Vi lever i en tid då religionerna
återkommer och tar plats i Sverige, som ansetts vara världens mest
sekulariserade land. Religionen har på nytt blivit synlig i vår
tid.
"Under senare delen av
1900-talet trodde man att religionens betydelse skulle försvinna i
samhällsdebatten." (Stockholms universitet; forskning se)
Men så blev det
inte!
Många anser att religionens nya
synlighet skapar spänningar i samhället, inte minst genom den
religiösa mångfald som har uppstått. Religionsfriheten ger alla
religiösa samma utrymme.
Sverige har aldrig varit ett kristet
land, även om kristendomen tidigare varit knutet till Staten genom
Svenska kyrkan. Ett land kan inte vara kristet, men människor kan
vara kristna i ett land. Därför tycker jag att det är det fel att
tala om avkristning av vårt land. Däremot kan vi säga att Sverige
har utvecklats till ett postsekulärt samhälle, vilket innebär att
alla måste förhålla sig till religionerna på ett nytt sätt. Den
postsekulära insikten är att alla på något sätt är religiösa.
"Även ateister har sina
religioner" skriver Göran
Rosenberg i Expressens kultur.
Joel Halldorf skriver i sin bok Gud-
återkomsten:(s.163)
"I en postsekulär värld
uppnår vi inte enhet genom att tvinga alla att tro på eller
förhålla sig till samma sanning, utan vi accepterar att olika
sanningsanspråk lever sida vid sida. Vi håller givetvis inte med om
allt, men vi försöker inte heller förbjuda allt vi ogillar. För
det andra insikten om att praktik är viktigare än teori. Det kan
vara lättare att leva tillsammans om vi fokuserar på det konkreta
livet snarare än den abstrakta läran.. Om vi placerar socialism,
kristendom, islam och buddhism bredvid varandra är det uppenbart att
systemen krockar på en rad punkter"(slut citat)
Förr talade man om kristendomen skild
från andra religioner. Var man född i Sverige blev man skriven som
medlem i Svenska kyrkan, som då var Statskyrka. Detta innebar inte
att man behövde vara en bekännande kristen. Sedan år 1996 blir man
medlem genom dop eller i avvaktan på dop. Går man längre tillbaka
i historien, under början av 1800-talet, så var det
kyrkogångsplikt, vilket innebar att man var tvungen att närvara vid
högmässan varje söndag och även vid de så kallade husförhören,
då prästen skulle kontrollera människornas läskunskap. Att
ifrågasätta prästen som den kyrkliga auktoriteten var otänkbart.
Kyrkan var enväldig och hade makt över folket. Genom det så
kallade Konventikelplakatet förbjöd man folk att samlas i andra
lokaler än kyrkan. Motivet var att man ville slå vakt om kyrkans
auktoritet och enhet i religionen, så som man uppfattade den vid
denna tid. Brott mot förordningen resulterade i stränga straff. Det
var många som vägrade att finna sig i denna lag. En del föredrog
att utvandra, de flesta till Nordamerika. De valde en annan väg, i
stället för att böja sig för den kyrkliga auktoriteten. Om detta
kan man läsa bland annat i Selma Lagerlöfs bok Jerusalemsfararna.
Människor tänkte annorlunda före
individualismens och demokratins genombrott. Numera är de allra
flesta tacksamma för att vi har frihet att själva välja vad vi
skall tro på och vem vi skall tro på.
Även i vår tid har vi auktoriteter
och vi följer dem antingen vi vet det eller inte, men det är
förhoppningsvis utifrån våra egna inre val, som vi väljer att
följa dem.
K.G.Hammar skriver i sin bok Ecce homo
sidan 32:
" Att någon skulle kunna komma
utifrån och utifrån en given position kräva tilltro blir alltmera
sällsynt i vårt kulturklimat. Och detta måste vi väl alla glädjas
åt. Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår
tillit och ännu mindre vår lydnad" (slut citat)
Bibeln säger i Rom.10:10:
"Hjärtats tro leder till
rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning."
Den kände kristne apologeten Stefan
Gustavsson skriver
"BIBELN STÅR HÖGRE ÄN KYRKAN OCH TRADITIONEN"
att vi
alla befinner oss i dialog med Skriften, traditionen och den egna
samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt.
Han skriver att bibeln/ skriften står
över kyrkan och traditionen, vilket betyder att han anser bibeln som
den yttersta auktoriteten.
Citat: "Kristna använder tre olika verktyg eller, med en annan bild, lyssnar till tre olika röster. Vi förhåller oss till Bibelns texter, till den kristna traditionen och till vår egen samtid. Skillnaden mellan kristna är inte att några lyssnar till tre röster och andra bara till en av dem. Nej alla befinner vi oss i dialog med Skriften, med traditionen och med den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt. I vissa frågor är de tre rösterna överens, men det gäller inte alla frågor. Och i de fallen blir skiljelinjen mellan kristna tydlig. Det handlar om vilken auktoritet vi tillskriver respektive röst i de fall då de inte är samstämmiga."
Gustavsson
skriver att kristenhetens ödesfråga under 20-talet handlar om ett
återupprättat förtroende för Skriften, som den yttersta
auktoriteten för innehållet i vår tro
Jag
tror inte att jag måste bestämma mig för någon av de tre nämnda,
som gör anspråk på att vara yttre auktoriteter. Inte ens för
"Skriften som den enda yttersta auktoriteten"
För
mig räcker det att veta att Gud är den yttersta auktoriteten. Där
har Bibeln visat mig vägen till en egen erfarenhet, som innebär att
jag känner Gud och Gud känner mig. I den erfarenheten, som Bibeln
säger är den insikt som Anden ger, känner jag mig fullständigt
trygg. I mer än 70 år har jag upplevt en relation med Gud, som
gjort mig fullständigt viss om det som jag inte kan se. Jag inser
svårigheten att förklara detta så att någon annan ska kunna
förstå, men jag vet att jag vet.
"Om
någon bekänner att Jesus är Guds son, förblir Gud i honom och han
i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och
tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken
förblir i Gud och Gud i honom." 1.Joh.4:15-16
"Mig blir aldrig svaret givet" lyder en strof i Kerstin Anérs text (Sv.ps.27:2)
"Du
är större än mitt hjärta, du som allting kan och vet."
Ingen
kan få mig att tro att en yttre utifrån bestämmande yttersta
auktoritet skall avgöra vad jag skall tro på. Gud har visat oss vem
han verkligen är i sitt ord. Bibeln bekräftar Gud som den yttersta
auktoriteten, men det är Anden som ger mig insikten Det är den inre
auktoriteten som för mig är den yttersta auktoriteten. Det är bara
den som jag kan ha förtroende för och det är också den som ger
mig friheten att själv få bekänna min tro på Gud.
"Nåden
och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin
sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har
förklarat honom för oss." Joh.1:17-18.
Jesus
undervisade kvinnan vid Sykars brunn om den tid som då var inne att
det är Anden som upplyser oss, och ger oss den rätta insikten.
Detta skulle jag vilja kalla den inre auktoriteten. Den förvissning
som Gud ger till alla dem som vill tro på Jesus Kristus. Se Joh.
4:23-24.
"Den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning."Vi kan inte handskas vårdslöst med vår tolkning av Bibeln. Om vi gör det och samtidigt antyder att Bibeln är den yttersta auktoriteten, hamnar vi i konflikt med sanningen.
Om
vi som Stefan Gustavsson skriver befinner oss i dialog med Skriften,
så måste detta givetvis betyda att vår kunskap förändras i takt
med tiden. Eller har jag missuppfattat detta?
Jag
har växt upp med en konservativ och auktoritär bibeltolkning, som
ibland varit bokstavlig. Detta har inte fått mig att överge Bibelns
centrala budskap. Tvärtom sätter jag större värde på Bibeln än
någonsin. Jag läser den inte för att jag är tvungen. Jag läser
den för att jag vill tränga mig in i det heliga mysteriet med
förhoppning om att komma närmare ursprungskällan. Jag använder
inte Bibeln som en lagbok eller ett uppslagsverk som kan ge mig svar
på sådant jag finner på annat håll. Jag läser inte heller Bibeln
som en apokalyptisk bok, i tro att den skulle ha hela svaret på
tidpunkten då jorden skall gå under. Inte heller tror jag att
bibeln tillåter att det skall ske i en konflikt med USA/Israel som
representant för Gud. Jag är långt ifrån färdig med bibeln och
bibeln är inte heller färdig med mig.
Brian
D. Mc.Laren skriver om detta i sin bok "Generös radikalitet på
sidan 156.
Han
värdesätter Bibeln på ett nytt sätt. Jag tror precis som Stefan
Gustavsson skriver att vårt synsätt och vår tolkning av Bibeln har
en ödesavgörande betydelse under 20-talet, men jag har svårt att
tro att det då skulle handla om "Skriften som den enda yttersta
auktoriteten." Ett sådant synsätt skapar även spänningar
ibland de troende.
Om
vi använder Bibeln, Koranen eller andra religiösa skrifter, som
utsagor för yttersta auktoriteter, hamnar vi i de religioners nya
synlighet som skapar spänningar i samhället, de spänningar som jag
antydde i inledningen. I Bibeln finner jag inget stöd för vårt
sätt att skuldbelägga och fördöma människor, exempelvis för
deras olikheter på grund av sexuell läggning. Bibeln är inte en
sexualetisk bok, som beskriver vår tid så som en del påstår. I
Bibeln finner jag däremot stöd för frikännandet ifrån synd,
skuld och dom.
"Nu
blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus
Jesus." Rom 8:1
Anledningen
till att jag skriver detta inlägg är den oro jag känner, vid den
retorik som användes för att fördöma och skuldbelägga
Varför sker detta i vår tid, när vi i stället borde uppmuntra varandra över den nya tiden, som möjligheternas underbara tid och inte som nu sker med olycksbådande retorik.
Varför sker detta i vår tid, när vi i stället borde uppmuntra varandra över den nya tiden, som möjligheternas underbara tid och inte som nu sker med olycksbådande retorik.
Detta
är frågor som borde ställas av flera. Själv känner jag mig som
en ensam varg i utkanten av ett revir som intas av andra vargar. De
anser sig tillhöra min kyrkofamilj. Jag önskar med det jag här har
skrivit att få kontakt med dig som kan känna samhörighet med mig i
dessa frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar