22 pastorer har entydigt uttalat sig om”sin bibliska syn” på homosexualitet, i tidningen Dagen 9 april. De utger sig själva som
representanter för Pingströrelsen, vilket jag ifrågasätter, även
om några av dem är pastorer i kända pingstförsamlingar. En del av
dem representerar stiftelser som inte tillhör Pingströrelsen. De
anser sig själva som tolkare av Pingströrelsens teologiska
värdegrund och att Bibeln är tydlig när det gäller
homosexualitet.
De hänvisar till ett dokument, som är
församlingarnas information till den som har vigselrätt. Det är
väl känt att inga samkönade par får vigas av en pingstpastor.
Därför kan man inte få något stöd för pingstförsamlingarnas
syn på homosexualitet just i detta dokument. Jag tror inte att det
finns någon kristen gemensam teologisk värdegrund i denna fråga.
Just därför är det fritt fram för dem som anser sig vara de rätta
tolkarna av den sanning som inte går i takt med tidsandan.
Det finns olika uppfattningar om vårt
förhållningssätt till de enskilda bibeltexter i nya testamentet
som handlar om homosexuella handlingar. Är det enbart i denna fråga
som bibelns texter är normerande? Så är det givetvis inte, inte
ens för dem som använder den rena biblicismen eller fundamentalismen
vid tolkningen av enskilda bibeltexter. Det blir inkonsekvent när
man utesluter andra bibeltexter, som exempelvis synen på slaveriet,
kvinnans underordning, demokrati, dödsstraff och krigföring.
Kristna kyrkors och människors övertygelser i dessa frågor har
ändrat sig under historiens gång. Till och med vår gudsbild har
förändrats och vi uppfattar detta som något mycket gott.
I frågan om homosexualitet finns det
fortfarande dem som i likhet med dessa 22 författare håller fast
vid en gammaldags kränkande och uteslutande uppfattning. De drar upp
gränser och utesluter mångfalden. En sådan mångfald är inte
möjlig för den som vill ha ett enkelt och entydigt svar på denna
fråga.
Påståendet att de homosexuella missar
himlen, är mycket osmakligt och kränkande och borde inte få
skrivas ens i tidningen Dagen.
En sådan skrivning skapar olust och
onödig splittring. Det borde i stället finnas gränser för vad en
nödvändig enhet i denna fråga innebär.
Jag misstänker att syftet med de 22
författarnas artikel i stället leder till motsatsen, nämligen oro
och förvirring och vem har någon nytta av det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar