Skall vi visa vår psykiska ohälsa?

Låt mig först få länka till programmet "Fråga doktorn" som i dag handlade om ångest.

"Hur kan man hantera sin ångest och var går gränsen för när den blir sjuklig?"

Ibland får vi frågan hur vi mår. Det är inte säkert att den som frågar vill höra svaret och vi undviker att ge ett ärligt svar därför att vi inte vill bli missförstådda.

I vissa sammanhang anses det vara fult att tala om att man mår dåligt. Då anses man vara självupptagen och ha svårt att se något annat än sina egna problem. Ibland kan man få höra att en troende människa inte skall behöva lida av psykisk ohälsa. En sak är säker. Den som är frälst och har sin tro på Jesus behöver inte vara rädd hur det än kan kännas.

Låt mig då först få säga att det finns olika typer av ångest och rädsla. I en del fall är rädslan förknippad med straff och den handlar då om våra existentiella villkor. Om livet och om döden. Om vi känner oss dömda och misslyckade, så kan vi ändå vara frimodiga inför Gud, eftersom det är han och inte vi själva som har frälst oss. Den vissheten fördriver rädslan. "Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära om hjärtat inte dömer oss, kan vi stå frimodiga inför Gud." 1.Joh. 3:20-21.

Det finns andra typer av ångest och rädsla, som inte handlar om livet eller döden. Till exempel panikångest, prestationsångest, generaliserad ångestsyndrom, ångest som är kopplad till neurotisk personlighet osv. All omotiverad ångest och rädsla kan bli av sjukdomsvalör och då är det viktigt att vi vågar visa vår ångest för andra. Vi behöver inte skämmas för att vi drabbas av sådan psykisk ohälsa antingen vi är troende eller inte.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser det här att inte tveka att tala med andra om dina problem. Det är inte säkert att alla förstår, men det finns många som har erfarenhet av psykisk ohälsa, som kan vara till hjälp. Du behöver inte känna dig ensam. Det finns hjälp och sök den i tid.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar

Finns det någon därute som aldrig varit rädd? Nej, det finns det säkert inte. Rädslan förföljer oss som en gläfsande hund på olika områden av vårt liv. Om vi inte håller rädslan under kontroll så kan den åstadkomma tvångsföreställningar som kan bli till skada för vår hälsa och vårt välbefinnande. Detta kan ofta kulminera i rädsla för själva rädslan.

Jag vet vad detta innebär och har genomlevt ett liv fyllt av ångest och depression, men jag har funnit styrka, mod och tillförsikt i min kristna tro och i den bönegemenskap som jag får ha både själv och tillsammans med andra kristna.

Det jag lider av kallas för Generaliserat ångestsyndrom

Under många år har jag under läkarkontroll ordinerats antidepressiva läkemedel som varit till mycket god hjälp och den senaste tiden har jag haft god hjälp av ett läkemedel som kallas Lyrica.

Man kan undra varför en kristen människa överhuvudtaget skall behöva vara rädd, eftersom löftet som Gud har gett är detta: ”Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet; att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” 1. Joh. 4:16-18

Jag håller med en del som säger att det är dumt att skrämma människor med helvetets eld och tal om straff, men man kan se saken från ett annat håll.

Om det nu är så att helvetet skulle finnas och att man av någon anledning är rädd för att hamna där, så kan man ta till sig detta underbara budskap från Johannes första brev. Då kan vi vara frimodiga på domens dag stod det. Av vilken anledning? ”sådan som Kristus är sådana är vi i denna världen.”

Rädslan för helvetet skrämmer mig inte eftersom jag vet på vem jag tror. Jag vet att jag inte behöver vara rädd för något kommande straff eftersom jag får ha mitt liv förankrat i Kristus.

Vem har byggt fängelset med rädslans stenar?

Ibland undrar jag om det är människor runt omkring oss som vill ta kontrollen över våra liv. De vill bestämma över hur vi skall leva och hur vi skall tänka.
. Om detta skriver jag här

Det finns många små påvar som håller i mursleven och vill bygga in oss bakom en mur av rädslans stenar. Syftet ser ut att vara maktbegär. Låt oss för all del inte vara för snabba att demonisera dem. De kan vara lika rädda som alla andra.

Kärlekens apostel Johannes som jag här har citerat var i alla fall av en annan uppfattning. Likaså Anders Frostensson som skrev psalmen ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem” 3:e versen: ”Och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Sv.ps.289

En del säger att fängelset är byggt av den onde. Då har man glidit undan från sanningen anser jag. Det är vi som byggt fängelset, men vårt bygge styrs mer av vår själviskhet än av Guds kärlek. Vi vill själva stå i centrum och lysa med vår stora förmåga till att ha kontroll över läget. Det som lyser igenom är ofta våra övertoner av hat och påstådd säkerhet. ”Det enda botemedlet mot hat fött av fruktan är kärlek”(Martin Luther King)

Att skrämma människor till tro på Gud är en mycket dålig evangelisationsmetod, men den är tyvärr använd både i kristna och andra religiösa sammanhang.

I stället för att vara rädd för vår egen oförmåga till att lösa rädslans problem, så kan vi söka Gud och be till honom om att få ta emot den tro som övervinner rädslan som finns i vår värld. En tro som ger oss inre jämvikt så att vi kan möta livets påfrestningar med en visshet att universum styrs av en Gud som tar vård om oss.

”O döm oss Herre, frisäg oss i domen, i din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.” Sv.ps. 289:4 

Sofia Camnerins uttalande på Equmeniakyrkans blogg har vållat en åsiktsstorm i debatten på internet. Jag tycker att hon har rätt att få uttrycka sin uppfattning och bör mötas med respekt i stället för obalanserade påhopp

Peter Hallströms artikel i Dagen har också väckt en intensiv debatt och samtalsklimatet har även där varit obalnserat och inte särskilt respektsfyllt. Jag vill tacka Peter Hallström för att han ville och vågade skriva.

”Jag har varit avfälling i stort sett hela mitt liv, av ren självbevarelsedrift. Levt mitt liv på flykt undan Gud, eller rättare sagt undan den gudsbild jag blev presenterad inför i den sektliknande pingstförsamling som jag helt utan valmöjlighet hamnade i som liten pojke.

De män – det var nästan uteslutande män som undervisade oss – spred skräck och förakt. De läste Uppenbarelseboken och Paulus brev så att jag skakade av rädsla på nätterna. De drev eftermötena till rena psykosträffar där det skreks, sjöngs och talades i tungor.

Dessa kringresande var ofta självlärda män som efter ett starkt gudsmöte med till­hörande kallelse samt en 2000 år gammal bok i sin hand tog sig rätten att proklamera inte bara vad de trodde sig ha förstått, utan även vad de på fullt allvar sa var sanningen.” LÄS HELA ARTIKELN HÄR.

Med anledning av detta skrev även redaktören Carl Henrik Jaktlund i ämnet:

”Förra veckans debattartikel av Peter Hallström tog skruv likt en pingisserve av Jan-Ove Waldner. ”Varför skriver kristna hatbrev?” undrade han och berättade om stor mängd post som i starka ordalag velat markera mot hans otillräckliga flumkristendom eller till och med velat deklarera hans framtida färd till helvetet.” Bjälken, flisan och dömandet

Mikael Karlendal pastor i Ängelholm skriver på sin blogg att det antagligen var ett olycksfall i arbetet att Carl Henrik Jaktlund skrev som han gjorde LÄS HANS ARTIKEL HÄR