Guds folk-Israels kommande upprättelse

 Guds folk, Israels kommande upprättelse,

av Rolf Ericson mars 2025

Min tolkning liknar amillennialismen, vilket innebär att de tusen åren som omtalas i Uppenbarelsebokens tjugonde kapitel pågår just nu. Satan är bunden i andlig mening, och Jesus har besegrat honom en gång för alla. Han är därför begränsad från att genomföra alla sina planer. Vi väntar på att Jesus skall komma en andra gång, och då skall himmel och jord förgås, som det står skrivet i Matteus tjugofjärde kapitlet, men efter det skall det bli en ny himmel och en ny jord, enligt Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel:

Sedan såg jag en ny himmel och en ny jord, för den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer

Denna uppfattning är en av de äldsta i kyrkohistorien, och omfattades på femhundra talet av kyrkofadern Augustinus. Dessutom av reformatorerna på femtonhundratalet. Så det är ingen ny tolkning, till skillnad från en del av de nya som jag senare skall återkomma till i min text.

Jag utgår ifrån en bibeltext i Gamla Testamentet. Den finns i Amos bok det nionde kapitlet. För att förstå den, behöver vi veta något om författaren Amos och den tid han levde i. Dessutom vill vi veta något om de profetior som uttalades av honom, vilka till viss del redan gått i uppfyllelse. Den text jag läser, som delvis hör till framtiden, innehåller många intressanta detaljer, som är värda att observera, men den har också till en del blivit uppfylld, vilket jag här ska redovisa.

Amos presenteras i första kapitlet. Han var en enkel boskapsherde och kom ifrån Tekoa, som var en liten ort i sydliga delen av Juda rike.

De båda rikena Israel och Juda stod vid denna tid på höjdpunkten av världslig och materiell makt. Ussia var kung i Juda rike och Jerobeam i Israel. Det var där precis som nu i vår tid, att pengar och rikedom styrde härskarna, och gav dem möjlighet att erövra stora landområden, och de trodde då precis som i vår tid, att de kunde utlova fred och välgång. Men denna yttre skenbara glans motsvarades inte av någon inre kraft. Välståndet hade en mörk bakgrund. Moraliskt förfall härskade och religionen var som ett skal utan kärna. De rika levde i överflöd medan det arbetande folket led av fattigdom. Men mitt i denna tillvaro av rikedom och lyx, så gick man och väntade på Herrens dag som skulle komma med glädje och hopp för Israel, men med dom och undergång för de övriga folken. Man skulle kunna säga att folket där levde i ett slags självbedrägeri, men också i ett slags verklighetsflykt. Man begrep inte hur illa det var ställt

Just i detta läge gick den enkle herden Amos från Juda till Israel för att profetera. Trots avsaknaden av utbildning, så gick han inte tomhänt från sin fårahjord. Han hade inte ens gått i profetskola. Nu kastades han in i ett omvälvande liv, men han hade andra egenskaper. Han var modig och vågade uppträda offentligt med sitt brinnande budskap, det som han mottagit i nära kontakt med Gud. Det var inget populärt budskap, som skaffade honom människors berömmelse. Han förkunnade den tid som skulle komma med död, dom och undergång. Det brann i hans själ. Han hade hört budskapet från Herren och han hade något att säga och gjorde det, utan att tänka på följderna. Hans stränga uppträdande väckte pinsam uppmärksamhet i Israel, men hans verksamhetstid blev kort. Han blev anklagad inför kungen för högförräderi och utvisad ur riket. Vi kan läsa om detta i sjunde kapitlet från vers tio.

Men Amasja, prästen I Betel, sände till Jerobeam, Israels kung, och lät säga: ”Amos förehar en sammansvärjning mot dig, mitt i Israels hus. Landet kan inte härda ut med allt hans ordande. Ty så har Amos sagt: `Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.´”

Och Amasja sade till Amos: ”Du siare, gå din väg och sök din tillflykt i Judas land. Där må du äta ditt bröd, och där må du profetera. Men i Betel får du inte längre profetera, ty det är en kunglig helgedom och ett rikets tempel.”

I samma kapitlel vers fjorton och femton betygar Amos ödmjukt sin obetydlighet när han svarade Amasja:

”Jag är varken profet eller profetlärjunge, jag är en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden. Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel.”

Tänk vad livet hade blivit enklare om Amos hade fått fortsätta sitt liv som boskapsherde, men så var inte meningen. Planen för hans liv var förberedd.

Men vem har sagt att Guds plan med våra liv ska bli enklare? Är det inte precis tvärtom? Det är först när vi träder in i den livsuppgift som är ämnad för oss, som vi upptäcker att livet inte bara är en fest. Vår situation förändras, när vi mognar i vårt uppdrag. Somliga säger: Jag vill ha ett bekvämt liv, men plötsligt inträffar det som kastar oss in i oförutsedda händelser. Vi är beroende av ledning, för att få ordning på våra liv, och kan inte planera det i detalj. En del tror att ödet bestämmer över våra liv, men jag tror att det är Gud som gör det. Detta har jag själv upplevt och är så tacksam för det.

Vem har sagt att vi ska få ett problemfritt liv? Ingen kan säga att livet har varit utan problem.

Och vem har sagt hur länge vi skall leva? Bibeln säger att antingen vårt liv blir långt eller kort, så är det, jämfört med evigheten, ett flyende ögonblick, där varje sekund är betydelsefull.

Man kan uppvisa en fasad av berömvärt beteende, utan att veta om det är det bästa sättet att leva, men ingen kan förlänga sitt liv säger Bibeln.

Vad menar Bibeln när den talar om att allt är förutsagt? Den talar om att Gud är framtidens Herre och att allt har sin tid. Den säger också att ingenting är nytt under solen och det som förut har skett, det har tidigare för länge sedan skett.

För Amos blev i alla fall verksamhetstiden kort, innan han utvisades ur riket, men det han uträttade genom sina profetior, hade betydelse redan under denna tid, och har det även för oss som lever nu, därför att den talar om att Gud är framtidens Herre. Man kan säga att Amos var en olycksprofet mitt i den skenbara lyckan, som människorna levde i. Han var den förste av profeterna i Gamla Testamentet som förkunnade rikets undergång. Han skildrar folkets snabba undergång och det dröjde bara några årtionden innan denna profetia gick i uppfyllelse. Redan två år efter hans uppträdande inträffade så som han förutsagt, en förödande jordbävning i Palestina. Den handlar också om den tid då judarna blev bortförda som fångar till Babylonien och dessutom om Jerusalems och templets förstöring och judarnas förskingring över hela världen år sjuttio efter Kristus. Lägg märke till att det var judarna som folk, som förskingrades. Jag menar att den förskingringen fortfarande äger rum, trots att den judiska staten Israel existerar och att judar återvänder till sitt nuvarande hemland. Låt oss därför skilja på staten Israel, vars medborgare är assimilerade med andra folkslag och judarna som ett särskilt utvalt folk. Det finns en berättelse som handlar om Fredrik den store av Preussen. Han ville ha ett obestridligt bevis på att Gud finns. Han fick då svaret: ”Judarna, ers Majestät”. Att judarna över huvud taget existerar på jorden är verkligen ett bevis på Guds beskydd och omsorg om detta förskingrade folk, åt vilket Gud har en särskild plan och det är denna plan jag nu ska tala om när jag läser texten i Amos bok det nionde kapitlet verserna elva till och med femton.

Den som handlar om Israels kommande upprättelse.

På den dagen ska jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp dess ruiner. Jag ska bygga upp den som i forna dagar, så att de kan ta i besittning, vad som är kvar av Edom och av alla hednafolk över vilka mitt namn har nämnts, säger Herren som gör detta. Se dagar ska komma, säger Herren, då plöjaren ska följa skördemannen i spåren och druvtramparen
såningsmannen, då bergen ska drypa av druvsaft och alla höjder flöda över. Jag ska göra slut på mitt folk Israels fångenskap. De ska bygga upp ödelagda städer och få bo i dem, de ska plantera vingårdar och få dricka vinet från dem, de ska anlägga trädgårdar och få äta deras frukt. Jag ska plantera dem i deras eget land. De ska inte mer ryckas upp ur det land som jag gett dem, säger Herren din Gud.

På den dagen, står det. Vilken dag frågar vi. Ja det är inte en dag i bokstavlig mening. Det är en tid och vi kallar den tiden för Guds rikes tid. Utan att i detalj fördjupa mig i Bibelns talmystik, så vill jag ändå påminna om orden för betydelsen dag.

”För Herren är tusen år som en dag, och en dag som tusen år”

står det i andra Petrusbrevet”

Sedan står det:

….ska jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp dess ruiner. Jag ska bygga upp den som i forna dagar.

Det handlar om dem som det står om i Apostlagärningarna femton, där den här texten åter upprepas. Där står det tydligt vem det är:

”Mina bröder, hör på. Simon har berättat om att Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Till detta passar profeternas ord, där det står: `Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna hydda...´”

Gud valde ett folk bland hedningarna och han valde ett folk bland judarna

Gud låter inte något ske förrän tiden är inne. Han måste först vinna ett folk åt sitt namn innan återuppbyggnaden av Davids fallna hydda kan ske.

Därefter skall jag vända tillbaka, står det att han säger. Alltså måste vi skilja på tidsformen, först och därefter.

”Ur dess spillror skall jag bygga upp den och resa den igen för att alla de andra människorna skall söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats.”

Med andra ord, han vill att alla människor både judar och hedningar skall söka Herren. Det är dessa som Gud genom Jesus har utvalt, som är Guds Israel eller det nya förbundets folk.

När Paulus skriver om detta i Romarbrevets elfte kapitel så ställer han en betydelsefull fråga som handlar om det judiska folket. Inte om en stat, utan om ett folk. Där står det:

Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt….på samma sätt finns det i vår tid en återstod, som Gud har utvalt av nåd.

Israels återupprättelse inkluderar även ”alla de andra människorna”. En återstod av Israel är ju i det här sammanhanget det judiska folket. I verserna tjugofem till och med tjugosex står det:

En del av Israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet..

Jag tror att de flesta kristna är överens med mig om att den sista tiden är Guds rikes tid. När den tiden är slut, så kommer upprättelsen att ske på den nya jorden. Förberedelsen pågår i himmelen.

I första Korinthierbrevets femtonde kapitel står det i versarna tjugofyra till och med tjugosex:

Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden.

Sorgligt nog går meningarna isär när det gäller tidpunkten då återupprättelsen skall ske, den tidpunkt som handlar om Jesu andra tillkommelse. Man tolkar ändens tid på ett vilseledande sätt. Det är ett apokalyptiskt tänkande som exempelvis påverkar den nuvarande amerikanska utrikespolitiken. Den har sitt ursprung i det som brukar kallas ”dispensationalism” eller ”Darbyism”, efter den engelske bibelläraren John Nelson Darby.

Ordet dispensationer kommer av ordet dispens och betyder i det här sammanhanget perioder eller tidsåldrar. I den klassiska teologi som jag tror på handlar det om tre perioder. 1. Perioden före syndafallet, 2. Perioden efter syndafallet och 3. Perioden efter Kristus försoningsdöd. Den som avslutas när Jesus kommer.

Första Thessalonikerbrevets fjärde kapitel verserna sexton till och med arton.

Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.

För Darby däremot handlade det om sju tidsåldrar med tusenårsriket som den sjunde och sista. Strax innan inledningen av den sjunde tidsåldern ska de kristna ryckas upp och plötsligt försvinna från jordens yta. Efter detta inträder en sjuårig plågsam period under Antikrists välde. Vedermödan kulminerar i en stor slutstrid vid Harmageddon där Antikrists arméer besegras. Jesus återkommer då tillsammans med de redan tidigare uppryckta och detta blir inledningen till tusenårsriket. Denna villolära har fått stort inflytande i flera kyrkosamfund, inte minst i USA, men tyvärr även i en del frikyrkosamfund i Sverige. Darbyismens lära tog ny fart när staten Israel utropades nittonhundrafyrtioåtta. När Israel under sexdagarskriget i juni nittonhundrasextiosju mirakulöst besegrade sina fiender, blev det för många en bekräftelse på att mänskligheten nu verkligen levde i den yttersta tiden. I dag är Darbys dispensationalism den teologi som de flesta av Donald Trumps kristna väljare bekänner sig till. I Trumps andliga råd finns företrädare för kristna grupperingar som bejakar hans inställning i deras hjärtefrågor. Flera av dessa frågor har ett nära samband med väntan på apokalypsen och Darbys teorier, till exempel synen på Israel.

Under min tid som pingstpredikant var jag matad med denna tolkning av den yttersta tiden och under min barndom hade min far satt upp en plansch i vårt sovrum som skildrade denna fasansfulla lära med de sju tidsåldrarna. Jag vet att den åstadkom mycket skada. Min tre år äldre bror fick svåra psykiska problem när den förkunnades.

Jag har numera övergivit dessa tankegångar och i många år forskat i Bibeln där jag fått en helt ny vision på den framtid jag går till mötes.

Upprättelsen för Israel, det vill säga Guds Israel sker först på den nya jorden. Profeterna Joel och Obadja har förutsagt:

På Sions berg skall finnas en räddad skara.

I Hebreerbrevets tolfte kapitel från vers tjugotvå står det:

Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.

På den nya jorden

får de ta i besittning vad som är kvar av Edoms land.

Äntligen skall Guds Israel som nu har blivit förenad med alla de andra Guds utvalda folk bygga upp någonting nytt och vara fullständigt förenade på den nya jorden. De ska inte längre vara förskingrade och förföljda

Då skall jag åter upprätta mitt folk Israel. När de bygger upp sina ödelagda städer, skall de också få bo i dem, när de planterar vingårdar, skall de också få dricka vin från dem, när de anlägger trädgårdar, skall de också få äta deras frukt. Jag skall då plantera dem i deras eget land, och de skall inte mer ryckas upp, ur det land som jag har givit dem, säger Herren, din Gud.

Detta är Guds eviga rike, som började den dag då Jesus utropade: ”Det är fullbordat!”