen så att jag hade så stora förväntningar på den här bloggen när jag började att jag skulle få många som kommenterade. Det är i och för sig inte så dåligt att ligga på cirka 50:e plats bland alla bloggar som skriver i ämnet religion. Vill man ligga på första plats skall man vara extremt kontroversiell. Jag är nog för snäll för att platsa där.
Tankar har jag som sagt, och vad hjärtat är fullt av skriver jag och avslöjar genast vem jag är. Någon kanske tycker att jag borde lägga ut mina inlägg på Facebook. Nähä det gör jag inte. På Facebook skriver man bara om dittan och dattan. Helt oförargliga saker, som att man nyss har bakat bullar, eller varit på toaletten och kissat. Så det forumet passar inte mig, men de ä klart så att det är där man upptäcker att nätverket på vänner och vänners vänner är stort. Alldeles för stort för att man ska hinna att gilla vad de gör.
Att vara ensam och udda med sina tankar är inte lätt. Är man pingstvän får man lov att tänka och tycka som en pingstvän. I Svenska kyrkan behöver man inte tycka alls.
Som ni alla vet så har jag tidigare skrivit om hur homosexuella skall bemötas och jag anser fortfarande att samkönade par borde ha möjlighet att få tillhöra en kristen församling där de kan känna sin identitet. Det borde även vara möjligt för par där den ena är döpt som barn och den andra som vuxen, att få tillhöra samma församling. Så långt har vi inte kommit än och det måste vi acceptera. Det här har man uppmärksammat nu när ett samkönat par sökt inträde i en pingstförsamling utan att beviljas. När man går så långt att man vill stämma denna pingstförsamling, så tycker jag att man gör fel. Paret borde ha känt till de bestämmelser som finns i den församling man sökt inträde till. De har inga goda avsikter när de på detta sätt svärtar ner denna församlings rykte. Det gagnar inte heller saken utan skapar nya fronter där man inte är beredd till några eftergifter.
Ja, där ser ni. Varför får jag inga kommentarer? Vad gör jag för fel? Skriv! Skriv! Skriv!
Har jag inga meningsfränder så har jag kanhända meningsmotståndare. Det är till sådana jag vänder mig, även om det är trevligt att få positiv feedback. En god vän till mig tyckte att jag hade så mycket tankar som jag ville förmedla. Han menade säkert goda tankar. Jag svarade lite vårdslöst att jag hade alldeles för mycket tankar och fick en förvånad blick tillbaka.
Det är nämligen så att jag hade så stora förväntningar på den här bloggen när jag började att jag skulle få många som kommenterade. Det är i och för sig inte så dåligt att ligga på cirka 50:e plats bland alla bloggar som skriver i ämnet religion. Vill man ligga på första plats skall man vara extremt kontroversiell. Jag är nog för snäll för att platsa där.
Tankar har jag som sagt, och vad hjärtat är fullt av skriver jag och avslöjar genast vem jag är. Någon kanske tycker att jag borde lägga ut mina inlägg på Facebook. Nähä det gör jag inte. På Facebook skriver man bara om dittan och dattan. Helt oförargliga saker, som att man nyss har bakat bullar, eller varit på toaletten och kissat. Så det forumet passar inte mig, men de ä klart så att det är där man upptäcker att nätverket på vänner och vänners vänner är stort. Alldeles för stort för att man ska hinna att gilla vad de gör.
Att vara ensam och udda med sina tankar är inte lätt. Är man pingstvän får man lov att tänka och tycka som en pingstvän. I Svenska kyrkan behöver man inte tycka alls.
Som ni alla vet så har jag tidigare skrivit om hur homosexuella skall bemötas och jag anser fortfarande att samkönade par borde ha möjlighet att få tillhöra en kristen församling där de kan känna sin identitet. Det borde även vara möjligt för par där den ena är döpt som barn och den andra som vuxen, att få tillhöra samma församling. Så långt har vi inte kommit än och det måste vi acceptera. Det här har man uppmärksammat nu när ett samkönat par sökt inträde i en pingstförsamling utan att beviljas. När man går så långt att man vill stämma denna pingstförsamling, så tycker jag att man gör fel. Paret borde ha känt till de bestämmelser som finns i den församling man sökt inträde till. De har inga goda avsikter när de på detta sätt svärtar ner denna församlings rykte. Det gagnar inte heller saken utan skapar nya fronter där man inte är beredd till några eftergifter.
Ja, där ser ni. Varför får jag inga kommentarer? Vad gör jag för fel? Skriv! Skriv! Skriv!
fredag 22 oktober 2010
Religiösa vindar
Det blåser många religiösa vindar i dag. Kan Gud finnas i dem? Det tror jag absolut. Han kan finnas i allt det som sker, men precis som den tibetanske munken sagt som jag citerat i mitt förra inlägg: ”Ta in dofter och vindar, men låt dem inte blåsa iväg med dig.” Vindar kan vara obehagliga om de styr in mig på främmande väg där jag har svårt att orientera mig. När ett fartyg skall färdas genom ett stormigt hav, så är det inte vindarna som bestämmer vägen. Det är kursen som bestämmer vart det bär. Kursen mot ett bestämt mål. Har du bestämt hur du vill att livets mål skall se ut, då finns det vind i seglen. Du säger kanske: ”Din religion passar inte mig. Att gå i kyrkan och lyssna till Guds ord ger mig ingenting.” Det kanske vore klokare att säga att din personliga erfarenhet inte är likadan som min. Varför inte göra som den tibetanske munken uppmanar oss till. Ta in dofter och ljud. och låta vindarna blåsa. Var inte rädd, det är ju du själv som bestämmer det du vill. Ge dig själv en chans.
Citat ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld:
Gud dör inte
Citat ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld:
Gud dör inte
torsdag 21 oktober 2010
I Dalai Lamas fotspår
Läst i Kyrkans tidning:
I senaste numret av Kyrkans tidning läser jag om den tibetanske munken Geshe Perma Dorjee, som drar fullsatta möten vart han kommer. Han missionerar inte, utan uppmanar alla att stanna kvar i den religion där man har sina rötter, men med alla dörrar öppna åt alla håll. Ta in dofter och vindar, säger han, men låt dem inte blåsa iväg med dig., Hans tre uppdrag i Dalai Lamas fotspår är för det första att verka för grundläggande mänskliga värden, för det andra att verka för förståelse och respekt mellan religionerna, för det tredje att verka för tibetanernas sak. Att väcka opinion i världen för att på fredlig väg skapa ett autonomt Tibet där fred råder.
Vår tid hungrar efter andligt ledarskap, men tyvärr har vi sett så många dåliga exempel på förebilder ibland dem som utgett sig för att vara sådana.
I Linköpings stift har en ny biskop blivit vald, Martin Modéus. Han svarar på frågan hur en andlig ledare skall vara. ”Det är en ledare som har förankring i alla de tre grundrelationerna.” Man blir väldigt nyfiken på att få veta vad han menar och läser vidare vad dessa tre relationer är: 1.) En som älskar Kristus. 2.) En som är driven av människokärlek. 3.) En som respekterar och tycker om sig själv. Och som förmår att balansera så att alla tre är med.
Det är nästan som att läsa första Johannesbrevet om Kärleken från Gud. ”Den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom.” eller orden från Jesus om att älska sin nästa som sig själv.
I senaste numret av Kyrkans tidning läser jag om den tibetanske munken Geshe Perma Dorjee, som drar fullsatta möten vart han kommer. Han missionerar inte, utan uppmanar alla att stanna kvar i den religion där man har sina rötter, men med alla dörrar öppna åt alla håll. Ta in dofter och vindar, säger han, men låt dem inte blåsa iväg med dig., Hans tre uppdrag i Dalai Lamas fotspår är för det första att verka för grundläggande mänskliga värden, för det andra att verka för förståelse och respekt mellan religionerna, för det tredje att verka för tibetanernas sak. Att väcka opinion i världen för att på fredlig väg skapa ett autonomt Tibet där fred råder.
Vår tid hungrar efter andligt ledarskap, men tyvärr har vi sett så många dåliga exempel på förebilder ibland dem som utgett sig för att vara sådana.
I Linköpings stift har en ny biskop blivit vald, Martin Modéus. Han svarar på frågan hur en andlig ledare skall vara. ”Det är en ledare som har förankring i alla de tre grundrelationerna.” Man blir väldigt nyfiken på att få veta vad han menar och läser vidare vad dessa tre relationer är: 1.) En som älskar Kristus. 2.) En som är driven av människokärlek. 3.) En som respekterar och tycker om sig själv. Och som förmår att balansera så att alla tre är med.
Det är nästan som att läsa första Johannesbrevet om Kärleken från Gud. ”Den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom.” eller orden från Jesus om att älska sin nästa som sig själv.
tisdag 19 oktober 2010
Vi tror på vad vi tror!
Den som läst något av vad jag skrivit tidigare om religiös mångfald kan lätt få uppfattningen att jag ändrat mig när jag nu skriver att det är kyrkans uppgift att tolka Guds ord på ett tydligt sätt. I den religiösa mångfalden tolkar var och en sin religion med hjälp av sina religiösa skrifter. I den kristna kyrkan tolkas Guds ord. Frågan jag vill ställa är om detta sker godtyckligt. Om man i ett läger talar om att det inte finns någon synd, och i det andra lägret hävdar vad Skriften säger om synd, rättfärdighet och dom, då menar jag att kyrkan är i strid med sig själv och med sitt budskap. Om man från ateistiskt håll beskyller kristna för att inte tro på sin egen förkunnelse, så måste man ta reda på om denna kritik är befogad.
Tror vi på vad vi tror eller skäms vi för vittnesbördet.
En vilsen själ som söker efter sanningens ljus behöver ljus och vägledning för att förstå. Vem har ljuset och till vem skall vi gå?
En sak har jag förstått. Det finns ingen som har monopol på sanningen. När man på egna vägar försökt att tolka Skriften, så har detta ofta lett till sektbildning och splittring.
Vi är en liten cirkel i Svenska kyrkan i Borensberg som studerar Jonas Gardells bok: ”Om Jesus”. Jonas lägger ner stor energi på att ifrågasätta sanningar som alltför lätt har accepterats, inte minst från fundamentalistiskt håll. I nästan ett helt kapitel tar han upp frågan om Jesu inkarnation. Detta är inte en viktig fråga för en kristen, eftersom den övergår vårt förstånd. För en kristen är det viktigare att leva Gud än att tänka Gud. (Se mitt tidigare inlägg.) Båda sakerna är viktiga.
Det finns så mycket som är omöjligt att förklara. Därför finns det ingen anledning till att ifrågasätta och ställa allt på sin spets. Det finns inte heller någon anledning till att hänge sig åt det som kyrkan kallar falska läror.
Hur skall vi göra när vi ser så mycket motsägelsefull förkunnelse? Jag tror att vi skall söka efter den kyrka som har respekt för det evangeliska budskapet om frälsning. Evangeliet och hela det Nya Testamentet är en skriftlig sammanfattning av Kyrkans muntliga förkunnelse. Gud vakar över sitt ord när det förkunnas med Andens kraft och inspiration
Tror vi på vad vi tror eller skäms vi för vittnesbördet.
En vilsen själ som söker efter sanningens ljus behöver ljus och vägledning för att förstå. Vem har ljuset och till vem skall vi gå?
En sak har jag förstått. Det finns ingen som har monopol på sanningen. När man på egna vägar försökt att tolka Skriften, så har detta ofta lett till sektbildning och splittring.
Vi är en liten cirkel i Svenska kyrkan i Borensberg som studerar Jonas Gardells bok: ”Om Jesus”. Jonas lägger ner stor energi på att ifrågasätta sanningar som alltför lätt har accepterats, inte minst från fundamentalistiskt håll. I nästan ett helt kapitel tar han upp frågan om Jesu inkarnation. Detta är inte en viktig fråga för en kristen, eftersom den övergår vårt förstånd. För en kristen är det viktigare att leva Gud än att tänka Gud. (Se mitt tidigare inlägg.) Båda sakerna är viktiga.
Det finns så mycket som är omöjligt att förklara. Därför finns det ingen anledning till att ifrågasätta och ställa allt på sin spets. Det finns inte heller någon anledning till att hänge sig åt det som kyrkan kallar falska läror.
Hur skall vi göra när vi ser så mycket motsägelsefull förkunnelse? Jag tror att vi skall söka efter den kyrka som har respekt för det evangeliska budskapet om frälsning. Evangeliet och hela det Nya Testamentet är en skriftlig sammanfattning av Kyrkans muntliga förkunnelse. Gud vakar över sitt ord när det förkunnas med Andens kraft och inspiration
måndag 18 oktober 2010
Att leva i stället för att tänka Gud
Jag vill dela med mig av ett samtal mellan KG Hammar och Anders Ahlberg på följande länk ifrån Kyrkans tidning.se med rubriken ”Efter valet.”
”Om vi ska överleva måste vi inse att vi är beroende av varandra.”
Ja vilket är viktigare för oss: Att leva eller att tänka Gud?
Är vi beredda på förändring och vill vi påverka rörelsen. Jag tror att något nytt skall komma och att vi i vårt lilla land Sverige kan bli exempel på en rätt människosyn. Vi får inte skrämmas av tillfälliga företeelser varken politiska eller andra. Alla människors lika värde borde stå först på vår agenda. Här är samtalet:
”Om vi ska överleva måste vi inse att vi är beroende av varandra.”
Ja vilket är viktigare för oss: Att leva eller att tänka Gud?
Är vi beredda på förändring och vill vi påverka rörelsen. Jag tror att något nytt skall komma och att vi i vårt lilla land Sverige kan bli exempel på en rätt människosyn. Vi får inte skrämmas av tillfälliga företeelser varken politiska eller andra. Alla människors lika värde borde stå först på vår agenda. Här är samtalet:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)