Jag håller på att landa

Det är en märklig känsla att efter mer än femtiofem års långt, kärleksfullt och troget äktenskap plötsligt befinna sig ensam. Döden kom och skilde oss åt ifrån det liv vi levt tillsammans här på jorden. Tro nu inte att jag beklagar mig. Nej, det är inte obeskrivligt tungt. Min sorg är inte tyngre och svårare än någon annans sorg. Antingen man förlorar ett barn eller en älskad maka så är det en sorg som är personlig och inte låter sig jämföras med någon annan. Ibland kan det vara svårare att förlora ett barn än en maka eller make, men ibland kan det vara precis tvärtom. Ingen har rättighet att bedöma vilket som är värst, och vi gör väl i att låta bli med det.

Om vi låter sorgen efter en anhörig övermanna oss och isolerar oss utan att söka det stöd vi kan få av vår omgivning, så skadar vi oss själva. Vi kan drunkna i våra sorger, men vi kan också stärkas om vi inte låter känslorna ta överhanden. Allt detta vill Gud hjälpa oss med, så att vi orkar att gå vidare i livet. Det är inte sorgen som skall styra oss. Det är vi som med den hjälp vi kan få, ska bearbeta och styra den sorg som drabbar oss förr eller senare.

Både sorg och glädje tillhör livets komponenter och följer oss människor under vårt liv här på jorden.

I dag fick jag den stora glädjen att se in i ett litet nyfött barns ögon. Lilla Iris tittade med sina blå ögon rakt in i farfars ögon. Vilken stor glädje det är att få uppleva detta.

I dag har jag också besökt platsen där urnan skall läggas ned. Jag tog med mig blommor dit och upplevde stillheten och porlet ifrån springbrunnen, medan klockorna ringde in till helgsmål, så som de gjort i hundratals år.

Jag håller på att landa och känner mig tillfreds med det. Jag är ju inte ensam. Flera vänner har ringt till mig den här veckan och påmint mig om att de tänker på mig. Barnen har ringt och jag har ringt barnen.

Det finns människor som är ensamma med sin sorg. Inte bara det. Det finns människor som är ensamma med sin ensamhet. Det måste vara obeskrivligt tungt. Att inte ha någon att anförtro sig åt. Jesus visste hur det kändes. Han blev övergiven av alla, ja till och med av sin fader i himlen. När han utropade: "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig."

Det bästa sättet att komma ut ur sin ensamhet är att vända sig till Jesus. Hos honom kan vi landa lugnt och tryggt med en skön förvissning om att morgondagen blir ljusare.