Om religioner i allmänhet och kristendom i synnerhet

"Bli inte offer för kristendomens marginalisering" är rubriken i Hillsongspastorn Andreas Nielsens gästkrönika i tidningen Dagen i dag. Rubriken fångade mig och jag tänkte:

"Har inte kristendomen alltid varit marginaliserad?" "Gå in genom den trånga porten", sa Jesus i sin bergspredikan. Porten är trång och vägen är smal och de är få som finner den. Så visst är det sant att kristendomen är marginaliserad i en sekulariserad värld. Så är det också för de andra religionerna. Sverige har aldrig varit ett kristet land, även om kristendomen officiellt tidigare varit statsreligion. Det har alltid varit sekulärt, men under de senaste åren har det blivit ett postsekulärt samhälle. Detta borde vi vara tacksamma för, tycker jag, eftersom det ger utrymme för en religiös mångfald. Denna mångfald har utvecklats under lång tid.

Om detta skriver Docent Joel Halldorf i sin bok: "Gud: Återkomsten":

"Fram till 1800-talets mitt var Sverige en luthersk enhetsstat med statskyrkan som enda lagliga trossamfund. Sedan fick vi en luthersk mångfald genom frikyrkorna, därefter en allmänkristen genom allt fler katoliker och ortodoxa. Nu har vi en mångreligiös bredd." (sidan 68)

"Postsekularitet handlar inte om att sekulära svenskar är på väg att konvertera till någon kyrka eller trossamfund. I stället är det en fråga om en attitydförändring med två inslag. För det första att sekulära medborgare och politiker inser och accepterar att religionerna är här för att stanna, för det andra att de medger att deras egna övertygelser inte är universell norm utan ett perspektiv bland flera." (sidan 67)

Halldorf skriver i sin bok att "det svenska offentliga samtalet om religion, präglas av en motsättning mellan identitetspolitik och sekularism" Den tar sig i uttryck, om jag fattar honom rätt, av en rädsla för de nya strömningarna. Här förekommer två ytterligheter där den ena accepterar vad som helst eftersom det handlar om en minoritetskultur, medan den andra vill begränsa allt som ens doftar religion. Alltså ett slags ja och nej sägande till allt som handlar om religion.

Är det denna rädsla som får politiker och beslutsfattare att bli inkonsekventa i sina beslut? Om kristna skribenter medverkar till att spä på denna rädsla genom en felaktig bedömning av vad som sker och enbart belysa den kristna aspekten, så kan det få felaktiga följder. Att ytterligheterna finns i religiösa sammanhang går inte att förneka. Det finns avarter, men inte ska väl rädslan för avarterna få svenska politiker att tveka när det gäller samarbete med kyrkor och religiösa organisationer. Så här skriver Halldorf: (sidan 122-123)

"Det första steget mot en postsekulär politik handlar om att ta ett kliv bort från generaliseringar och i stället föra sakliga diskussioner om konkreta fall. Religiösa övertygelser och praktiker måste hanteras på samma sätt som andra åsikter och handlingar. Har en skola misskött sig? Förklara vad som är fel, rätta till problemet eller stäng skolan. Men använd inte problem på en skola för att misskreditera alla andra. Likadant med bidrag: samma regler måste gälla alla - vilken grund finns det för att särbehandla religiösa föreningar? Kriterierna måste vara objektiva, och om religiösa föreningar uppfyller dem bör deras aktiviteter kunna räknas som ett bidrag till samhället i samma grad som lokala fotbollsföreningar eller sekulära scouter."