Människans verk och Guds vila Tankar om urskiljning, splittring och kallelsen att släppa domarsätet

Människans verk och Guds vila

Tankar om urskiljning, splittring och kallelsen att släppa domarsätet

När vi betraktar vår tid – och kanske särskilt när vi ser tillbaka på ett långt liv inom kyrkan och frikyrkovärlden – är det lätt att känna igen mönstren. Vi har sett vågor komma och gå. Vi har sett hur splittringsrörelser föds, växer och tynar bort.

Ofta följer de samma tragiska cirkel: Teologiska lärofrågor lyfts som stolta fanor utåt, men under ytan rör sig mänskliga maktkamper och strider om inflytande. Och i botten saknas det som skulle vara adelsmärket för varje kristen gemenskap: den överskyllande, bärande kärleken. Utan den förvandlas sanningssökandet till ett ideologiskt vapen, och församlingen blir en plats där relationer offras på renhetens altare.

I Apostlagärningarnas femte kapitel möter vi den vise fariséen Gamaliel. När Stora rådet kokar av raseri och vill tysta apostlarna med våld, kliver han fram och ger ett råd som ekar genom historien: ”Om detta är människors påfund kommer det att falla sönder av sig självt. Men är det från Gud kan ni ändå inte stoppa det.”

Gamaliel påminner oss om en himmelsk besinning. Det mänskliga påfundet – hur högljutt och intensivt det än verkar för stunden – bär på sin egen förgänglighet. Det drivs av mänsklig kraft och bryts förr eller senare ner av sin egen krampaktighet. Det som däremot är fött av Gud har en helt annan uthållighet, för det bärs inte av mänsklig prestige utan av den Helige Ande.

Det är lätt att dras in i begäret att vilja avslöja, rensa ut villfarelser eller ta strid mot det vi upplever som felaktigt. Men när vi stannar upp inför ökenfädernas visdom och evangeliets kärna, upptäcker vi en befriande gräns: Det är inte vår uppgift att vara domare.

Att avsäga sig rollen som den som ska ”styra upp” eller bevaka andras fel är att lägga ner en börda som vi aldrig var skapade att bära. Den positionen föder lätt en inre hårdhet, misstänksamhet och en vaksamhet som stjäl glädjen i tron.

Vår kallelse i dag – och kanske i synnerhet i livets senare skeden – är en annan. Den är inte att starta teologiska krig, utan att vara vakter om friden. Att inte ryckas med i varje tidsanda eller storm, utan att förankra våra liv i det som består: tron, hoppet och kärleken.

När vi slutar frukta vad människor kan göra och i stället vilar i Gamaliels insikt – att Guds verk bär sig självt – kan vi stiga åt sidan från maktkamperna. Då blir vi inte redskap för splittring, utan källor i öknen där trötta människor kan dricka av en tro som inte behöver bevisa något, utan bara lever i Guds nåd.