Jag lyssnade i söndags på en predikan i vår kyrka av vår föreståndare Linnea. Hon talade utifrån bibeltexten om den samariska kvinnan, som vi kan läsa om i Johannesevangeliets fjärde kapitel.
Lyssna gärna på den här länken. Rubriken på hennes predikan har tyvärr blivit ändrad.
Det står att han måste ta vägen genom Samarien, men betonade Linnea, han måste inte gå över gränsen in i Samarien för att komma till Galiléen, men det som drev honom var kallelsen, uppdraget att nå människor, för han visste att han hade något att erbjuda. Samarierna tillhörde ett folk som judarna inte ville ha något med att göra, så Jesus borde inte ha gått genom Samarien, han borde inte heller ha tilltalat kvinnan vid brunnen, men Jesus bröt mot alla regler som människor ställt upp. Detta var huvudpunkten i Linneas predikan, nämligen att Jesus går över gränser. Gud sätter inga gränser. Det är vi människor som gör det. Han vill nå in till alla. In bakom varje låst dörr. Han lät kvinnan förstå att det är hon som behöver be om vatten att dricka och inte han. Jesus vet att han har något att erbjuda.
När jag tänkte vidare på vad Linnea sagt om uppdraget som också gäller oss, som vill vara Jesu efterföljare. Har vi någonting att erbjuda? Det är så lätt att vi tvivlar på det, när vi jämför oss med andra. Vi blir rädda för att vi inte duger, och att vi inte har någonting att ge. Åtminstone har jag ibland upplevt att jag själv har varit där, fixerad vid en odlad skamkultur där självkänslan underminerats. Detta är destruktivt och leder ingen vart. Vi behöver uppmuntras till att se och förstå att vi har någonting att ge. Precis så som det står skrivet i
1.Kor. 4:7. Vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?
Du och jag som tillhör Jesus har någonting att ge, och vi behöver påminnas om det. Jesus visste sin betydelse. Det gjorde även apostlarna.
I Apostlagärningarna berättas det om Petrus och Johannes, att de vid mötet av en man som var lam och som satt vid Sköna porten och tiggde, att de sa till honom: ”Se på oss!” Mannen väntade sig att få något av dem. Det var då som Petrus sa: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn, stå upp och gå. Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå.
Jag tror att vi om och om igen behöver påminnas om att vi har något att ge. Människor ser på oss precis som mannen vid Sköna porten såg på Petrus och Johannes. De förväntar sig att få något av oss. Det är inte våra ord som skall rädda dem, men det är först när våra liv är i harmoni med våra ord som någonting blir uträttat. Alla har inte helandets gåva som Petrus, och vad hjälper det om jag har gåvor, men saknar kärlek. Precis så som Jesus upplevde att han måste gå igenom Samarien, så tror jag att vi alla behöver pröva om vi älskar vårt uppdrag. Alltså ett kärlekens ”måste”! Ett uppdrag som får oss att gå över gränser, överge vår rädsla och våga stå upp för det vi tror på. Vi har något att ge.
Sv.ps. 288
Gud från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar,
ut i en värld där stora risker väntar.
Ett med din värld, så vill du vi skall leva.
Gud gör oss djärva!
Lyft oss o Gud, ur våra tröga vanor.
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.
Gud gör oss fria!
Ge oss din blick för dolda möjligheter.
Ge fantasi att finna nya medel,
Gud i din tjänst för fred och bröd åt alla.
Gud gör oss kloka!
Människors krav skall pressa oss och tvivel,
oro och jäkt skall tynga våra sinnen.
Låt oss då känna att din kärlek bär oss.
Gud gör oss glada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar