Jag
är inte ett dugg andlig om du tror det och jag vill inte ta på mig
en sådan attityd, som man kan kalla för skenhelighet. Det känns
helt fel för mig när man använder det kristna språkbruket för
att särskilja troende och icke troende. Om jag exempelvis hälsar på
folk i kyrkans vestibul, så undviker jag att använda hälsningsordet
"frid", som ibland är brukligt. Om man däremot använder
fridshälsningen som ett inslag i gudstjänsten, så får det en
annan rituell betydelse. Då vill jag gärna vara med. Även om jag
inte vill ta på mig en attityd av andlighet, så vill jag absolut
vara med i det sammanhang där Anden är verksam. Detta är något
helt annat. När det talas om Anden, det vill säga Den helige anden,
som är Guds Ande, så är det min bestämda uppfattning att den är
verksam i vår tid, alltsedan den första pingstdagen, så som den
skildras i Apostlagärningarna i Bibeln. Jag vill väldigt gärna
vara med i det sammanhang där Guds ande är verksam, men detta
innebär inte att jag fördenskull är andlig. Vi har två val att
göra. Det ena är att leva efter vår köttsliga natur och det andra
är att leva av vår ande (obs! inte vår andlighet) Om allt detta
kan du läsa i Romarbrevets åttonde kapitel. Vi kan säga att Anden
är som ett helande och befriande regn som faller över dem som vill
ha med Gud att göra. Vi kan naturligtvis undvika detta genom att
fälla upp våra paraplyer och hindra det helande regnet från att
falla över oss, men varför skulle vi göra så? Det finns många
som vill medverka till att dela ut sådana paraplyer och gärna ser
att vi kryper in i våra instängda hus där det är torrt och fritt
från regn och där vi bara odlar vår egen andlighet.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera